Apr 182010
 

Flattr this!

Arkeologer skildras ofta som stollar. I modern populärkultur tänker man kanske på Indiana Jones. Arkeologen är visserligen hjälten. Han lever samtidigt i en egen värld. Han är en särling som är hemma i tusentals år gamla mysterier medan hans samtid är ett mysterium för honom. Han är mästare på onödigt vetande och en social katastrof.

Känd är också August Strindbergs dom över arkeologer. Han kallar dem knappologer.

Att arkeologer har setts som kufar går långt tillbaka. Det är en litterär kliché som utnyttjats av många författare. Att driva med arkeologer, eller som det hette förr, antikvarier, är ett sätt att få en berättelse rolig. Ska man ha clownfigur passar en arkeolog bra.

Georg Eliot (Mary Ann Evans 1819-1880), låter en av bokens personer i romanen Middlemarch karakterisera en stackars antikvarie på detta sätt: ”[…] en förläst fladdermus […] denne förtorkade pedant, denne utfunderare av struntförklaringar, som var ungefär lika värdefulla som det reservlager av förfalskade antikviteter som antikvitetshandlaren har undanstuvat i något inre rum.”

Walter Scott (1771-1832), som var väl insatt i antikvarisk forskning, skrev en roman med titeln The Antiquarian. Antikvarien är romanens centralfigur. Det är han som räddar situationen och ställer allt till rätta. Han är samtidigt en riktig kuf. Det är andra personer i romanen som är de riktiga hjältarna. Scotts böcker var mäkta populära även i Sverige. Walter Scott var på förslag att bli invald som ledamot i Vitterhetsakademien, den svenska myndighet som ansvarade för landets fornlämningar. Hans historiska romaner inspirerade många fornforskare och populariserade arkeologi.

En diktare som skrivit den kanske bästa smädedikten om arkeologer är Erik Sjöberg (1794-1828), mer känd under pseudonymen Vitalis. I dikten Runan Freij driver han med sin vän skalden Karl August Nicander (1799-1839). Nicander hade 1824 publicerat en knippe högstämda dikter i bästa götiska anda i nionde numret av Götiska förbundets tidning Iduna. De gick under namnet Runorne. Det är med dess dikter och med resten av innehållet i Iduna Vitalis driver genom att fylla på med sin egna Runa, Freij. Runan Freij står i runalfabetet för bokstaven F. F som i Fornforskare (eller Forndåre). I Götiska förbundet umgicks Sveriges ledande fornforskare. I dikten tar han upp innehållet i Iduna. Han driver med tidens ledande antikvarier, Götiska förbundets starke man Jacob Adlerbeth, Johan Henrik Schröder och allra mest med Johan Haquin Wallman.

RUNAN FREJ.

Fornforskaren
En man utaf den Göthiska Schola,
Att med gammalfrun Antiquitas bola,
Gick genom Svea och Götha land,
Och hade en Runostaf i hand.
Ett hundhufvud han till käppknapp hade:
Man många under om Runstafven sade.
Väl Sejd och Galdrar tro vi ej på,
Men menigheten mumlade så,
Att honom han månde som slagruta bruka,
Att finna jordgods, till exempel en kruka
Med brända ben och aska uti.
Vi tro att det skedde af sympathi.
Kring grafställen månde han idligen spöka,
Och liksom svinet i jorden böka.
Om han en liten mullvadshög fann,
Strax grep med förtjusning han verket an.
Han tänkte kunna i kullen råka
Någon kruka, hvarom han sen kunde språka,
Någon liten stridsyxa, med runor små,
Som han kunde visa sin konst uppå,
Och uti Iduna vidlöftigt beskrifva,
Och förnuftet ett hugg med stridsyxan gifva.
En dag, då han gick utöfver en höjd,
Några stenar han såg, sig till stor fröjd,
Ej någon en sådan glädje erfarit,
Som sjelf ej Antiquarius varit.
De stenar stodo uti en rad:
Deraf blef mannen hjertinnerligt glad.
Han tänkte uppå hvad det kunde vara,
Och huru de stenar han skulle förklara,
Om det, måhända, ett kummel var
Ifrån högålderns gyllene dar.
O nej, vid Geten Hejdruns spenar,
Utbrast han, det är ju Domarestenar.
Med makt sin plånbok ur fickan han tog,
Och der en trogen teckning uppdrog.
Ja, temligen trogen, det kan jag berätta,
Dock månde han något mossa tillsätta,
Ty mossa på stenar man anse kan
På samma sätt, som skägg på en man.
Bevis om högre ålder det gifver,
Hvaraf man vördig och ansedd blifver.

Men bäst i sin ritning fördjupad han står,
Så kom der en man med silfverhår.
Sitt hufvud ned på bröstet han sänkte;
Fornforskaren då i sitt sinne tänkte:
Helt visst en Domares ande jag har
Framför mig, som uti fordna dar,
Har skipat lag uppå dessa stenar,
Om icke jag allt för vilse menar.
Han vände sig då till den gamle man,
Och sporde honom dristligen an.
Han sade: Du man ifrån Sagas tider,
Som kring den märkvärdiga platsen skrider,
Säg mig hvad de stenar betyda må,
Som här i en fyrkant på kullen stå?
Då talade Häradsdomarn — och värre
Det lät än en dödsdom — »Min gunstige Herre!
På denna plats, i min ungdoms dar,
En liten badstuga uppbygd var.»

Än idag ser arkeologer saker som ingen annan ser och tar miste mellan fornlämningar och badstugor. Arkeologer bökar hellre som svin i jorden än umgås som vanligt folk. Det kanske är därför som arkeologer är kufar?

Vitalis var en bitter man. Genom sin homosexualitet var han utestängd från delar av det lutherskt-konservativa svenska samhällslivet. Han var sjuk i tuberkulos. Hans dikter är romantiska men ofta fulla av bitterhet och mörker. Runan F är ett muntert undantag.

Dikter är ofta kommentarer till dagshändelser. Genom att läsa dikter från äldre tid får man en djupare förståelse av hur folk tänkte förr i tiden. Vissa saker är sig lika. Arkeologer är kufar!

Kommentera

%d bloggare gillar detta: