feb 252011
 

Flattr this!

Idag klagar språkvårdare ofta över att det importeras stora mängder lånord från andra språk. Främst är det engelskan som vi importerar från. En del kan förfasa sig över hur vårt vackra svenska språk urvattnas. Särskilt utsatt är tekniska områden som datoranvändning, där det finns horribla anglicismer som att boota upp en dator, officepaket och facebooka.

Detta är inget nytt. Redan 1739 tog Vetenskapsakademien ett principbeslut om att stävja import av främmande ord.

At ränsa våra Fäders Språk, ifrån alla främmande tilsatzer, och återkalla det til sin första renhet, är en anständig omsorg, för et frit Folck, som under de mångfaldiga swåra öden det undergådt, likwäl aldrig förlorat sig sielft, och tyckes fördenskuld böra i tal och skrifter wara äfven så Svenskt, som det warit, är och bör wara, i Dygd, Wett och Mandom.

Vid den här tiden var det främst från tyskan man lånade. Språksituationen var komplicerad. Sverige gjorde anspråk på att vara en stormakt och de styrande ville därför att svenska skulle användas så ofta som möjligt för att underbygga denna status. En del av Sveriges stormaktsställning berodde på att man hade områden i norra Tyskland. Där talade och skrev man givetvis på tyska. Det var vanligt att överklassen i Sverige talade tyska. Franska användes av diplomater. Sverige bestod till en fjärdedel av Finland och hade därför en mycket stor finsk minoritet. Hur pass mycket svenska den finska allmogen använde kan man fråga sig. I Skåne, Halland och Blekinge talade man östdanska. Latin var fortfarande de lärdas språk, även om det var på tillbakagång. Allt fler lärda arbeten och skönlitteratur skrevs på svenska.

Vid ett möte i Vetenskapsakademien diskuterades om man borde stävja importen av främmande ord. Mötesordföranden frågade:

[…] huru sådane ord kunde el:r borde utmönstras utur vårt tungomål, som äro komne af Tyskan?

Diskussionen blev livlig:

Hr Höpken mente, at sådant vore aldeles onödigt, och at de väl kunde tålas, så vida de alment blifvit vedertagne. Men Hr Pilgren hölt deremot för sin del så före, at fremmande ord skäma bort vårt modersmål, när de således få innäsla sig, at de gamla goda inländska orden råka igenom försummelse aldeles med tiden i glömsko.

Mötesordföranden, blomsterkungen Carl von Linné fick sära de trätande åt.

Man kan ha olika åsikter om hur mycket lånord man bör använda. Språk förändras ständigt och jag tror att uråldriga verbformer som glömsko är svåra att återuppliva.

Det jag är mest fascinerad av är att det trots allt är så lätt att förstå nästan 300 år gamla texter. Man inser att saker som vi diskuterar idag inte är nya utan har diskuterats i sekler.

  7 Responses to “Främmande ord”

  1. Vill nog påstå att 1700-talet framför allt var franskans århundrade som exportör till svenska språket. Tyskans ”högkonjuktur” kom tidigare, genom
    Hansan och invandrade tyska köpmän och förstås bibelöversättningarna på 1500-talet, och klingade av under 1700-talet till förmån för franskan.

    Bellman ger i Fredmans epistel nr 73 en underbar ögonblicksbild:

    I den första delen målar Fredman upp scenen:
    Fan i Fauteuillerna! stolarna kullra;
    Hej! bullra i dörrarna bullra;
    Sparka Fiolerna,
    Bullra med stolarna;
    Satan är kommen på baln.
    Granris kring skänken;
    Trumf! är du galn?
    Ankarn på bänken;
    Och tom står Pocaln.
    Jergen han jäser,
    Han spritter och läser
    Ner i källar svaln.

    Sedan kommer Jergen Puckels klagan och åkallan av självaste fan:
    Ach ich pin ein elend sinder
    Min Contract til ente går;
    Heert’s ein mahl, jak mik ferpinder,
    Noch zwey år.
    Jak schall alle flicker kränke,
    På Schpelhusen vare flink,
    Altrich på min huchstru tänke,
    På Catrink.
    Schent Fiolen Schtemmer.
    Bringt mir pleck und penne
    Freylich hör jak tik nu till, tu Fan, vid ferschte fink.

    • Tänk på att detta är före Gustav III:s och Bellmans tid och därmed den franskinspirerade klassicismen. Bellman föddes året efter mötet i Vetenskapsakademien.

  2. Fredman heter f ö Jean Fredman (franskt förnamn alltså) och han använder det nymodiga ordet fåtölj, som vi nu stavar det.

  3. Påvel
    Jag är inte ute efter strid med dig i denna fråga, men ditt påstående att man under 1730-talet främst lånade ord från tyska till svenskan är helt enkelt inte korrekt. Det franska inflytande växte sig starkt redan under 1600-talet med den vallonska invandringen och självfallet också genom att Frankrike ekonomiskt, politiskt och kulturellt var en stormakt. Inflytandet kulminerade sedan mot slutet av 1700-talet. Att tyskan totalt sett satt ett större avtryck i det svenska språket kan knappast bestridas, men det är en annan sak. !700-talet var dock franskans århundrade i Sverige. De som primärt berördes var förstås en liten litterat grupp i samhället, men så småningom sipprade låneorden ned till en bredare allmänhet.

    • Jag kan inte se att jag påstått att det inte fanns ett franskt inflytande. Mötet i Vetenskapsakademien 1739 rörde inflytandet från tyskan. Bellman var inte född.

  4. Ja visst är det fascinerande! Och vi som arbetar med språkvård och har språkvetenskaplig skolning vet mycket väl att vi alltid har berikat språket med import och lån från andra språk. Det är ett naturligt inslag i all språkutveckling. Därför vill jag nyansera påståendet att ”språkvårdare ofta klagar över att det importeras stora mängder lånord från andra språk”. Det är faktiskt inte i första hand språkvårdare (med språkvetenskaplig utbildning) som förfasar sig. Vi brukar mer bekymra oss för hur vi ska få de importerade orden att passa in i det svenska språksystemet. De som förfasar sig är istället lekmän som tror att lån och import av ord är ett hot.

    • Man grälade säkert redan under stenåldern om importerade ord för nymodigheter som vete och korn på samma sätt som på 1700-talet och som idag. Jag vet att språkvårdare som regel inte är negativa till importerade ord. Blogginlägg måste skrivas för att bli spännande.
      Om man ser till litteratur är det påfallande ofta som ”stora” författare som anses tillhöra ett lands nationalkanon är nyskapande vad gäller ord och språkbruk. Bellman är ett bra exempel.
      Sedan tror jag att alla, inklusive skolade språkvetare, kan förfasa sig över en del låneord och sätt de används på, i alla fall tills de blir allmänt accepterade.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: