Jan 172010
 

Flattr this!

”Låt oss tala om diktkonsten som helhet, om dess olika arter och deras olika verkningssätt och om hur fabler ska konstrueras om diktverket ska bli lyckat”

Man kan gå skrivkurser och utbildningar för att lära sig skriva. Det finns massor av böcker och knep för hur man blir en bra författare. Den bästa bok man kan läsa om hur en berättelse blir bra är 2300 år gammal.

Jag talar om Aristoteles bok Om diktkonsten eller Poetiken. Det är en strålande analys över hur en berättelse bör vara för att den ska bli bra och spännande. Aristoteles bok är inte det minsta mossig. Tvärtom. Den är insiktsfull, skarp i analysen och rolig. På knappt 70 små sidor lyckas Aristoteles fånga många tankar om konsten att skriva bra (och dåliga) berättelser. Skriften visar att människor alltid har berättat. På Aristoteles tid var det tragedier, komedier och Homeros epik. Numera är det romaner, dokusåpor och rollspel i datorn.

När man läser Aristoteles inser man att principerna är desamma. Berättelser är uppbyggda på samma sätt. Det som byts ut är formen eller mediet. Vi läser hellre skönlitteratur än går och ser tragedier. En del föredrar att spela ett datorspel framför att läsa böcker. Ofta är det spel med stark grundberättelse som blir klassiker. Det är tecken på att de har en intrig konstruerad i enlighet med vad Aristoteles menar är en god berättelse.

Aristoteles utgår ofta från väldigt enkla antaganden som att en berättelse ska ha en början, mitt och slut. ”Helt är det som har början, mitt och slut.” Det intressanta kommer då han bygger vidare på sina enkla antaganden och analyserar hur berättelser fungerar. En berättelse bör ha en logisk uppbyggnad där händelser följer på varandra i en viss ordning. Början, mitt och slut. Annars uppfattas den som ologisk och osannolik. Delarna måste vara sammansatta på ett harmoniskt sätt. Ett slut kan ju inte börja på andra sidan i en bok och sträcka sig över 400 sidor.

En diktare, eller som vi skulle säga, skönlitterär författare, är mer högtstående än en historiker: ”skillnaden ligger i att den ene säger det som har hänt, den andre sådant som skulle kunna hända. därför är diktningen också mer filosofisk och seriös än historieskrivningen; diktningen säger det allmängiltiga, historieskrivningen det enskilda.” Kanske är detta förklaringen till att Jan Guillous böcker om Arn har blivit så populära medan det är få som bryr sig om vad historiker och arkeologer skriver om medeltiden.

Många brukar med äckelblandad förtjusning följa dokusåpor på TV. Alla är överens om att de är skräp. Aristoteles förklarar varför. En berättelse kan kretsa runt huvudpersoner med olika karaktärsdrag som råkar ut för lycka eller olycka. Karaktärer kan vara usla, goda eller som folk är mest. Aristoteles säger: ”usla människor som växlar från olycka till lycka (det är det mest otragiska av allt, saknar alla drag som krävs och väcker varken sympati, fruktan eller medlidande)”. Det är en god beskrivning av dokusåpor och varför de är dåliga. Man kan fråga sig varför man följer dem. En annan fråga är vad Aristoteles tyckt när det dåliga berättandet ersatt det goda.

För den som vill lära sig skriva bättre och fundera över bra och dåliga berättelser kan jag varmt rekommendera Aristoteles Poetik.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: