Jag råkade läsa en dikt av Esaias Tegnér (1782-1846) från 1810-talet. Den är mindre känd än storverk som Frithiofs Saga och Mjältsjukan. När man väl har fått den i huvudet är det dock nästan omöjligt att få bort den.

Fosforister

Pling, Plingeli, Plang!

Kling, Klingeli, Klang!

Stämmor af silfver, hufvu’n af bly,

svaga hjärnor, bleknad hy.

Esaias Tegnér en mästare på att använda svenska språket, men inte alltid så snäll...

Dikten behöver nog kommenteras. Fosforister var de svenska romantikerna. De fanns mest i Uppsala. De gav ut en tidning som hette Phosphoros. Därför kallades de Fosforister. Namnet syftar på morgonrodnaden. Man såg sig som stora kulturrevoltörer som skulle få en ny dag att gry över den förstockade svenska kulturen. Fosforisternas store ledare var Per Daniel Amadeus Atterbom (1790-1855). Han var känd hypokondriker. Det är säkert han som åsyftas med bleknad hy (och förvisso med svaga hjärnor). Som romantiker skulle man må litet dåligt. Man skulle gärna ha TBC och dö ung. Det hörde till.

Tegnér var Lundensare och gav inte mycket för romantiker från Uppsala. Han och Atterbom smädade varandra friskt.

Vad kan vi lära av den store Tegnér?

Experimentera med språket. Tänk och skriv på nya sätt. Språket tål att utforskas. Läs högt. Tegnérs dikt blir riktigt bra först när man läser den högt. Då känner man rytmen. Numera läser vi nästan alltid tyst. Vi har förlorat en dimension i språket. Det vackra kommer ofta fram först då man läser högt.

Utnyttjar man språket kan en smädedikt slå an ännu efter tvåhundra år!