Jun 292011
 

Flattr this!

Vad gör man om man är redaktör för en artikelsamling och författare skickar flera versioner av sina texter? Man kan givetvis uppmana dem att markera ändringar med annan färg så att man enkelt kan föra över dem till den slutversion man vill ha in i boken.

Eftersom det i detta fall rör sig om högt uppsatta akademiker glömmer de givetvis att färgmarkera ändringar eller strular till filerna med så avancerade instruktioner.

En proffsig metod är att använda spåra ändringar i LibreOffice/OpenOffice som finns under Redigera -> Ändringar. Då måste författarna ha det påslaget och dessutom fungerar inte funktionen fullt ut med alla filformat och eftersom artikelförfattare använder väldigt olika ordbehandlingsprogram fungerar inte detta.

Jag råkade nyligen ut för detta då jag fick två versioner av samma artikel som en kollega skickade med någon dags mellanrum. Dokumenten är till 95% likadana, men den andra versionen hade han putsat, strukit och lagt till saker i. Givetvis hade han glömt att färgmarkera ändringarna.

Man kan jämföra dokument under Redigera -> Jämför dokument i LibO/OOo. Där kan man jämföra två dokumentversioner med markeringar för vad som skiljer dem åt. Det fungerar bra, men är något oöverskådligt och jämför inte riktigt alla saker.

Man kan givetvis också skriva ut de båda versionerna, jämföra dem manuellt och därefter föra över ändringarna till den fil man arbetar med för redigering. Det tar tid och är slöseri med papper. För längre dokument är det knappast pålitligt. Jag behöver ett enklare och säkrare verktyg.

Som tur är finns det ett tillägg för LibO/OOo som fixar detta på ett suveränt sätt. Det heter Delta XML ODT compare. Det är enklare och jämför dokument bättre än den inbyggda funktionen.

Efter installation hittar man det under Vertyg -> Tillägg -> Delta XML -> Compare. Eller under Redigera -> Delta XML Compare… Då man klickar där får man upp en dialogruta.

 

I de två övre fälten skriver man in sökvägarna till de dokument man vill jämföra. Längst ner skriver man in var man vill ha det sammanslagna dokumentet

När man klickar på OK rasslar det till  och dokumenten läggs samman i en enda fil.

 

I nyare versioner av LibO/OOo kan man få upp en varning om ODF 1.2.

Delta XML klarar ODF 1.1 medan LibO/OOo börjat spara i ODF 1.2. De saker som finns i ODF 1.2 är i de flesta fall marginella som kommentarer i Impress och Draw och man kan i de allra flesta fall bortse från varningen.

När Delta XML funderat färdigt har man ett sammanslaget dokument med skillnaderna mellan versionerna tydligt markerade med olika färger.

Grön text är från den nyaste versionen av artikeln. Överstruken röd text är saker som står i den första versionen men som tagits bort i den andra

Delta XML är ett väldigt bra verktyg för redaktörer men fungerar givetvis lika bra för alla som vill jämföra och synka dokumentversioner.

Att tänka på är att Delta XML bara fungerar på LibO:s/OOo:s eget filformat, ODF. Om man får filer i till exempel MS Officeformat löser man det enkelt genom att först spara om dem i ODF och sedan använda Delta XML på dem.

Jun 122011
 

Flattr this!

Jag har råkat ut för en skada som gjort mig opasslig och jag kommer därför att skära ner på bloggandet ett tag.

Min opasslighet har dock fått mig att fundera över hur människor förr såg på sin hälsa och vad som räknades som sjukdomar. Man måste ofta läsa mellan raderna i äldre texter för att förstå vilka krämpor folk led av.

Jacob Adlerbeth

Att läsa Götiska förbundets starke man, baron Jacob Adlerbeths (1785–1844) dagbok är alltid lika uppbygglig. För honom fanns ingen åkomma som inte gick att bota med en skvätt brännvin: ”En plågsam mag-krämpa botades snart med malörtsbrännvin.”

Adlerbeth råkade alltsomoftast ut för mystiska fallolyckor. En gång slog han huvudet i gatstenen så illa att han blev sängliggande i tre veckor. En annan gång trillade han i en trappa och slog hakan så illa att han fick söka akut läkarvård. Vid dessa tillfällen är han självömkande i dagboken, vilket är ovanligt för den gladlynte baronen.

Då man studerar dagboken litet närmare inser man att fallolyckorna alltid skedde nattetid i Stockholm på hemväg från en eller annan tillställning där det konsumerats stora mängder alkohol.

Adlerbeth var centralpunkten i Götiska förbundet och i den svenska fornforskningen och hade många vänner. Supande var dåtidens sätt att umgås och fördjupa vänskap.

Baron Adlerbeth blev med åren tämligen fet genom överkonsumtion av god mat och goda drycker. Han drunknade i knädjupt vatten utanför Djurgården då han på läkarorder tog ett kallt bad i september 1844.

Adlerbeth i Lund

År 1821 besökte Adlerbeth sin gode vän Esaias Tegnér i Lund. Tegnér skrev strax innan besöket till sin svåger med skräckblandad förtjusning: ”Om 14 dar väntar jag Adlerbeth ner. Då lärer här bli ett grufligt supande.” Det blev det.

Adlerbeth och Tegnér var stenhårda göter med ett moget och på det stora hela problemfritt förhållande till alkohol – De söp tills de stöp. Under två veckor i Lund hälsade de på Tegnérs vänner, tittade på fornlämningar och minnesmärken, läste poesi och söp varandra medvetslösa. Kanske med undantag för poesin är skillnaderna inte så stora från en modern charterresa.

Efter hemkomsten skrev Adlerbeth och tackade för Tegnérs gästfrihet, men beklagade sig över de ”contussioner” han ådragit sig då han drattat på ändan under ett av fylleslagen. Baron Adlerbeth hade uppenbara balansproblem.

För Tegnér höll besöket på att sluta illa, riktigt illa. Dagen efter Adlerbeth åkt hem kollapsade han. Lunds bästa läkare tillkallades och de konstaterade att den store skalden hade ådragit sig en mycket elakartad ”inflammation” i levern och att han låg för döden.

Som tur var var Tegnér av segare virke än läkarna trodde, men det tog en månad innan han var återställd och kunde skriva färdigt mästerverket Frithiofs saga.

Ryktet spred sig om den store skaldens livshotande leversjukdom. Vid den här tiden var supande och alkoholism utbredda. En sup passade i de flesta sammanhang, men det var inte socialt acceptabelt att däcka så kapitalt som Tegnér. Som tur var hade Tegnér goda vänner som Jacob Adlerbeth som täckte upp för hans tillkortakommanden. Då Adlerbeth fick höra om vännens sjukdom spred han ut att Tegnér drabbats av ”envis hemorroidal kolik”. Det var socialt acceptabelt att diskutera sina hemorrojder offentligt, men inte att drabbas av leversvikt efter ohämmat götiskt supande.

Sedan dess har medicinare och litteraturhistoriker diskuterat vad Tegnérs hemorrojder betydde för hans kreativa skapande och humörsvängningar. Kanske skulle de istället söka svaret i brännvinet.

Att förstå äldre texter

Olika typer av skador och åkommor har varit mer eller mindre socialt acceptabla under olika perioder. Under Adlerbeths tid var det acceptabelt att trilla och få hjärnskakning efter ett fylleslag, men inte att bli sängliggande med svullen lever.

Man måste förstå hur folk tänkte förr för att förstå vilka sjukdomar och krämpor de led av och hur de beskriver symptomen i brev och dagböcker.

Nu kommer jag att vårda min ”envisa hemmorroidala kolik” och inte blogga så mycket på ett tag.