Jun 292010
 

Flattr this!

Ernst Jünger: På marmorklipporna

Nu är det sommar och semestertider. Man kan ta paus från att skriva själv och ägna sig åt att läsa vad andra har skrivit. Jag tänker tipsa om några böcker. De är kanske inte de mest lättlästa. Lättlästa böcker kan man läsa resten av året då man är trött och utarbetad. På sommaren har man tid och energi att läsa litet tyngre böcker. En sådan är Ernst Jüngers bok På marmorklipporna.

Ernst Jünger var en märklig tysk författare och kulturpersonlighet. Politiskt hörde han hemma på yttersta högerkanten. Jüngers blodiga böcker om första världskriget är de som brukar nämnas då man diskuterar hans författarskap. Att han fortsatte att skriva sjuttio år efter första världskriget glöms ofta bort. Efter kriget etablerade sig Jünger som kulturpersonlighet med starkt konservativa och aristokratiska ideal. På 1920-talet hetsade Jünger mot Weimarrepubliken. Han ansåg att nazister och andra nationella grupper inte var nog radikala. För sent insåg Jünger att nazisterna var galnare än han själv. Då nazisterna grep makten ville de göra den kände Jünger till minister. Han vägrade. Gestapo gjorde då husrannsakan hos honom. Större delen av 1930-talet tillbringade Jünger därefter i inre exil. Han publicerade sig inte och levde mer eller mindre isolerat.

På Marmorklipporna

Det är i detta perspektiv man ska se hans bok På marmorklipporna. Den gavs ut 1938. Med den bröt Jünger sin inre exil. Nazisterna blev glada att den store Jünger åter publicerade sig. Man lät trycka upp boken i stora upplagor. Ingen i ledande ställning brydde sig emellertid om att läsa den förrän det var för sent. På marmorklipporna är en svidande vidräkning med Tredje riket och det totalitära samhället. Det är en av de modigaste böcker som skrivits. 1939 bröt andra världskriget ut och Jünger blev inkallad i sitt andra världskrig. Förmodligen räddade kriget livet på honom. Hade någon ansvarig upptäckt hånet mot makthavarna i På marmorklipporna hade hans dagar varit räknade.

På marmorklipporna skulle med moderna termer kunna kallas för en fantasy eller science fiction bok. Att det är tredje riket som avhandlas är dock uppenbart. Bokens jag och broder Otho lever i ett diktareremitage vid marmorklipporna i landet Marina. Här ägnar de sig åt att samla och beskriva växter. I början av boken minns berättarjaget sin lycka i ett gott land. Landet har dock drabbats av inre stridigheter. Orsaken är en vad man snarast skall förstå som en sekt, mauritanierna, som berättarjaget och broder Otho tidigare varit associerade med. Ledaren för mauritanierna är den så kallade Överjägmästaren. Dennes anhang plundrar, bränner och sprider förstörelse. Berättarjaget allierar sig med en präst, fader Lampros, och en gammal herde, Belovar. Han går dock inte ut i kamp mot Överjägmästaren förrän efter en söndring bland mauritanierna och det skett något som bör tolkas som ett myteri iscensatt av en viss Braquemart och den unge fursten av Sunmyra. Det blir en blodig slutstrid som leder till att berättarjaget och broder Otho går i exil. Boken är emellanåt drömsk och handlingen är ibland inte enkel att reda ut.

Broder Otho kan vara Ernst Jüngers bror Georg Friedrich Jünger. Överjägmästaren är svårare att bestämma som historisk person. Givetvis tänker man på Hitler, men figuren har även starka drag av Hermann Göring, som var mycket intresserad av jakt. Man kan undra om Jünger såg Hitler som alltför banal för att parodiera, eller om det är en medveten gräns för hur långt satiren kunde drivas under diktaturen. Kanske ska man se Överjägmästaren som en personifiering av vissa av nazismens sidor och inte som en historisk person.

Berättarjaget säger att han och hans broder för länge sedan deltog i kriget i Alta Plana. De stred i ett förband som hette Purpurryttarna. Purpur är den kejserliga färgen och Jünger syftar på första världskriget och det tyska kejsardömet.

Marmorklipporna i bokens titel är också en symbol. Marmor är givetvis ett hårt och stabilt material. Marmorklipporna är även en utsiktsplats varifrån man kan skåda ut över landet:

”Från krönet av marmorklipporna var det område där han eftersträvade makten lätt att överblicka i dess fulla omfång.”

[…]

Här på krönet var luften mer vederkvickande än nere i kitteln, där vinrankorna skälvde i glansen. Ibland pressade hettan en vind uppåt, som ljöd melodiskt i rämnorna som genom orgelpipor och hade med sig en doft av rosor, mandlar och melisser. Från vårt klippsäte såg vi djupt under oss eremitagets tak. Söder ut på andra sidan Marina upptornade sig Alta Planas fria bergland med sina glaciärer.”

Det sista stycket ger exempel på Jünger som estet. Han var en kulturmänniska ut i fingertopparna. I boken kontrasteras detta gång på gång mot Överjägmästaren och hans anhang.

”Överjägmästaren älskade varken bondgårdar eller diktareremitage eller överhuvud taget någon plats, där det arbetades med lugn eftertanke. De bästa bland hans folk var ett slags hårdföra karlar”

[…]

”I dessa kretsar blev det nu modernt att förakta odlingen av vin och säd och betrakta det vilda herdelandet som den äkta traditionens fäste. Man hade kunnat skratta åt dessa en smula töckniga ideer, som hänförde sina anhängare, om det inte hade kommit till ett öppet sakrilegium, obegripligt för var och en som inte hade förlorat sitt förnuft.”

Kultur är att odla. Överjägmästarens anhang är motsatsen, det vill säga okultur. De lever i skogen, jagar och bränner bondgårdar och odlingar. Nazism är barbari. Jünger gör utvikningar om de krafter som förenades i rörelsen. Braquemart och Överjägmästaren symboliserar olika fraktioner av det onda. Braquemart är en maskinmänniska, inte olik de människor som Jünger själv hyllade i sin roman Der Arbeiter, Arbetaren, från 1932. Överjägmästaren är hemfallen åt simpel Blut und Boden mentalitet.

Romanen är full av syftningar på Jüngers eget liv.

”Visserligen hade också vi tagit del i detta [krig] och kämpat vid Purpurryttarna framför passen – dock endast för att göra vår vapenplikt; då var det vår skyldighet att kämpa, inte att grubbla över rätt och orätt.”

[…]

”Vi kunde inte helt och hållet tadla mauritanierna. Ty rätt och orätt var vid det laget sällsamt hopblandade; alla fästen vacklade, och tiden var mogen för de fruktansvärda.”

Jünger syftar på tiden efter första världskriget. Han erkänner att han varit lockad av nazismen och hjälpt fram den. Numera ångrar han bittert sitt ställningstagande. Jünger omvärderade saker han hyllat. Maskinmänniskan och militarismen hörde till dessa. Berättarjaget lever ett fredligt liv och drar inte ut i strid förrän han blir tvingad. Jünger hyllar personlig frihet i motsats till diktatur. I boken sammanfattas omvärderingen i det maximliknande: ”Och jag svor vid detta huvud [fursten av Sunmyras avhuggna huvud] att hellre falla med de fria än triumfera med slavar.” Uttalandet går stick i stäv med vad Jünger tidigare uttryckt av total hängivenhet och underordnandet av känslor och frihet under totalitära ideal.

Efter andra världskriget

Jünger vann under andra världskriget för andra gången utmärkelsen Järnkorset. Efter kriget blev han därför försörjd av den socialdemokratiska västtyska staten. Han etablerade sig som en obekväm och otidsenlig intellektuell på yttersta högerkanten som skrev opassande inlägg och böcker. Han levde på ett slott och ägnade sig åt att samla skalbaggar. Ernst Jünger avled 1998 vid en ålder av 103 år. Det visar att man kan leva verkligt osunt och ändå bli gammal. Jünger överlevde två världskrig. Förutom stora mängder högkvalitativ alkohol, nyttjade han LSD, meskalin och kokain. Även om man kan ha svårt med många av Jüngers reaktionära och aristokratiska åsikter, är hans texter knivskarpt intellektuella och fascinerande. Förmodligen kostade hans obekväma åsikter honom ett Nobelpris i litteratur. Så hög klass håller hans böcker. På marmorklipporna är Jüngers bittra uppgörelse med nazismen. Det är också en spännande och sprudlande berättelse fylld av vad som senare har kallats magisk realism. På marmorklipporna bör finnas på många bibliotek. Den har säkert inte varit utlånad på länge. Den förtjänar verkligen att läsas!