Feb 022016
 

Flattr this!

Även om jag har slutat åldras upptäckte jag att min stationära dator fyllt sju. Den har varit fantastiskt bra, en budgetmaskin, köpt på REA som bara snurrat på.

Jag har egentligen inte uppdaterat den. Precis då garantin gick ut, rök strömenheten. Strömenhet är en klassisk del datortillverkare sparar in på i budgetmaskiner. Konsumenter läser om RAM, hårddiskkapacitet och processorer, men få kollar upp om strömenheten är underdimensionerad. En hårddisk har också hunnit krascha och bytas. För övrigt snurrar datorn bättre idag än då den köptes. Det beror på att den kom med Windows Vista och nu har den Linux.

Datorn är omodern. Jag har bytt ner mig till lättare skrivbordsmiljöer som Xfce eftersom mer krävande miljöer som Gnome och KDE slöar ner den. DVD-spelaren börjar svikta och frågan är om det är lönt att laga och lappa. Börjar jag sätta i moderna delar behöver nog hela innanmätet bytas för att allt ska samspela och det blir i praktiken en ny dator. En ny dator var ordet sa Bull!

 

Julrea!

Under julrean letade jag därför efter en ny skrivbordsdator. Visst fanns det många lockande erbjudanden, men inget jag föll för. Det fanns flera skäl.

  1. Många REA-datorer är ämnade för spel eller annan livaktig användning och har kraftig processor och grafikkort. Jag spelar förvisso en del, men mina favoriter: Baldurs Gate och Alpha Centauri behöver inga dyra kort. Det är osannolikt att jag blir ung på nytt och börjar storspela moderna spel. Jag vill inte betala för prestanda jag inte använder. Kraftig processor och grafikkort kräver mycket ström och stora fläktar. Ström kostar pengar och fläktar brummar. Det stör när man sitter och skriver.
  2. Alla REA-datorer levereras med förinstallerat Windows. Om man vill vara kvar i Windowsvärlden måste man uppdatera till Windows 10.

Windows 10 kränker mina rättigheter, spionerar och reducerar mig till ett reklam-ID. Dessutom har Microsoft trakasserat mig ett halvår med att jag måste uppdatera då jag någon gång knäppt igång Windows. Det har gjort mig fly förbannad och var sista strået för att jag inte ens kommer att dualboota med Windows framöver.

Jag undrar vad gamle Foucault hade sagt i sin Övervakning och straff om att folk entusiastiskt betalar för att bli övervakade och låter sig sövas av makten med reklam och underhållning. De som till äventyrs skriver något subversivt kan påräkna repression. Det är skrämmande att läsa entusiastiska artiklar om att man ska uppdatera Windows ”gratis” och därmed reducera sig själva till ett övervakningsobjekt.

Jag ställer inte upp. Visst kan man köpa en dator och radera Windows och installera något bättre, så som jag gjort i tio års tid. Jag vägrar dock att betala Microsoftskatt en gång till och det är särskilt motbjudande att tvingas betala för det perverterade Windows 10. Datorn blir över 1000 kronor dyrare och jag blir 100000 kronor dummare, pengar jag hellre lägger på extrautrustning. Att ta bort Windows och installera Linux kräver dessutom extra arbete och garantin slutar gälla.

 

Specialdator

Efter dessa insikter försvann alla alternativ med förinstallerat Windows och en ”färdig” dator.

Det finns några få butiker som säljer datorer utan förinstallerat Windows eller med Linux. Små volymer och nischad försäljning gör priserna höga och urvalet litet. Ofta är det högklassiga prestandamaskiner, för dyra och för bra för mig. Det går att beställa Linuxdatorer från utlandet, men det blir dyrt och det kan bli problem med garantin.

Även detta alternativ föll

 

Byggsats.

Jag klarar att knåpa ihop en dator. När datorn väl är hopskruvad har jag ingen lust att uppgradera förutom saker som går sönder av slitage, som hårddiskar.

Om man köper en byggsats, lösa delar eller låter en datornasare knåpa ihop kan man slippa Windows. Jag undersökte detta noga och slog så småningom till på ett lite speciellt sätt.

Det som (nästan) avhöll mig var att jag insåg vad jag är missnöjd med med min gamla dator. Det är en normalstor (stor)låda som tar plats, brummar och är svår att pilla med. Kontakter på baksidan, insidan ett virrvarr. Varför ska en dator (ett vardagsredskap för mig och många andra) se ut så? Bara en tekniker kan designa ett ting så dumt.

Jag är å andra sidan mycket nöjd med min bärbara dator. I den sitter en strömsnål Intel i5 processor. Prestandamässigt har den allt jag behöver och batteritiden är strålande, upp mot sex timmar. Den är tyst och tillräckligt snabb för mig. De enda gångerna den går på knäna är vid stora filkopieringar. Intels prylar har fördelen att fungera mycket bra med Linux och mestadels ha öppna drivrutiner.

 

Stordatorn

Efter mycket funderande hoppas jag att jag har hittat hem. Det blev ett stort litet monster, en Intel NUC. NUC är en så kallad Barebone-dator, en extremt liten maskin. Många använder NUC som mediadator, men den går utmärkt att använda som kontorsdator. Användningsområde styrs av hur man utrustar den. Jag beställde lösa delar och satte ihop den som jag vill ha den:

  • Intel NUC 6i5 SYH. Detta är NUC modell större med plats för en SSD och en hårddisk. Den har den senaste generationen i5 processor.
  • 16 GB minne (8GB hade räckt, prisskillnaden var liten. Jag börjar dessutom bli glömsker så extra minne i datorn får kompensera)
  • 120 GB SSD-disk för operativsystem och hemmapp
  • 2 TB mekanisk hårddisk för filer och projekt

Jag har just packat upp och satt ihop NUC:en. Det tog en kvart. Precis lagom tid för att knåpa ihop en dator. Nästa kommer att gå på fem minuter. På pappret har NUC:en allt jag vill ha:

  1. Inget Windows.
  2. ”Rätt“ prestanda: Liten, lättbyggd, tyst, strömsnål men med muskler då det behövs.

 

När en författares grogg är större än hans dator kan det vara fara på färde! Bilden visar hur liten NUC:en är

När en författares grogg är större än hans dator kan det vara fara å färde! Bilden visar hur liten NUC:en är

 

Det går inte riktigt att beskriva hur tyst NUC:en är. Min gamla dator var inget högljutt monster. Alla supermoderna delar (som Nvidia GeForce 120GT) gjorde att den inte krävde alltför stora fläktar. Det är dock först med NUC:en jag inser hur mycket den faktiskt lät. NUC:en är inte ljudlös, den har en fläkt, men omöjlig att höra i ett rum.

 

Om en författares böcker är tjockare än hans dator finns det måhända fortfarande hopp...

Om en författares böcker är tjockare än hans dator finns det måhända fortfarande hopp… Notera avsaknaden av skattemärket (Windowsdekalen) på NUC:en. Konkurrensverket kommer säkert att jaga mig för att jag på ett otillbörligt sätt gynnat andra operativsystem än Windows.

 

Nackdelar

NUC:en har också nackdelar:

Den är dyr

Prestandan är inte överväldigande utan som en hyfsat bra bärbar dator. Man betalar extra för det lilla formatet och designen.

Den är ännu dyrare

Själva NUC:en är dyr men överkomlig. Den kräver dock kringutrustning. Det lilla formatet leder också det till extra kostnader. Den mekaniska hårddisken är till exempel en liten 2,5 tummare för bärbara datorer och ingen 3,5:a för stationära. 3,5 tummare är billigare och snabbare och jag hade fått minst 1 TB mer för samma kostnad.

Halvbra anslutningsmöjligheter

Egentligen är det fantastiskt hur mycket anslutningar man har lyckats klämma in i en så liten låda:

  • 4 USB
  • 1 HDMI
  • Kortläsare
  • Ethernet
  • Blåtand
  • Mini displayport
  • Hörlur/högtalare/mikrofon
  • Wifi

Det är både funktionellt och imponerande, men knapert om man betänker att mitt tangentbord tar två USB-portar, musen en, skärmen en. Det blir inget över till skrivare, scanner, externa hårddiskar, kamera, USB-minnen, MP3-spelare med mera. Gamla anslutningar som VGA och PS2 kan man glömma och i och med det gamla tillbehör. Det leder till:

Nya tillbehör

Var för sig är inte datortillbehör särskilt dyra, men tillsammans blir det kostsamt. För min del blev det:

  • Ett vackert självlysande gaming-tangentbord som är fantastiskt att skriva på. Rejält prissänkt under Julrean
  • Högtalare som ansluts till hörlursuttag
  • USB-Hubb
  • Diverse kablar och adaptrar. En skärm ansluts via mini displayport och en andra via HDMI(-VGA-adapter).

Hade jag varit tvungen att betala för Windows hade jag fått pruta på extrautrustningen.

Så här ser min arbetsplats ut just nu. I samband med datorköpet passade jag på att städa. Normalt ligger det drösar med papper och böcker upp till bildskärmens nederkant. NUC:en kommer snart att vara försvunnen. På bilden syns mina nya högtalare och tangentbord

Så här ser min arbetsplats ut just nu. Jag passade på att städa i samband med datorköpet. Normalt ligger det drösar med papper och böcker upp till bildskärmens nederkant. NUC:en kommer snart att vara försvunnen. På bilden syns mina nya högtalare och tangentbord

 

Sammanfattning

Efter någon dags ägande kan jag konstatera att NUC:en var dyr, men att den också har många goda sidor och imponerar. Att installera Linux var emellertid pilligare än jag trodde. Intels Skylake processer är för nya för att de ska ha fullt stöd i vanliga distributioner. Man får köra in en nyare kärna manuellt och uppdatera Intels drivisar. Det kommer att lösas om ett par månader då *Buntu, Mint, Fedora med flera släpper sina vårversioner. Efter några timmar fungerar dock allt som det ska. Denna tid är betydligt längre än vad det brukar ta att installera Linux. Den ska ställas mot de dagsverken man måste lägga ner på att få igång ett ”förinstallerat” Windows och installera alla program.

Nu återstår det att bekanta sig med NUC:en som avancerad kontorsdator. Jag får kanske anledning att återkomma med en recension då jag testat ett tag!

Jan 242016
 

Flattr this!

Standardinställningar för litteraturlistor gjorda med BiBTeX i LyX/LaTeX resulterar onekligen i en luftig och snygg förteckning i PDF:en.

Lång

Med standardinställningar får man en snygg och luftig litteraturlista, kanske för luftig…

Nackdelen är att listan sträcker sig över många sidor och jag tycker att den är väl luftig jämfört med den ganska komprimerade brödtexten i samma bok. Det hade varit bra om man kunde trycka ihop avståndet mellan titlarna.

Det är variabeln bibsep som styr avståndet mellan titlarna. Man påverkar den genom att sätta in denna rad i sin LaTeX-ingress:

\setlength{\bibsep}{2pt}

Avståndet mellan titlarna är i exemplet 2 punkter, värdet i sista hakparentesen. Det ger detta resultat i PDF:en.

Långt

Samma litteraturlista men komprimerad. Jag tycker den blir ännu snyggare och man slipper skriva ut eller trycka åtskilliga sidor.

Man kan experimentera med avståndet i den sista hakparentesen tills man hittar något som passar.

Nov 222015
 

Flattr this!

Jag har nu avslutat nästan tio års forskning genom boken Baronens tårar Arkeologi och passion i Götiska förbundet. Boken handlar om arkeologins historia under tidigt 1800-tal och ger nya perspektiv på det famösa Götiska förbundet med berömda medlemmar som Esaias Tegnér, Erik Gustaf Geijer och Jacob Adlerbeth.

Ett snabbt sätt att förstå vad boken handlar om är att läsa baksidestexten:

Götiska förbundet var en brokig skara festglada stollar, skalder och patrioter under tidigt 1800-tal. Forntiden var en förlorad Guldålder och bröderna hade en plikt att fornforska och kartlägga de gamla göternas bedrifter.

Göterna undersökte och spekulerade. De skapade stenåldern, grävde ut jättegravar och reste land och rike runt för att dokumentera fornlämningar, fridlysa och värna. De skrev lagar och gav namn. Förbundet var Sveriges första arkeologiska sällskap. Man förvandlade förlegad antikvarianism till vetenskaplig arkeologi.

I centrum fanns Skriftvårdare Jacob Adlerbeth (1785–1844), den vänfaste Redlige Rolf. Adlerbeth var förbundets själ och hjärta. Han bekostade resor, granskade avhandlingar och såg till att böcker om arkeologi blev tryckta. Forntiden var hans passion och han var motorn i svensk arkeologi.

Påvel Nicklasson är docent i arkeologi vid Lunds universitet och visar hur Adlerbeth och hans bröder skapade arkeologi ur sorg och bedrövelse när:

All vanhelgd på en gång inbröt i den sämsta metallens Ålder.

Omslag och baksida. Andy Warhol möter Jacob Adlerbeth!

Omslag och baksida. Andy Warhol möter Jacob Adlerbeth!

 

I boken berättar jag om hur stenåldern blev till, om en halländsk jättegrav, om hur den utfattige Pehr Wilhelm Tholander löste kilskriftens gåta samt varför Götiska förbundets skriftvårdare, Jacob Adlerbeth, satsade allt på arkeologi.

Det blev många vackra sidor skriva i LyX

Det blev många vackra sidor skrivna i LyX

Boken är på 400 sidor, inbunden i A4-format och utgiven i Arkeologiska institutionen i Lunds skriftserie. Illustrationerna är i färg och svartvitt. Troligen är det den bästa bok som skrivits.

 

Fri programvara

En förutsättning för att genomföra ett sådant här mångårigt forskningsprojekt är de datorprogram man använder. Jag har uteslutande använt fri programvara. Enda undantaget är omslaget som ett proffs hjälpte mig med i InDesign. Fri programvara är bred och finns för alla arbetsuppgifter.

Mina huvudprogram har varit:

  • OpenOffice Writer. Jag började skriva några kapitel i OpenOffice ordbehandlingsprogram. LibreOffice är arvtagaren till OOo och kan allt.
  • LyX blev något år in i projektet mitt skrivprogram. Det är överlägset alla ordbehandlingsprogram för den här typen av projekt. Jag har kunnat skicka kollegor snyggt typsatta utkast under arbetets gång och möjligheterna till kontroll, anteckningar och design är oslagbara. Tryckeriet tog min PDF-fil rakt av så i praktiken har jag använt ett och samma program från idé till färdig bok. Det är ett fruktansvärt effektivt sätt att arbeta eftersom man bara behöver lära sig ett program. Om jag hade använt ett ordbehandlingsprogram hade jag fått sätta boken i ett annat program och jag hade inte alls haft samma kontroll. LyX är det program jag som akademisk skribent letat efter!
  • Kile och Gummi. LyX är ibland inte det bästa programmet då man vill arbeta med layout och testa LaTeX-kod. Jag föredrar rena LaTeX-redigerare för att kunna pilla med kodning. Då allt stämmer kopierar jag över koden till LyX. Kile har massvis med funktioner medan Gummi har fördelen att de ändringar omedelbart och automatiskt uppdateras i PDF:en. Det är suveränt då man arbetar med grafik och layout. Givetvis hade jag kunnat använda en ren LaTeX-redigerare för hela projektet. Jag tycker dock att den extra hjälpen i LyX med mallar, automatiska inställningar och enkelhet är värdefulla och sparar mycket tid.
  • Jag har använt GIMP för all bildredigering. GIMP är lite speciellt och inte lika avancerat som till exempel Photoshop. Det duger dock förträffligt till att beskära, rotera, göra bilder ljusare eller mörkare med mera. Lär man sig GIMP kan man bearbeta bilder snäppet under proffsnivå och det är fullt tillräckligt för alla utom proffs.
  • FocusWriter. Ibland vill man göra en snabb anteckning, en lista på böcker man ska kolla upp eller bara testa en idé i skrift. FocusWriter är superbt för sådana saker. Man slipper krånglet i vanliga ordbehandlingsprogram och kan fokusera på vad man skriver. Detta blogginlägg är skrivet i FocusWriter.

Alla dessa fantastiska program kostar tillsammans 0 kr. Givetvis kan (och bör) man skänka en slant till utvecklarna så att de inte ledsnar.

Programmen har snurrat i Linux. Jag har oftast använt Kubuntu. KDE är den bästa skrivbordsmiljön om man arbetar avancerat på en dator. Framför allt uppskattar jag filhanteraren Dolphin där man kan installera tillägg. Ett sådant som jag verkligen använt är KDE service menu PDF. Med hjälp av det kan man konvertera, komprimera och trixa med PDF-filer i högerklicksmenyn istället för att antingen använda långsamma specialprogram eller ge krångliga terminalkommandon. Tillägget har sparat många timmars arbete.

Sammanlagd kostnad för operativsystem: 0 kr. Givetvis kan (och bör) man skänka en slant också till sin favoritdistribution så att den kan leva vidare.

 

Varför fri programvara?

Fri programvara har varit en förutsättning för ett långt och invecklat projekt. Jag har inte haft ett enda problem med filformat eller med att öppna gamla filer. Tio år gamla filer har hängt med i alla uppdateringar av LyX och går utmärkt att kompilera till PDF. Jag förväntar mig att kunna öppna och kompilera filerna om tio år om jag skulle vilja ge ut en andra upplaga.

Filformatet ODF i FocusWriter gör att jag kan öppna textfiler i vilket ordbehandlingsprogram som helst.

Det enda problem jag haft var med omslaget som gjordes av ett proffs i InDesign. Jag kunde inte öppna filerna utan fick tala om vad jag ville ha gjort. Jag tvivlar på att filen kommer att gå att öppna om tio år. Adobe är alldeles för girigt för det.

 

Alternativ?

Hade jag arbetat i Windows hade Windows kostat att uppdatera och hålla i skick med antivirusprogram och annat trams. Jag hade i princip kunnat använda samma eller motsvarande program men fått arbeta mer med underhåll och uppdateringar i ett långsammare och sämre system.

Hade jag valt att använda proprietära program hade jag fått betala tusenlappar för ett ordbehandlingsprogram. Under tio år hade jag säkert varit tvungen att betala flera gånger i takt med nya programversioner. Program som Photoshop och InDesign för bildbehandling och sättning hade kostat ännu mer.

Det hade även kunnat bli problem med tryckeriet som förvisso använder Adobes produkter, men där versionsnummer kan vara avgörande om en fil går att öppna eller ser likadan ut hos dem som hos mig.

Jag har kunnat behålla datorer längre än vad som hade varit möjligt med proprietära program. LyX/LaTeX kräver minimalt med datorkraft. Proprietära program och operativsystem har som affärsidé att man ska köpa ny dator ofta eftersom man då ska tvingas betala för operativsystemet en gång till. Den besparingen har jag använt för att köpa stor skärm, extra hårddiskar, skön stol och annan kringutrustning. Jag har det mycket bekvämt då jag arbetar. Min stationära dator, som jag skriver mest på, är snart ett decennium gammal och fungerar utmärkt.

Den springande punkten är att slutresultatet inte hade blivit bättre med proprietära program och operativsystem. Jag hade förhoppningsvis nått samma mål men med mer arbete och större kostnader. Varför ska man krångla till det för sig?

Proprietära filformat hade inneburit att jag när som helst inte hade kunnat öppna mina filer eller varit tvungen att köpa den senaste programversionen för att komma åt vad jag skrivit. Då ett program uppdaterar sitt filformat hade jag kunnat få problem med något annat program och varit tvungen att uppdatera. Sådana problem är vardagsmat för mina kollegor som skryter med sina nya dyra program och nya datorer, men som inte kommer åt vad de skrev för tio år sedan.

För den som vill läsa om arkeologi i Götiska förbundet eller se vad man kan åstadkomma med fri programvara kan köpa en bok genom att kontakta mig på bloggen!

Okt 262015
 

Flattr this!

I torsdags släpptes Ubuntu 15.10 med avknoppningar som Kubuntu, Xubuntu, Lubuntu, Ubuntu Gnome, Ubuntu Mate med flera. Naturligtvis har jag tagit mig en titt.

Ubuntu 15.04 var den buggigaste Buntuversion jag skådat. Min favoritvariant, Kubuntu, gick igenom en stor uppgradering till plasma 5 vilket ledde till massor med märkliga buggar, krascher och att saker inte fungerade. Till sist gav jag upp.

Jag testade Ubuntu Gnome och det fanns mycket positivt, men också sådant som jag inte kom överens med.

Till sist hamnade jag i den mest konservativa skrivbordsmiljön Xfce och har kört Xubuntu i nästan ett halvår. Xubuntu är gammaldags och innehåller få innovationer. Det är inte särskilt inspirerande, men saker fungerar som man förväntar sig och skrivbordet är superstabilt, snabbt och utan ballast. Även här fanns det emellertid märkliga buggar.

Det var inte bara i skrivbordet utan även i det underliggande systemet som det fanns buggar. Detta till trots att 15.04 innehöll få nyheter förutom kärn- och programuppdateringar.

Därför såg jag förhoppningsfullt fram mot Ubuntu 15.10. KDE har gjort stora framsteg och många buggar rättats till. Det har dock varit turbulens bland Kubuntuutvecklarna och det är frågan om hur pass mycket energi som kommer att läggas ner på distributionen framöver. Frågan är om jag kan återvända hem till Kubuntu.

 

15.10

Man kan kort säga ur askan i elden. 15.10 är om möjligt ännu buggigare än sin föregångare och släpptes med så kritiska buggar att systemet garanterat kraschar för användare med viss hårdvara som installerar paket systemet rekommenderar. Detta till trots att Ubuntu 15.10 innehåller ännu färre nyheter. Förutom kärn- och smärre programuppdateringar får man verkligen leta efter nyheter. Givetvis kommer flera buggar att rättas till de närmaste veckorna, men helhetsintrycket är inte bra.

Kubuntu 15.10 är fortfarande inte färdigt, även om det blivit mycket bättre än 15.04 och jag vill inte köra det på mina arbetsstationer.

Xubuntu 15.10 är OK, men inte ens den mest konservativa skrivbordsmiljön har man lyckats få problemfri.

 

Buggbuntu

Ubuntu har sloganen Linux för Human Beings och marknadsförs som enkelt och användarvänligt. Det stämmer inte. En normalanvändare ska inte behöva söka efter lösningar i timmar eller bli sittande med en ostartbar dator. Visst måste man acceptera att versioner mellan Långtidsvarianterna inte kan vara lika gedigna, men någonstans går det en gräns. Vill man köra Bleeding Edge finns bättre Linuxvarianter.

Om man inte kan prestera bättre är det smartare att lägga ner mellanversionerna eller göra dem till rullande instabila utvecklingsversioner. I så fall kan man emellertid fråga sig vad som blir skillnaden mellan Debian och Ubuntu.

Har man fokuserat för mycket på att göra Ubuntu till ett telefon-OS och glömt kvalitetstestning? Det sista dryga halvåret har jag varit en missnöjd, men lojal användare. Måttet börjar dock bli rågat och jag kommer att undersöka andra distributioner. Det känns inte längre som att Ubuntu lever upp till mina krav på ett hyfsat stabilt operativsystem med hyfsat moderna programversioner och möjligheter att fippla med Linux på egen hand.

 

Framtiden

Detta är några av de spekulationer som ploppar upp då jag testar 15.10. Några är säkert tokiga och andra hoppas jag är fel.

På sikt är de många buggarna och få nyheterna oroande. Nästa version, 16.04, är en Långtidsversion som ska vara superstabil. Det finns dock en lång rad tunga Ubuntunyheter i kön: Unity 8, Mir, Snappy. De utvecklas av Canonical. Sådana genomgripande förändringar tar tid innan de fungerar tillsammans med allt annat. Sådana nyheter skulle introduceras i mellanversioner för att testas och utvärderas och därefter vara stabila i långtidsversionerna. Nu är mellanversionerna märkligt tomma på innovationer med en märklig ketchupeffekt till den kommande långtidsverionen.

Detta måste innebära att man antingen måste fokusera på att göra 16.04 hyfsat buggfri, men utan nyheter. Ubuntu 16.04 skulle i så fall bli en uppiffad 12.04. Skrivbordsmiljön Unity har alltjämt samma grundversion. Till och med superkonservativa Xfce har gått igenom större förändringar sedan 2012. Om nyheterna uteblir blir Canonicals pipdröm om konvergens med telefoner försenad till LTS 18.04 och då har nog tåget gått. Om man å andra sidan tar in nyheterna blir 16.04 ett buggträsk som bara extrema telefonentusiaster kan använda.

Man kan fråga sig om Ubuntu alltjämt är ett flaggskepp för fri programvara och ett realistiskt alternativ till Windows och MAC. Det hade varit katastrof för Microsoft om Windows 10 hade varit hälften så buggigt mot vad som blivit standard i Ubuntu. Ubuntus stora insats var att visa att Linux går att använda på skrivbordet. Ubuntu fick mig och många andra att gå över till Linux. Efter det har man satsat på så många tokigheter: Ubuntu på TV, Ubuntu One, reklam, insamling av användardata, telefoner med mera, att man tappat kursen. Canonical har, så vitt jag vet, på elva år inte hittat något sätt att tjäna pengar på Ubuntu. Den största katastrofen var den egenutvecklade skrivbordsmiljön, Unity. Det gjorde avknoppningarna bättre och mer spridda. Ubuntu har blivit byggarbetsplats för andra men nu svajar bygget. Kanske kommer fler distributioner att gå över till Debian direkt istället för att ta omvägen via Buggbuntu. Kanske är det en sådan distribution som jag kommer att använda framöver.

 

Kloka ord

Om man inte måste ha det senaste avråder jag från att använda *Buntu 15.10. Långtidsversionen 14.04 är bra och efter ett och ett halvt år har fel och buggar rättats till. Genom att lägga till extraförråd får man tillgång till nyare programversioner. Trots det känns en hel del föråldrat. Ett och ett halvt år är lång tid i Linuxvärlden.

Sep 122015
 

Flattr this!

En anfang är en särpräglad begynnelsebokstav på en sida eller i ett kapitel. Det är ett gammalt beprövat knep att få liv i boksidor. Det härrör från medeltida handskrifter där munkar kunde smycka begynnelsebokstäver på fantastiska sätt.

I LaTeX/LyX får man enklast till anfanger med paketet Lettrine. Man skriver

\usepackage{lettrine}

i LaTeXingressen.

I LyX anger man därefter i texten med ERT-rutor var man vill ha anfanger och de inställningar man önskar.

Exempel

Exempel på Lettrine i LyX. U blir anfang. nder kapitäler

Man kan läsa hur man ändrar inställningar i Lettrines dokumentation. Möjligheterna är närmast oändliga. Man kan exempelvis ge anfanger en annan färg än brödtexten, använda bilder eller placera anfanger på olika sätt i förhållande till brödtext och marginaler.

Exemplet ger detta resultat:

Exempel 2

Den färdiga PDF:en

Jag använder speciella kapitelrubriker som jag kanske skriver om hur jag får till någon annan gång.

 

Finlir

Jag ger några exempel på hur man kan detaljstyra Lettrine och anfanger.

 

Kapitäler

Ofta använder man kapitäler i ett eller ett par ord efter en anfang. Anledningen är att det blir en mjukare övergång mellan den stora anfangen och brödtexten. Kapitältexten är den som står i hakparentesen efter anfangen i exemplet ovan.

Jag ville dock inte ha kapitäler utan vanlig brödtext direkt efter anfangen. Det får man till genom att ändra typsnittet i Lettrine genom att lägga till denna rad i LaTeX-ingressen, lämpligen omedelbart efter raden som laddar Lettrine.

\usepackage{lettrine}
\renewcommand{\LettrineTextFont}{\rmfamily}

Resultatet blir detta:

Jämför med exemplet ovan. Det finns inga kapitäler efter anfangen

Jämför med exemplet ovan. Det finns inga kapitäler efter anfangen

Lutande bokstäver

Vissa bokstäver är svårare än andra som kapitäler. Exempel på sådana är A och V där brödtexten skär sig mot vinklarna.

skärmdump12

A som anfang. Notera de ojämna textraderna efter anfangen. De går att göra snyggare

I dessa fall kan man använda kommandot slope. Det gör att brödtexten följer anfangen.

slope=4pt

skärmdump13

Ex A

Jämför med exemplet ovan. Textraderna efter anfangen följer A:ets kontur. Mycket snyggare!

I exemplet betyder 4pt fyra punkters avstånd mellan brödtext och anfang. Om man har ett V som anfang måste texten lutas åt andra hållet. Kommandot blir då:

slope=-4pt

Det gör att brödtexten lutar åt andra hållet.

Det går att detaljstyra LaTeX/LyX och få till sypersnygga layouter!

 

Aug 162015
 

Flattr this!

I sommar vikarierar jag i receptionen på en förening jag är medlem i. Chefen har ansträngt sig att fundera ut så förnedrande arbetsuppgifter som möjligt under sin semester och jag hart fått i uppgift att uppdatera föreningens datorer till Microsofts senaste underverk: Windows 10.

Det ger mig ett tillfälle att testa och utvärdera Windows 10 utan att riskera mina egna maskiner. Jag gör det utifrån en Linuxanvändares perspektiv. Jag använder sedan flera år Linux som enda ”riktiga” operativsystem. Jag har Windows 7 för spel på en dator samt Windows XP och 7 i Virtualboxar för att driva en scanner och öppna specialfiler. Jag har inte använt Windows seriöst sedan Windows XP.

Som Linuxanvändare är jag naturligtvis skeptisk till allt som Microsoft gör. Trots det måste det finnas saker som Microsoft gör bra och saker som Linuxdistributioner bör ta efter.

 

Installation

Sammanlagt uppdaterade jag Windows på fem datorer av olika årsmodell och typ. Ingen är något prestandamonster utan ganska svaga och typiska kontorsdatorer för en fattig förening.

Uppdateringen malde på dag efter dag tills jag hittade ett hack som satte sprätt på processen. Windows 10 laddades ner, installerades, uppdaterades och ställdes in efter konstens alla regler.

Det tog 2-3 timmar per dator. Detta är väl att räkna som snabbt i Windowssammanhang. Man ska dock ha i minnet att det endast är en uppdatering, inte en nyinstallation. Att det ens går att uppdatera torde visa att nyheterna inte är alltför stora och att processen borde ha gått ännu snabbare.

Uppdateringen gick nästan helt smärtfritt. På två datorer fick jag inledningsvis felmeddelanden men efter att ha startat om uppdateringen fungerade allt.

Jag har gett upp att uppdatera Linux. Det misslyckas ofta och tar lång tid. Jag brukar istället installera om men i görligaste mån behålla /home med inställningar och filer. Windows 10 är klart bättre. Alla program, inställningar och filer verkar ha bevarats intakt.

Men… på två till tre timmar hinner jag installera Linux med alla program jag behöver minst tre gånger. Även om Windows 10 har en elegant uppdateringsmekanism innebär det ingen fördel jämfört med Linux. Systemet är inbyggt långsamt och otympligt.

Sedan är det ju just en uppdatering. Förr eller senare vill man nog göra en nyinstallation och då föreställer jag mig att Windows 10 är likadant som tidigare Windows. Det innebär två till tre dagsverken för installation av system och program, licensnycklar och elände. Jag vet inte heller hur pass smärtfritt det kommer att bli att ominstallera på uppgraderade Windows 10-maskiner. Kanske måste man först installera den äldre Windowsversionen och sedan uppdatera. Kanske står man en dag utan operativsystem.

 

Allmänna intryck

Windows 10 är som Windows 8 borde ha varit då det lanserades för några år sedan. Det vill säga Windows 10 är en tillbakagång mot Windows 7 från Windows 8:as extrema design. Med undantag för Windows 8 specialiteter som vassa hörn, plattor och fönster utan kanter liknar allt Windows 7.

Som helhet är Windows 10 helgjutet. Allt sitter samman och ser enhetligt ut. Linux är mycket spretigare, fönster, program och diverse tillägg kan se väldigt olika ut. Linuxskrivbord är som regel mer eller mindre ”småbuggiga” med visuella och funktionella irritationsmoment av varierande dignitet. Den Linuxvariant som kommer närmast Windows i kvalitet är *buntus långtidsdistributioner. Efter något år är de flesta irriterande systembuggar fixade, men program spretar alltjämt åt olika håll. Windows 10 saknar så långt jag kan avgöra denna typ av problem. I Linux finns ingen övergripande designstandard och utvecklare är mer intresserade av att utveckla sitt program än att få det att se ut som någon annans. Man saknar givetvis också Microsofts alla designspecialister och resurser.

Den dator jag använder mest själv blev klart långsammare efter uppdatering från Windows 7. Starttiden blev längre. Datorn känns mindre spänstig och det tar längre tid att få snurr till exempel på startmenyn. Det är absolut inget prestandamonster, men maskinen är hyfsat modern. Detta får mig att tro att Windows 10 fungerar bäst på nya datorer medan man på äldre maskiner bör tänka sig för innan man uppdaterar. Givetvis vill Microsoft och dess samarbetspartners bland datortillverkarna att man ska kassera gamla maskiner och köpa nytt, inklusive en full licens för Windows 10.

Efter att ha suttit och degat några dagar i Windows 10 har jag insett jag att allt jag gör hade jag fixat i Linux. Jag arbetar mest i en webbläsare och i enkla filer i kontorsprogram. Sådant finns i Linux. Med Linux och en enkel skrivbordsmiljö som Xfce hade datorn flugit. Varför är folk så ingrodda att de tror att de måste ha Windows? Det enda problem jag kan förutse med att gå över till Linux är med de många perifera enheter som är kopplade till datorn: flera skrivare, kameror, scannrar med mera. Det mesta hade säkert gått att lösa, men tyvärr fungerar inte all kringutrustning perfekt i Linux.

 

Startmenyn

Vad jag förstår är den stora nyheten som alla Windowsentusiaster dreglar över den nygamla startmenyn. Den ser ut som en julgran med rörliga plattor som blinkar och stör.

Startmenyn fungerar som i äldre Windowsversioner men har massor med onödiga saker. Vad ska jag med Candy Crush, X-Box, Twitterflöden och väderrapporten i Stockholm?

Startmenyn fungerar som i äldre Windowsversioner men har massor med onödiga saker. Vad ska jag med Candy Crush (vad är det?), X-Box, oönskade Twitterflöden och väderrapporten i Stockholm?

Funktionaliteten är inte bättre än i äldre Windowsversioner, snarare sämre. Söka och öppna program fungerar som vanligt med supertangenten, men menyn och sökningar är långsamma, ibland riktigt slöa. Plattorna kan nog ha sitt värde om man ger sig tid att möblera om. De känns dock onödiga och överdesignade. Man hade i de flesta fall fått bättre funktionalitet av gamla hederliga genvägar på panel eller skrivbord. Startmenyn är dränkt i spam som förstör den.

Plattorna är tämligen oanvändbara. Det finns några nyttiga genvägar till exempel till e-post och webbläsare. Utöver det är det mest skräp. X-Box och Candy Crush hör knappast hemma på en arbetsdator. Dessutom får jag veta vädret i Stockholm, sextio mil från var jag befinner mig, trots att Windows i andra program mycket noga snokat reda på exakt var jag befinner mig.

Startmenyn liknar den i KDE men KDE-menyn är enklare att anpassa och man slipper trams. Den är rappare och det går snabbare att öppna program, söka efter filer etc. Gnome kör menylöst och gör det bra. Jag kan inte se att Windows har någon fördel, tvärtom. Att dränka användare i spam och reklam uppmuntrar inte effektivitet. Andra skrivbordsmiljöer i Linux har sina lösningar som ofta enkelt går att anpassa efter egna behov. Alla bättre än Windows 10.

 

Filhanterare

Filhanteraren är sig lik från tidigare Windows. Den är riktigt bra för att hitta och öppna filer. Jag skulle säga att den nästan är i klass med Dolphin. Dock saknar jag den inbyggda terminalen som underlättar filhantering.

Tänk vad en inbyggd terminal kan förbättra filhantering! Windows ligger i lä

Tänk vad en inbyggd terminal kan förbättra filhantering! Windows ligger i lä

 

Snap och skrivbord

Snapfunktionen är bra. då man drar ett fönster till en kant fäster det till halva skärmen och andra fönster minskas ner på den övriga ytan. Då man klickar på ett av dem förstoras det till andra skärmhalvan. Det är ett smart sätt att hantera arbetsytan som jag hoppas att någon kommer att ta efter i Linux.

Windows har fått möjlighet till flera skrivbord. Funktionen är dock primitiv och långt ifrån KDE 4 där man kan möblera arbetsytor individuellt eller skapa aktiviteter. Det verkar som om varken Microsoft eller Windowsanvändare egentligen förstår nyttan av flera arbetsytor.

 

Program

Vad jag kan bedöma har Windows 10 snarast färre program än föregångarna. Den nya webbläsaren, Edge, är just en webbläsare utan några speciella för- eller nackdelar och underlägsen Firefox och Chrome med alla deras anpassningsmöjligheter. Explorer finns kvar som programmet man använder för att ladda ner en riktig webbläsare.

Det finns dock en programcentral, eller något som påminner om en. Jämfört med Linux är det rena skämtet. Programmen är ytterst få och de som finns är mest inloggningshjälp till nättjänster som FaceBook, NetFlix och Skype och inte nyttoprogram.

Programcentralen gör mest reklam för olika nättjänster och att jag ska köpa spel och onyttiga saker. Det är långt innan "Programcentralen" blir en Programcentral

Programcentralen gör mest reklam för olika nättjänster och att jag ska köpa spel och onyttiga saker. Det är långt innan ”Programcentralen” blir en Programcentral. Stenåldersby är en passande beteckning!

Det innebär att man 2015 måste ladda ner och installera program för program på urgammalt Windowsmanér. Det är tidsödande, osäkert och dumt. Det visar hur föråldrat Windows i grunden är.

 

Inställningar

Att hitta var man ändrar inställningar är hopplöst. Massor med krångel, menyer, knappar och underavdelningar. Herregud vilken djungel!

Dels finns den gamla Kontrollpanelen kvar. Dels finns den nya Inställningar. Inställningarna på platserna överlappar på ologiska sätt och påverkar eller påverkar inte varandra på svårbegripliga sätt.

Hur har man låtit bli att tänka här? Två paneler med massor med inställningar, olika gränssnitt och inställningar som överlappar, stör och påverkar varandra

Hur har man låtit bli att tänka här? Två paneler med massor med inställningar, olika gränssnitt och inställningar som överlappar, stör och påverkar varandra

Ibland krävs omstarter och ibland ändrar en inställning något helt annat någon annanstans. Kontrollpanelen kan kanske förstås som systempåverkande sudo-inställningar i Linux, medan Inställningar är användarinställningar i /home. Windows är dock mycket krångligare och administrativa och personliga inställningar är blandade huller om buller och går in i varandra.

 

Spionage och reklam

Windows 10 slår rekord i snokande. Avtalen för att få lov att använda Windows 10 är 45 sidor långa. Allt faller dock tillbaka på en generalklausul att Microsoft tar del av allt du gör och vidarebefordrar vad man finner för gott till sina samarbetspartners:

Slutligen kan vi komma att lämna ut eller spara dina personliga data, däribland ditt privata innehåll (såsom innehållet i din e-post, annan privat kommunikation eller filer i privata mappar), när vi i gott uppsåt anser att det är nödvändigt för att: följa lagen […]; skydda våra kunder, […]; för att sköta och upprätthålla säkerheten för våra tjänster […]; eller skydda rättigheter eller egendom tillhörande Microsoft eller våra kunder

Det enda som behövs för att snoka är ”gott uppsåt“.

Microsoft använder dina data för att placera reklam på startmenyn, i program och sökningar. Dina data granskas av Microsofts samarbetspartners: NSA, FBI, FRA, SÄPO med flera. Mängden insamlad data ökar än mer om man använder Microsofts tjänster i molnet, mailprogram, webbläsare eller assistenten/spionen Cortana som kräver tillgång till allt man gör på datorn. Man förser intressenter med röstprov, kalender, kontaktnät och innehåll i filer.

Man är inte längre en användare eller ens kund (Windows 10 är ju ”gratis”), utan ett annons-ID som bestämmer vilken reklam jag ska se.

Eftersom Windows har en så stark ställning på marknaden är detta sätt att dela ut filer och kartlägga datoranvändning det nya normala. Det kommer inledningsvis säkert att gnällas litet, men alla Windowsentusiaster kommer snart att se fördelarna:

  • Man visar berörda myndigheter att man har rent mjöl i påsen
  • Medborgerliga plikter och skyldigheter består i att godkänna med en gilla markering vart fjärde år
  • Man skapar inget. Datorn är till för att konsumera lagom lättsmält innehåll skapat av andra
  • Datorn är till för underhållning inte för att bearbeta tankar
  • Man visar genom konsumtion av reklam och underhållning att man är för rådande ordning
  • Eftersom man är för dum för att förstå hur en dator fungerar är det bättre att saker sköts automatiskt och utan egen insyn
  • Annonser är är en nödvändig och inspirerande del av vardagen
  • Riktiga Windowsentusiaster kommer att ansöka om att deras annons-id ersätter personnummer vid kontakt med företag och myndigheter

Det är intressant att jämföra detta snokande och förakt mot användare med Linuxvärlden. För några år sedan fick Canonical, företaget bakom Linuxdistributionen Ubuntu, löpa gatlopp för att man visade reklam och samlade in användardata. Canonical skämde ut fri programvara och Linux där en grundregel är att användaren styr. Canonicals reklam och spionage är dock mycket begränsade jämfört med Microsofts och så enfaldiga, dumma och förolämpande att ingen vettig person låter dem snurra många minuter. Trots det fick Canonical usel publicitet. Många har hoppat av och man har mer eller mindre kört fast och misslyckats med sina visioner.

Eftersom Windows är slutet har man ingen insyn i vad Microsoft tar del av och man kan sannolikt inte få Microsoft att sluta snoka. I Windows 10 måste man anta att alla kan läsa det man skriver och studera vad man gör framför datorn. För mig är Microsofts snokande och bristen på integritet tillräckligt för att aldrig installera Windows 10 på en egen dator.

 

Sammanfattning

Är Windows 10 lika fantastiskt som reklamen säger och som exalterade datorskribenter basunerar ut?

Nej, knappast. Det är samma gamla Windows. Windows 10 är vad Windows 8 borde ha varit. Förbättringarna jämfört med Windows 7 är obetydliga och ibland till och med försämringar. Jag har några funderingar om vem som bör uppdatera till Windows 10:

  • Sitter man med Windows 8 bör man nog uppdatera, allt är bättre. De flesta nackdelar är ändå på plats så man har lite att förlora.
  • Sitter man i Windows 7 och är nöjd kan jag inte hitta en enda anledning att uppdatera. Skrivbordet är inte snyggare. Saker fungerar inte bättre eller snabbare. Risken är istället att det saknas drivrutiner, datorn blir seg eller att något går snett. Windows 7 är det nya XP och kommer sannolikt att stödjas längre än till 2020 eftersom det är så spritt.
  • Sitter man i Windows XP eller fantastiska Vista kan man inte uppdatera utan måste köpa Windows 10. Det innebär ny dator för de flesta, inklusive Microsoftskatt. Om man inte känner för att betala för Windows en gång till ska man testa Linux.
  • Sitter man i Linux bekräftar Windows 10 alla ens fördomar. Det är ett fördummande system skapat för idioter.

Windows 10 är förvisso snyggt, mindre småbuggigt än Linux på skrivbordet och innehåller saker som vanligt folk tycker är häftiga. Här kommer Linux aldrig att komma ifatt. Men Linux har andra stora fördelar:

  • enklare att administrera
  • anpassningsbart
  • resurssnålare
  • fritt och gratis

Huvudfrågan för några gammaldags datoranvändare är om man vill dela sitt digitala liv med Microsoft och Microsofts samarbetspartners.

Som helhet är inte Windows 10 mer än just det man sagt under all reklam: en uppdatering. Inga stora nyheter, inga nya måstehasaker, utan bara ännu en Windowsversion. Den personliga integriteten är ett minne blott och Microsoft tjänar sina pengar på big data och användare är inte längre användare eller kunder utan annons-id.

Efter den förnedrande arbetsuppgiften att uppdatera Windows ser jag nästa vecka fram mot att rengöra pissoaren med tandborste!

Jun 072015
 

Flattr this!

Nu har jag kört Ubuntu Gnome en dryg månad och har hittat både bra och dåliga saker. Jag kör Gnome på en hyfsat kraftfull bärbar dator med Intel i5 processor och 8 GB minne och en något äldre stationär dator med 4GB minne, gammal AMD processor och gammal Nvidia-grafik. Jag har under de senaste åren kört Kubuntu med KDE och det är min referens och jag jämför mitt liv före och efter jag gick över till Gnome.

Gnome har som filosofi att förenkla medan KDE sätter valmöjligheter först. De olika filosofierna har för- och nackdelar och att gå från det ena skrivbordet till det andra innebär anpassning. Även om detta kan vara svårt, tycker jag det framför allt har varit roligt och lärorikt. Det är så jag tycker man ska se duster mellan skrivbordsmiljöer!

Under månaden som gått har jag insett att jag delat upp upp Gnome i två delar: skrivbord och program.

 

Skrivbord

Gnome är snabbare att hosta igång än KDE. Man kan börja ge kommandon direkt efter inloggning medan KDE behövde några tiotal sekunder för att starta alla tjänster.

Gnome Shell är ett nytt sätt att arbeta. Den gamla skrivbordsmetaforen är borta. Menyer och ikoner på paneler och skrivbord är försvunna. Istället trycker man på Super och skriver de första bokstäverna på det man vill öppna: fil, program eller mapp. Det känns avigt i början, men fungerar riktigt, riktigt bra. KDE och andra system har liknande funktionalitet som komplement till menyer, men Gnome är bättre och mer helgjutet. Eftersom jag snabbt kommer in i detta sätt att jobba installerar jag inte många extra tillägg som ger en tillbaka menyer, genvägar och annat i menyerna.

Gnome har lyckats bättre med denna typ av menyersätning och att döda skrivbordmetaforen än andra system som Ubuntu och Windows 8 jag testat. Man har uppsikt över sin arbetsyta och slipper idiotiska sökresultat och reklam. Trots att skrivbordet är enkelt och barskrapat är det inga problem att uträtta det man vill. Gnome är enklare än KDE, där jag använde starkt modifierade skrivbord och paneler.

Gnome är tämligen resurskrävande, särskilt vad gäller grafiken. Det var dock inga problem på någon av mina datorer och allt flöt på bra. Jag noterade emellertid att resursanvändningen var högre än i KDE. Till detta hör att KDE har betydligt mer avancerade visuella effekter och fler funktioner. Jag skulle inte rekommendera att Gnome på äldre datorer.

Vinnare: Gnome. Gnome är enklare och snabbare än KDE. Att starta och växla mellan program fungerar underbart bra och för den dom vill döda skrivbordsmetaforen är Gnome underbart att använda!

 

Program

Jag använder i huvudsak samma nyttoprogram i Gnome som i KDE: LyX, LibreOffice, FocusWriter. Dessa är inte strikt bundna till en viss skrivbordsmiljö även om de kan se olika ut i olika miljöer.

De program som skiljer är skrivbordsmiljöernas specialprogram. Gnomes program brister tyvärr nästan samtliga på ett eller annat sätt. De kan vara så nerdummade att funktionaliteten är begränsad och man måste installera flera program för att göra det man gjorde i ett enda program i KDE.

De brister även i prestanda. Evince klarar små PDF-filer, men blir stillastående om man arbetar med PDF:er på hundratals sidor eller med mycket grafik. KDE:s Okular är mycket bättre.

Bildvisaren EoG och Evince har en mycket störande inställning att alltid öppnas i ett litet fönster, aldrig maximerat. Detta är kanske OK om man tittar på bilder då och då eller bläddrar i en PDF-fil om dagen. Om man använder programmen ofta är det mycket irriterande.

Varför öppnas Evince och Eye of Gnome i små fönster oavsett hur man trixar med inställningarna? Det innebär att man måste maximera fönstren varje gång programmen startar. Det är onödigt och frustrerande.

Varför öppnas Evince och Eye of Gnome i små fönster oavsett hur man trixar med inställningarna? Det innebär att man måste maximera fönstren varje gång programmen startar. Det är onödigt och frustrerande. Bilden visar också Gnomeskrivbordet.

Den största katastrofen är filhanteraren Nautilus. Gnome har istället för att utveckla funktioner tagit bort dem som fanns. Man menar att detta gör programmet mer lättanvänt och att genomsnittsanvändaren inte gör några avancerade saker i en filhanterare. Tanken är väl att sökfunktionen i Gmomenyn ska ersätta filhantering och användaren ska bara dumpa sina filer i en hög.Detta fungerar dock inte, se mer nedan!

 

Nautilus sorterar filer och mappar huller om buller. Det är svårt att hitta saker och svårt att ändra inställningar

Nautilus sorterar filer och mappar huller om buller. Det är svårt att hitta saker och svårt att ändra inställningar

 

Jag försökte anpassa Nautilus i d-conf och visst, det går att få tillbaka en viss funktionalitet. Här blir feltänkandet uppenbart. Man har skalat av så hårt så att ändra en enkel inställning kräver terminalkommandokunnande eller pillande i d-conf. Absolut inte användarvänligt!

 

Brödsmulorna fungerar så dåligt att man villar bort sig och inte begriper vilken mapp man befinner sig i

Brödsmulorna fungerar så dåligt att man villar bort sig och inte begriper vilken mapp man befinner sig i

 

Nautilus är helt oanvändbart. Som tur är kan man installera Cinnamons filhanterare Nemo via denna guide. Nemo är bättre än Nautilus, men saknar dock flera av KDE:s Dolphins finesser och är långtifrån perfekt.

Gnomes program är gjorda för enkla uppgifter, inte för tungt arbete. Filosofin om enkelhet för skrivbordet har olyckligt fått färga programmen. Bara för att man vill ha ett enkelt skrivbord betyder inte det att man inte vill jobba eller avstå från allt som är svårt. Efter en månad är Nautilus, Evince, Eye of Gnome, Brasero och Rhythmbox borttagna och ersatta av bättre program. Jag har i princip inte kvar ett enda Gnomeprogram utöver GIMP och några små systemverktyg.

Jag ska kanske ta upp någon brist i Ubuntu Gnome, som jag för övrigt fungerar alldeles utmärkt. Ubuntu Gnome använder som grund Ubuntus programvarucentral (som man snabbt ersätter med Synaptic). Färgskalan man använder gör dock att texten i Programcentralen inte går att läsa.

 

Det är nästan omöjligt att läsa texten i Programcentralen. Ubuntu Gnome borde justera färgskalan efter mina trötta gamla ögon!

Det är nästan omöjligt att läsa texten i Programcentralen. Ubuntu Gnome borde justera färgskalan efter mina trötta gamla ögon!

 

Vinnare: KDE. Gnomes program får underbetyg (utom GIMP!)

 

Saker som stör

Gnome känns utformat för bärbara datorer där man vill styra datorn med snabbtangenter och utan mus. Därför blev jag överraskad första gången jag körde på batteri och inga strömsparfunktioner trädde i kraft. Man får dämpa skärmbelysning och korta ner tiden innan den slocknar manuellt.

 

Varför finns inga automatiska skript för strömsparfunktioner? Gnome passar bäst på bärbart och sådana hade varit guld värda!

Varför finns inga automatiska strömsparfunktioner? Gnome passar bäst på bärbart och sådana hade varit guld värda!

 

KDE känns inte alls lika specialiserat för bärbart, men har utmärkta strömsparfunktioner som träder i kraft automatiskt.

En liknande sak var att pekplattan på den bärbara inte var aktiverad från start. Först trodde jag att den krävde extra pill men sedan hittade jag den inaktiverad under Inställningar och då jag aktiverat den fungerade den. Märkligt!

 

Varför måste man aktivera pekplattan manuellt i Gnome? Det hade varit särskilt svårt om jag inte hade haft en mus inkopplad på den bärbara, hur hade jag annars kunnat styra pekaren?

Varför måste man aktivera pekplattan manuellt i Gnome? Det hade varit särskilt svårt om jag inte hade haft en mus inkopplad på den bärbara, hur hade jag annars kunnat styra pekaren? Korkat!

 

Tracker

Gnomes Tracker är det program som indexerar filer efter vad som visas i Gnomemenyn och är ett totalt fiasko. I KDE förnyades samma tjänst till Baloo efter stora klagomål på föregångaren Nepomuk för att vara långsam, hopplös och resurskrävande. Vad jag förstår har Gnomegänget tagit över Nepomuk och degat ner det ytterligare. Jag har tusentals bild- och textfiler. Indexering tar alla resurser timme efter timme, arbetspass efter arbetspass och gör det omöjligt att använda datorn.

Inte nog med att indexeringen gör att man inte kan arbeta på datorn. Varje gång datorn startar läser Gnome in den (i mitt fall) enorma databasen. Det gör att datorn tar väldigt lång tid att starta.

 

Indexeringen tog det mesta av processorkraften och minst 80% av minnet på en fyrkärnig processor. En sådan maskin är omöjlig att arbeta på!

Indexeringen tog det mesta av processorkraften och minst 80% av minnet på en fyrkärnig processor. En sådan maskin är omöjlig att arbeta på!

 

Efter ett arbetspass på drygt 3 timmar hade Tracker indexerat 7% av mina filer. Datorn var oanvändbar under denna tid och processen verkar börja från början varje gång man startar datorn.

Efter ett arbetspass på drygt 3 timmar hade Tracker indexerat 1% av mina filsystem och max 8% av mina filer. Datorn var oanvändbar under denna tid och processen verkar börja från början varje gång man startar datorn. Går det att skriva sämre program?

 

Till sist fick jag stänga av Tracker. Det innebär att jag inte kan söka på filer eller innehåll i Gnomemenyn, vilket gör denna betydligt sämre än avsett. Egentligen blir den i vissa lägen oanvändbar. Jag måste leta reda på filer och mappar manuellt i Nemo, vilket absolut inte kan vara tanken då man vill döda skrivbordsmetaforer och sin filhanterare. Det fungerar inte alls bra. Uselt!

Återigen har man tänkt fel. Bara för man vill ha ett enkelt skrivbord betyder det inte att man bara har tio filer. I så fall behövs inte ett program som Tracker alls för att hålla reda på ens samlade verk! Går det att tänka mer fel och skriva ett sämre program för att förstöra användarupplevelsen än Tracker?

 

Gnome 3.16?

Gnome och Ubuntu går inte i takt och i Ubuntu Gnome snurrar Gnome 3.14 medan version 3.16 funnits ett bra tag. Man kan uppgradera via en ppa. Man ska docktänka sig för! Jag fick problem med båda mina datorer. Det mesta gick att fixa, men det var mer pill än det var värt och jag nedgraderade till Gnome 3.14.

 

Sammanfattning

Jag är riktigt imponerad av Gnomes skrivbordsmiljö!

Det gäller främst på min min bärbara dator. Den fungerar smidigare än med KDE. Jag har funderat över detta och kommit fram till att det hänger ihop med att jag oftast inte gör lika avancerade saker på den bärbara som på den stationära. Jag har färre program öppna och öppnar och stänger färre saker under ett arbetspass. Slösurf, e-postande och snabbtittar i program är vanligt och fungerar mycket bra.

På den stationära saknar jag KDE. Alla finesser och inställningar uppvägs inte av det snabbare och enklare skrivbordet och att det går snabbt att öppna program och komma igång. Att kunna placera genvägar, plasmoider och widgets på skrivbord och paneler är till stor hjälp och att anpassa sin arbetsmiljö är mycket värdefullt. Dolphin är så mycket mer än en filhanterare och ersätter ett halvdussin program i Gnome.

Gnome är ett mycket bra val på bärbara datorer och om man inte har tunga arbetsuppgifter med multitasking, filhantering och behov av speciella funktioner och program. Därför är det märkligt och obegripligt att Gnome inte har avancerade automatiska strömsparfunktioner och inte aktiverar pekplattor från början!

Mot Gnome talar att det har en usel programuppsättning.

 

Men…

Frågan är om Gnome på bärbart är lösningen för mig. Det är resurskrävande och allt fungerar inte, exempelvis Nautilus och Tracker. Sådana fiaskon underminerar arbetsflödet. Jag roade mig med att sätta upp en OpenBox-session i en Virtualbox med mål att få så snarlik funktionalitet som Gnome. Med några extraprogram som Gnome-Do, paneler och genvägar är detta ett minst lika bra alternativ. Det är ännu rappare än Gnome och mycket mer anpassningsbart. Det kräver mindre resurser och med Thunar som filhanterare har man bättre koll på sitt arbete än i Gnome. OpenBox kan gott och väl ersätta Gnome för mig. För mindre vana användare och dem som inte vill bygga sitt skrivbord är detta inget alternativ. Det säger dock en del om hur Gnome skalat av funktioner tills man blir förbisprungen av Box!

På den stationära fungerar Gnome dåligt. Det har för många begränsningar, för dåliga program och för få anpassningsmöjligheter. Jag längtar tillbaka till KDE, men Plasma 5 måste bli färdigt först. Jag kommer att utforska alternativ och Gnome ligger redan på stupstocken!

Detta är det fina med Linux, det finns alltid något annat att prova och man kan ändra tills man är nöjd!

Jun 022015
 

Flattr this!

Under det trojanska kriget lurade grekerna trojanerna genom att snickra ihop en trähäst full med gömda krigare och låtsades dra sig tillbaka från det belägrade Troja. Trojanerna var dumma nog att ta emot gåvan, men för att få in den i staden var de tvungna att riva en del av stadsmuren. På natten hoppade grekerna ur hästen och deras landsmän återvände och strömmade in genom hålet i stadsmuren. Troja brändes och plundrades. Härifrån kommer talesättet att man ska frukta grekerna även när de kommer med gåvor.

Idag hände något liknande när jag för första gången på en månad drog igång min Windows 7 installation. Jag möttes av en ny ful ikon i meddelandefältet.

 

Jag ahr fått malware i min Windowsinstallation

Jag har fått malware i Windows

 

Eftersom den inte är något jag installerat själv måste den vara malware.

När jag klickade på den öppnades ett fönster med ett erbjudande att kostnadsfritt teckna mig för en uppdatering till Windows 10, inget jag efterfrågar eller har bett om att få reklam för.

 

Gratis?

 

Detta låter för bra för att vara sant, Microsoft skänker bort sitt operativsystem! Naturligtvis är det inte sant. Då något sägs vara gratis är det man själv som är handelsvaran.

Jag förstår inte vad jag ska med Windows 10 till på min gamla burk. Windows 10 är en avskalad Windows 8 ananas med en startknapp(!) som största nyhet.

Eftersom jag dualbootar Windows 7 med Linux kommer Windows 10 i bästa fall att ställa till grub och göra Linux omöjligt att starta. I värsta fall måste hela hårddisken formateras och Linux försvinner. Eftersom Windows 10 kommer med UEFI och Secure boot elände kommer det att bli problem med min gamla hårdvara och förvisso med Linux. Microsoft har ansträngt sig till det yttersta för att försvåra att man använder andra, bättre, operativsystem än Windows.

Att uppgradera Windows betyder att installera om alla program och börja om från början. Det blir att ladda ner program ett och ett, installera, starta om, om och om igen. Detta tar flera dagar och jag har ingen lust att tillbringa denna tid i Windows, ett system jag inte använder till mer än spel.

Det blir allt mer otidsenligt att behålla Windows för att kunna spela några tio år gamla spel då Linux blir allt bättre på spelfronten. Det är stor skillnad bara jämfört med några år sedan. Nu kommer flera nya spel till Linux och Windowspel fungerar ofta med (icke)emulatorn Wine. Nu är det två eller tre spel som inte fungerar i Linux som jag kör i Windows. Är det värt att ha ett ofritt och krångligt extra operativsystem på datorn för dem? Det tar 150GB av hårddisken som hade kunnat användas bättre.

Jag har ingen lust att skapa det användarkonto hos Microsoft som krävs för Windows 10. Det gör att Microsoft kan spåra mig på Internet, knyta min installation till mig personligen och givetvis scanna mina filer om jag är dum nog att ladda upp något. Jag vill inte att denna information ska bli handelsvara. Jag har ingen lust att få reklam för MS Office och antivirusprogram så fort datorn startar. Jag kommer aldrig att använda MS Office och det bästa antivirusprogrammet är att använda ett annat operativsystem än Windows.

Windows 10 kommer att vara späckat med spyware. Eftersom det är ”gratis” kommer Microsoft att ta igen detta genom att kartlägga användare och sälja reklam. Ett operativsystem är inte längre till för att bläddra och öppna filer och program utan för att övervaka användaren och mata honom med reklam. Windows 10 är förvisso inte färdigt men betaversionen visar hur Microsoft resonerar.

Microsoft vill styra hur vi ska uppfatta operativsystem. Förr köpte man en licens som tillät att man installerade och använde Windows. Licensen blev med åren allt mer begränsad och gäller numera i många fall endast på datorn man köpte systemet med och då med exakt samma hårdvara den hade då man köpte den. Nästa steg är att licensen blir en prenumeration, eller tjänst, som man måste betala för att datorn ska fungera. Sannolikt kommer man även att vara tvungen att betala för funktioner i Windows utöver basala ting som att öppna och stänga program. Eftersom framtidens operativsystem blir en prenumerationstjänst är det viktigt att få med gamla användare på tåget. Man kan ju inte tjäna mer pengar på mitt gamla Windows 7.  Det är därför Microsoft erbjuder en trojansk häst med ”gratis” uppdatering till Windows 10.

Det blir fortsatt Windows 7 för mig. När det kraschar eller när supporten tar slut kommer jag att ta bort det eller köra utan Internetanslutning. I värsta fall får jag sluta spela mina gamla spel eller ge Wine-projektet en gåva som motsvarar kostnaden för en Windowslicens för att de ska få fler gamla spel att fungera.

Jag tar inte emot den trojanska hästen!

Maj 092015
 

Flattr this!

Nättidningen Full Circle Magazine som bevakar Ubuntu och Ubuntubaserade Linuxdistributioner har gett ut temanummer om kontorspaketet LibreOffice. Tidningarna är gratis men är på engelska. Eftersom LibreOffice finns till andra operativsystem än Ubuntu har alla som använder programmet nytta av dem. Hittills finns sex temannummer att ladda ner.

Numren innehåller mängder med mer eller mindre avancerade tips på hur man gör saker i LibreOffice och hur man grundligt lär känna programmet.

Numren är tematiskt upplagda där varje nummer behandlar ett delprogram. Texten är upplagd i kapitel som handlar om en funktion eller förklarar hur man gör en viss sak. Kapitlen kan användas som självstudiematerial.

Om man ska klaga på något är det det litet svårt att hitta i häftena. Det hade behövts en innehållsförteckning och helst ett index. Förutom det innehåller tidningarna mängder med användbara tips och förklaringar!

Maj 042015
 

Flattr this!

Efter en dryg vecka gav jag upp Kubuntu 15.04. Det finns för många buggar och funktioner som inte är på plats eller har brister. Jag har rapporterat eller kommenterat ett dussin buggar så jag tycker jag har gjort min plikt och hoppas att utvecklarna har nytta av min frustration.

Problemet är att Plasma 5 inte är färdigt. Jag måste arbeta på mina maskiner och när långa stunder försvinner på buggrapporter, hitta sätt att komma runt buggar och finna arbetsflöden då invanda sätt att göra saker inte längre fungerar, går inte.

Plasma 5 är snyggt och kommer säkert att vara tjänstdugligt om något halvår. Fram till dess kör jag Kubuntu 15.04 i Virtualbox för att följa utvecklingen och hänga med i buggrapporter.

Nu snurrar Ubuntu Gnome på mina båda bruksdatorer. Ett tag funderade jag på att installera något annat och det kanske blir så om jag upptäcker att jag inte är en Gnome. Litet ledsamt är det att ta adjö av KDE.

Jag är fascinerad av vilken skillnad det är mellan Gnome och KDE och skriver kanske en liten analys.