Jul 102011
 

Flattr this!

Jag har skrivit om att Ubuntu Natty Narwhal med Unity inte är något för mig och Ubuntu med ”förenklingar” är på väg åt ett annat håll än jag. Ubuntu satsar på att skaffa 200 miljoner ”normalanvändare” och mindre på att uppfylla befintliga Linuxanvändares behov. Jag önskar Ubuntu lycka till, men jag använder inte längre Ubuntu.

De senaste månaderna har jag därför letat efter ett annat operativsystem. Det känns som att jag delvis har hittat hem.

Kravlista

Mina krav är att systemet ska vara stabilt men innehålla uppdaterade versioner av de (kontors)program jag använder: LyX, LibreOffice, Inkscape och GIMP samt några stödprogram. Om dessa inte ingår från start ska det vara enkelt att utöka programdatabasen eller att bygga programmen från källkod.

CrunchBang

Mest på skoj laddade jag ner och testade distributionen Crunchbang Linux, förkortat #!. Det är en Debianbaserad distribution som man kan köra antingen i Xfce eller OpenBox. Skillnaderna mellan varianterna är inte särskilt stora. Jag kör minstingen: OpenBox.

Eftersom #! bygger på Debian är det ett syskon till Ubuntu och det mesta av de Linuxkunskaper jag snappat upp i Ubuntu kan jag använda i #!.

#! är en minimalistisk distribution med rejäla muskler eftersom man har Debians väldiga programförråd i ryggen. Något som särpräglar #! är de mörka färgerna, svart och grått. Jag tänker på Joy Division.

#! i grundutförande. I längden blir det litet väl mycket svart...

Man ledsnar efter ett tag och fixar sina egna färger. (Klicka på bilderna för förstoring!)

Mitt skrivbord i #!

Installation

Installationen är grafisk och enkel. Det enda problemet är att det finns en bugg då man väljer tangentbord och väljer något annat än engelskt. Det blir inte valt utan man får gå tillbaka under installationen och göra om valet.

Efter första starten startar ett skript som hjälper en att uppdatera systemet, installera extra program som Java och OpenOffice och andra tillbehör. Man kan hoppa över de saker man inte vill ha. Det är ett smart sätt att hjälpa användare som fler Linuxdistributioner borde ta efter!

Programmen som är installerade från start är relativt få men förnuftigt valda. Det är i de flesta fall små och resurssnåla. Jag föredrar Linuxdistributioner som inte har massor med program från start utan jag vill välja de program jag vill ha själv. Det enda som verkligen saknas är ett e-postprogram.

#! och Debian

#! är inte lika renlärigt som pappa Debian vad gäller fri programvara. Förutom Debians programförråd finns ett litet Crunchbang förråd. Flash och codecs är installerade från start och man får hjälp med att installera Java. Detta gör att #! fungerar nästan perfekt från start utan att man måste lägga ner tid på att installera extraförråd eller pilla med inställningar.

#! är 100% kompatibelt med Debian så man kan använda Debians programförråd som är betydligt större än Ubuntus och många program som man måste installera extraförråd för i Ubuntu kan man installera direkt i #!.

Eftersom Debian inte har en egen OpenBox-variant och att det inte heller finns så många Debianbaserade system med Openbox fyller #! en nisch och gör det väldigt bra!

Stabilt eller instabilt…

#! är baserat på Debians stabila gren. Det är både bra och dåligt, mest bra. Debian stable innehåller programversioner som nu är mer än ett år gamla och som kommer att fortsätta åldras utan att uppdateras tills nästa stabila utgåva av Debian släpps om ett eller ett par år. Man kan i stort jämföra programversionerna med de som finns i Ubuntu 10.04. Detta är en nackdel om man behöver senare versioner av diverse program.

Fördelen är att man får ett stabilt system utan överraskningar. Stabilitet är något som man börjat gå ifrån i Linux. Ubuntu 11.04 kraschade efter tre minuter för mig och känns som en betaversion. Många pratar om rullande distributioner och tycker till och med att halvåret mellan Ubuntus halvstabila versioner är för långt. Som jag ser det har tempot skruvats upp för mycket. Det går inte att släppa stabila system så ofta och jag har ledsnat på att Ubuntu byter utseende och skrivbordsmiljö en gång i halvåret.

För de flesta program har det ingen betydelse att programversionerna är något år gamla. Det jag inte är nöjd med går relativt enkelt att komplettera genom att tillfälligt aktivera Debians utvecklingsgrenar och dra in det jag behöver eller ladda hem .deb-filer. Detta innebär en liten risk att det blir problem.

Man kan även förvandla sitt #! system mer permanent för att få nyare programversioner. Detta är inget man ska göra som nybörjare och man riskerar att ställa till det för sig. Man måste förstå hur pakethanteraren och system fungerar och vara beredd att experimentera och att saker kan gå fel.

Man kan förvandla #! till en rullande distribution genom att aktivera Debian Testing eller Unstable. Det innebär ständiga uppdateringar, justeringar och fixar. Man har alltid ett superfräscht system, men det innebär en hel del pillande. Det är samma metod som LinuxMint Debian använder. Jag tycker det blir för mycket uppdateringar och för stor risk att saker går sönder. Man får lägga en hel del tid på att underhålla sitt system.

En litet mer avancerad variant är apt-pinning. Det innebär att man har alla Debians förråd aktiverade, men avgör själv från vilket man vill dra in ett visst program. Med försiktiga inställningar fungerar detta suveränt för mig. Tanken är att man behåller det mesta från Debian stable och kompletterar med nyare programversioner av de program man behöver. Det tar litet tid att sätta upp grundinställningarna, men efter det är systemet hur stabilt och lättskött som helst.

Jag tycker det är bra att man får ett stabilt system som start. Då kan man lära sig systemet i eget tempo. Beroende på kunskaper och behov kan man därefter välja att använda det som det är eller fixa själv med att uppdatera det.

150MB…

#! är fantastiskt! #! kräver bara cirka 150MB RAM-minne.

#! behöver drygt 150MB RAM-minne. Processorbelastningen är i viloläge nästan 0.

150 MB är faktiskt i överkant. Jag kör Dropbox och tog bilder av skärmen med Shutter. Dessa program kräver cirka 50 MB RAM-minne. Dessutom kör jag ett 64-bitars system. Med 32-bitars #! utan extra tjänster behövs knappa 90MB RAM-minne. Detta innebär ett otroligt rappt och följsamt system.

I #! är de grafiska komponenterna minimala: ingen totempåle, ingen docka eller Dashboard som i Ubuntu med Unity. Man har en meny man kommer åt med ett högerklick (eller SUPER+BLANKSTEG), en enkel panel samt conky (texten till höger direkt på skärmen på bilderna).

Panelen i #! är enkel men funktionell och går att anpassa som man vill ha den

"Totempålen" i #! Genom ett högerklick på skärmen når man alla program och inställningar. Det är mycket smidigare än "totempålen" i Unity

Både meny och conky är lätta att anpassa. Det går snabbt att vänja sig vid att arbeta i det sparsmakade men effektiva OpenBox.

ALT+F2 ersätter Unitys Dashboard som programstartare

Det är enkelt att lägga till och ändra kortkommandon. Jag hanterar systemet med i princip samma snabbkommandon som i Ubuntu med Unity (Super+1 = LyX, Super+2 = LibreOffice Writer osv). Skillnaden är 500MB RAM-minne och att jag kan lägga till hur många super+ genvägar jag vill och ändra på dem jag inte är nöjd med. Kortkommandon fungerar bättre i #! än i Ubuntu med Unity.

#! mot Unity

Jag kan inte låta bli att fortsätta jämföra #! med Ubuntu 11.04 och Unity. Det var ju Ubuntu med Unity som fick mig att söka efter ett nytt operativsystem. Även om båda är Linuxsystem baserade på Debian är de väldigt olika.

I Unity blir jag förvirrad över vad som är bästa sättet att arbeta. De grafiska lösningarna är påträngande men samtidigt begränsade. Man blir tvungen att ta till kortkommandon. Kortkommandona räcker inte heller och man blir tvungen att växla tillbaka och gräva i de grafiska lösningarna. Det leder till ständiga växlingar mellan mus och tangentbord. Till det kommer att grafiken är slö och ojämn även på en kraftfull dator. Antingen ligger den en sekund efter eller skuttar Dashboard eller totempåle fram av misstag och måste klickas bort. Unity gör att systemets grafiska komponenter stör arbetet och att det är de som hamnar i fokus och inte de filer man arbetar med.

I #! fungerar både det grafiska, det vill säga menyn och kortkommandon. De är så väl utformade att det enda jag gjort är att lägga till kommandon för de program jag installerat och översatt en del kommandon till svenska. Man kan välja vilken metod man vill styra systemet med: grafiskt med musen eller med kortkommandon. Båda fungerar. Jag arbetar mycket effektivare i #! än i Unity.

Användarvänlighet beror inte på påträngande grafiska lösningar. Med det perspektiv jag fått genom att använda #! framstår Unity som en samling grafiska effekter utan plan för hur man använder dem.

Efter ett par månader i #! är jag väldigt nöjd. Skrivbordsmiljön är enkel att arbeta i. #! är kraftfullt, stabilt och rysligt snabbt.

Problem

Ett litet problem var att min hårddisk började klicka i #!. Det var inget hårdvarufel utan hade med systemet att göra. Det avhjälptes med en sökning på #! forum och en ändrad inställning. Nu fungerar allt perfekt.

Jag använder #! på min bärbara dator. På min stationära dator fungerar #! lika bra, men jag tycker inte riktigt OpenBox kommer till sin rätt på stor skärm. Där har jag också bytt system från Ubuntu, men inte riktigt hittat hem ännu.

De flesta inställningar i #! kan man göra grafiskt. Verktygen är dock grövre än i Ubuntu och skulle nog inte kallas grafiska där.

Här ändrar man grafiskt i menyn. Det "grafiska" är sparsmakat

Då man vant sig inser man att man har större kontroll över systemet genom att ändra direkt i config-filer och att det grafiska är ett extra lager man inte behöver.

Man kan göra samma ändring av menyn direkt i en config-fil, en vanlig textfil

 

Sammanfattning

Då man, som jag, blir missnöjd med en Linuxvariant är en av de stora fördelarna att man kan byta. Linux handlar om valfrihet och i mitt fall har det lett till att jag hittat en Linuxvariant och ett sätt att arbeta som jag är väldigt nöjd med.

#! i grundutförande är ett väldigt bra alternativ för den som vill ha ett minimalt, stabilt och enkelt system. Det passar utmärkt även för Linuxnybörjare. Eftersom systemet är resurssnålt, men kraftfullt genom att det har tillgång till väldigt många program, passar det på alla datorer från flera år gamla tröskverk till splitternya maskiner och alla arbetsuppgifter.

Uppdaterar man #! till en rullande distribution eller använder apt-pinning krävs större kunskaper. #! blir då ett utmärkt sätt att lära sig mer om hur ett Debianbaserat system fungerar, men man lämnar nybörjarstadiet och får räkna med att det kan uppstå problem.

Jag tror också att #! är ett system som tilltalar en del medan andra inte alls tycker om det. Det är inte svårt att lära sig att arbeta i OpenBox, men det är ett litet speciellt sätt att göra saker som nog inte passar alla.

Om man behöver hjälp har #! ett trevligt och innehållsrikt forum där man kan få svar på det mesta.