Nov 282011
 

Flattr this!

Huvudförrådet för tillägg till både OpenOffice och LibreOffice har hittills varit OpenOffice hemsida för tillägg.  Sidan är då och då svår att nå, vilket beror på att strukturen för OOo:s hemsidor är under översyn sedan projektet flyttade till The Apace Foundation.

LibreOffice har sedan ett tag tillbaka haft en egen sida för tillägg, men det är först på sistone som den blivit riktigt användbar och nu finns det över 100 olika tillägg att hämta. På samma sida kan man hämta malldokument.

LibreOffice har bara fria tillägg på sin sida. Det innebär tillägg med fri licens och öppen källkod. Om man vill ha något av de (få) ofria tilläggen till OOo/LibO får man söka på OOo:s sida.

Ännu så länge spelar det oftast inte så stor roll från vilken hemsida man hämtar sina tillägg. Eftersom OOo/LibO går åt olika håll tror jag att det kommer att bli fler tillägg som bara kommer att fungera med antingen det ena eller det andra programmet framöver. Därför är det dags att bokmärka även LibreOffice sida för tillägg:

OOo:s sida för tillägg: http://extensions.services.openoffice.org/

LibO:s sida för tillägg: http://extensions.libreoffice.org/extension-center

Nov 262011
 

Flattr this!

Idag avslutar jag min lilla serie om hur jag skrev min första bok med dokumentprocessorn LyX. Här och här finns de tidigare inläggen.

Oavsett vilka verktyg man väljer att använda är den avgörande frågan:

 

Hur bra blev det?

Eftersom Adobe InDesign är det program som är särklassigt marknadsledande på att sätta böcker måste man jämföra program som vill göra samma uppgifter med det. Jag skulle vilja säga att vem som helst klarar av att göra en 90% så snygg layout i LyX (LaTeX) som ett proffs klarar i InDesign.

 

Det blev många vackra sidor i boken

 

90% är otroligt bra. Särskilt om man inte kan någonting om layout. Samma okunskap i InDesign leder till katastrof. Det är inget program för amatörer. De fulaste böcker jag sett är de som redigerats av någon som fuskat i InDesign, gått vilse bland alla möjligheter och saknat grundläggande kunskap om layout och typografi. Böcker satta i LyX/LaTeX kan se litet menlöst standardiserade ut. De är aldrig fula eller bryter mot layoutmässiga och typografiska grundregler. Det gör dem lätta att läsa och ta till sig. Akademiska texter strävar sällan efter att vinna designpris och 90% av InDesigns kapacitet räcker och blir över för att sätta akademiska böcker.

 

En av styrkorna i LyX är att bilder och tabeller hamnar rätt och sätts automatiskt

 

Om man lär sig mer LaTeX och lägger ner tid på att slipa detaljer i layouten vill jag påstå att man kan få en akademisk bok minst lika snygg i LyX som i InDesign.Det är dessutom mindre arbete och betydligt enklare att få snyggt resultat för en amatör om man accepterar att LyX gör val om typsnitt och sättning åt en. I InDesign måste man pilla med sida för sida. Jag är mycket nöjd med slutresultatet och flera kollegor har berömt bokens layout och frågat vem som gjort den. När jag berättat att det är jag själv som gjort den i ett gratis program som heter LyX har de blivit överraskade.

 

Med en del pyssel kan man få till snygga specialsidor som till exempel för olika delar av boken

 

Jag har redan fått i uppdrag att redigera en ytterligare bok i LyX så jag kan väl med visst fog kalla mig proffs på LyX.

 

LyX mot InDesign

I tidigare bokprojekt har jag skrivit texten i ett ordbehandlingsprogram och då den börjat bli klar fört över allt till InDesign där jag antingen själv gjort jobbet eller betalat någon annan att göra det. Det är så mina kollegor arbetar med sina böcker. Därför är det intressant att jämföra LyX och InDesign.

InDesign är ett proffsverktyg som ger enorma möjligheter att styra layouter. För ett proffs är InDesign lättarbetat och smidigt. Det finns saker som LyX inte klarar och där InDesign nästan är oersättligt. Jag använde InDesign i Windows XP i en virtualbox i Linux för att göra omslaget. Där kommer programmet till sin rätt. Rent tekniskt hade det gått att använda Scribus, Inkscape eller GIMP i Linux och sparat arbetet som PDF. Valet av program styrdes av att tryckeriet förväntade sig att få en öppen InDesign-fil för slutjusteringar. Det hade varit mycket besvärligare och mer arbete för mig och tryckeriet om jag hade propsat på att göra arbetet själv och det hade varit stor risk att det hade blivit fel.

 

Ett av de många omslag jag testade. Tryckeriet behöver en öppen InDesgnfil för att justera omvik och ryggbredd

 

InDesign arbetar med att det man ser på skärmen är så den färdiga trycksaken kommer att se ut. LyX arbetar med att man markerar saker på olika sätt och låter programmet sköta layouten efter förutbestämda parametrar. Båda sätten att arbeta har för- och nackdelar. InDesign är enklare för avancerade layouter och för den som vill peta i varenda detalj. LyX är bättre på att ta hand om stora textmängder och automatiserar många saker som är pilliga i InDesign. Man kan även använda LyX rakt igenom ett helt projekt, vilket är mycket värdefullt.

I InDesign har full tillgång till alla typsnitt man har på datorn medan man i LyX som standard bara har tillgång till ett mindre antal. InDesign är därför det trollspö en duktig typograf med tillgång till många typsnitt vill använda. Typsnitten i LyX är dock av högsta kvalitet och de olika varianter av text- och rubriktypnitt man kan välja mellan är tillräckliga. Jag använde faktiskt bara två typsnitt: Ett på omslaget och ett för texten. Det finns ytterligare typsnitt i illustrationer, men dessa gjordes i andra program och importerades som bilder. En akademisk bok förlorar i allmänhet på att man använder alltför många typsnitt och därför var de få typsnitten i LyX ingen stor nackdel. Titta förresten i din bokhylla och räkna hur många typsnitt som finns i en pocketbok eller roman.

Man kan genom att använda XeTeX få tillgång till alla systemteckensnitt även i LyX, men detta har jag inte provat skarpt än.

LyX och InDesign överlappar, men är också olika. LyX är ett kraftfullt verktyg för att skriva text med automatiserad layout. InDesign är ett klent verktyg för att producera text, men har obegränsade möjligheter för layout. För att skriva en akademisk bok, eller en bok med mycket text, väljer jag LyX. För att göra omslag, reklamblad, illustrerad katalog eller böcker med många bilder eller en bok där alla sidor ska se olika ut väljer jag InDesign.

LyX är bättre än InDesign på många saker. Den mest uppenbara är att skriva, slipa och sätta stora mängder akademiskt text. Det hade jag absolut inte velat göra i InDesign där arbetsgången är att först skriva texten i ett ordbehandlingsprogram och sedan föra över allt till InDesign. Många saker som index, litteraturlista och korsreferenser måste göras om i InDesign. Det är extra arbete som kräver ett proffs om resultatet ska bli bra. I LyX klarar man som akademisk skribent allting själv och boken växer fram bit för bit i en och samma fil. man har fullständig kontroll över sitt arbete samtidigt som det blir satt i en snygg layout.

En annan uppenbar skillnad är att LyX är gratis och finns för alla stora operativsystem medan InDesign kostar en halv förmögenhet och inte finns för Linux. Eftersom LyX egentligen är ett bättre verktyg för akademiska skribent finns det ingen anledning att lägga forskningsanslagen på att skaffa InDesign. Skänk istället en slant till LyX så att programmet blir ännu bättre!

 

Sammanfattning

LyX är ett fantastiskt program som alla som menar allvar med sitt skrivande borde prova! Den tid man lägger ner på att lära sig programmet har man igen under arbetsprocessen. Ska man skriva ett examensarbete på en akademisk utbildning och inte är rädd att lära nytt och tycker att man har tid att misslyckas en del i början för att få ett snyggt slutresultat, är LyX perfekt. Om man brukar skriva akademiska texter, rapporter eller strukturerade texter är LyX bättre än ordbehandlingsprogram. Jag tror att LyX skulle fungera även för skönlitterära författare.

Mitt största problem var att få till en tryckfärdig PDF. Man bör kontakta sitt tryckeri tidigt och be att få prova filer och utskrifter så att man vet att saker fungerar och inte behöver göra om saker på slutet. Omvägen via Postscript och Distiller löste mina problem, men tryckerier har olika utrustning och inställningar så det som fungerar på ett tryckeri behöver inte fungera på nästa.

Om man inte använder LyX för att göra tryckoriginal försvinner problemet och man kan använda de inbyggda funktionerna för att få ut förstklassiga PDF-filer. Sådana utskrifter är mycket snyggare än vad något ordbehandlingsprogram kan åstadkomma.

Ett litet nedslående faktum är att jag var tvungen att använda Adobes program och därför inte riktigt klarade av att genomföra ett bokprojekt helt i Linux. Det är svårt att ersätta Adobe Distiller då man ska framställa en tryckfärdig PDF och Adobe InDesign är svårslaget då man ska göra omslag eller specialsidor. Tryckeriet förväntar sig dessutom att man som kund använder dessa program och vill ha filer i dem för att kunna trycka ens arbete.

Nov 222011
 

Flattr this!

Idag fortsätter jag skriva om hur det var att producera en bok i dokumentprocessorn LyX. Det första inlägget finns här. I ett kommande inlägg knyter jag ihop mina tankar om hur LyX och Linux fungerar som plattform för att producera böcker.

Idag skriver jag om en del av de problem jag stötte på. Det är genom problem man hittar sina egna och programvarans begränsningar och möjligheter. Därför ska man inte bara se problem som något negativt utan också som en utmaning.

 

Problem i LyX

BiBTeX

Jag vet att jag förmodligen retar upp många när jag skriver att det absolut sämsta i LyX och LaTeX är BiBTeX, referenssystemet. Det kanske duger för naturvetare och andra som behöver ett standardiserat och fyrkantigt referenssystem som egentligen bara fungerar på engelska och där det finns färdiga mallar för de tidskrifter man skriver för. Där är BiBTeX fullt tillräckligt och jag förstår att många som använder BiBTeX på det sättet uppskattar systemet.

 

Det tar ett bra tag innan man någorlunda lär sig behärska kodningen i BiBTeX

 

För en humanist är BiBTeX ett h-te. Man arbetar med referenser på ett helt annat sätt än naturvetare: översättningar, udda publikationer, upplagor, versioner, olika språk, etc. BiBteX är gammalt och klarar knappt av UTF-8 kodning och man får problem med svenska tecken. Jag fick lägga ner dagar på att rätta till saker som såg hemska ut. Hur mycket arbete jag än lade ner blev det inte bra.

 

Det ligger mycket frustration och många arbetstimmar bakom den färdiga litteraturlistan i boken

 

Ett tag funderade jag på att skippa BiBTeX och sköta referenserna manuellt, ett riktigt hästjobb i en bok på nästan 500 sidor. Om man jämför med till exempel Zotero som jag använder i LibreOffice ligger BiBTeX långt efter. BiBTeX måste bli bättre för att LyX (och LaTeX) ska passa fler användare. Hade det inte varit för LyZ, ett Firefoxtillägg som gör att man kan importera poster till BiBTeX och LyX från Zotero, hade jag förmodligen gett upp.

 

Index

Andra saker som ställde till det litet var indexystemet som inte heller klarar av svenska tecken utan omvägar.

 

För att få Rääf att fastna i personregistret (Idx) behövs en trollformel ingen dödlig begriper... Så blir det när program är skapade för engelsk teckenuppsättning

 

Väl färdigt blev personregistret snyggt och användbart

 

Bilder

En sak som ställde till det i layoutarbetet var bildsidor där LaTeX har alldeles för konservativa grundinställningar. Där fick jag experimentera och ta fram egna inställningar. De mer liberala inställningarna gör det lättare att sätta böcker med bilder och är nu mina standardinställningar.

 

Till tryckeriet…

Efter flera års ensamt skrivande blev jag till sist klar med min bok. Då det blev dags att trycka den sprang jag in i nya problem.

En sak som inte fungerade var överföringen av filer till tryckeriet. Ett tag såg det riktigt mörkt ut och jag började tvivla på mitt programval.

Tryckeribranschen är uppbyggd kring Adobes produkter och andra program och filformat gör sig inte besvär. De fina PDF:er som jag enkelt gjorde i LyX dög inte som tryckoriginal. Istället fick jag gå en omväg, spara som Postscript i LyX och därefter förvandla postscriptfilen till en PDF-fil med tryckeriets inställningar i Adobe Distiller. Detta var jag tvungen att göra på en Windowsdator i mitt fall Windows XP i en Virtualbox.

Det gick alltså inte att använda LyX och Linux hela vägen till tryckoriginal. Det program som LyX använder för att göra PDF-filer är PS2PDF. Dokumentationen för hur man förvandlar LyX/LaTeX filer till tryckoriginal är dålig och väldigt avancerad. Man bör kunna knacka in tryckeriets PDF-inställningar för Adobe Distiller i LyX omvandlingsfilter, men för att det ska bli rätt krävs stora kunskaper, mycket tid och möjlighet att experimentera med tryckeriets utrustning, vilket de flesta författare inte har. Eftersom tryckerier inte förstår något annat än Adobes produkter, ska man inte räkna på hjälp därifrån.

Jag ser detta som ett viktigt område att förbättra i Linux. Adobe borde inte ha monopol på bokframställning och om LyX/LaTeX ska kunna användas av större delar av bok- och tryckeribranschen måste det vara enklare att framställa tryckoriginal. I nuläget är det bara att skaffa sig Adobe Acrobat och Distiller eller lägga ner dagar på RTFM och experiment. Därmed måste man arbeta åtminstone en stund i Windows eller Mac.

 

LyX eller LaTeX?

Något jag funderade på längs vägen var varför jag använder LyX och inte laTeX.

LyX bygger på LaTeX. Allt man kan göra i LyX kan man göra i LaTeX. Varför ska man då använda LyX? Vore det inte bättre att använda en smidig LaTeX redigerare som Kile eller TexMaker? Skillnaderna är inte jättestora mellan dessa program och LyX. Även i dessa får man bra hjälp med LaTeX-kodning, malldokument och vanliga kommandon. Om man väljer en enklare LaTeX redigerare blir skillnaderna större och man måste kunna mer LaTeX.

LyX är för den som vill skriva. Vem vill börja en bok om fornforskning på 1820-talet med trollformeln \begin{document}? LyX gör att man nästan klarar sig utan att kunna LaTeX-kod och kan börja skriva direkt.

I en LaTeXredigerare har man dock större möjligheter att påverka sitt dokument direkt än i LyX. Om man vill arbeta mer med layouten är en LaTeX-redigerare snäppet bättre än LyX.

En nackdel med LyX jämfört med LaTeX är att LyX sparar i ett eget filformat som inte är kompatibelt med LaTeX och heller inte mellan olika versioner av LyX. Det kommer därför sannolikt att bli problem att öppna och redigera gamla LyXfiler om några år. LaTeX sparar dokument som vanliga textfiler och de går att öppna med vilket ordbehandlingsprogram eller redigerare som helst och är sannolikt i det närmaste tidssäkrade.

När man blir mer avancerad i LyX lär man sig LaTeX och man kan skriva vissa saker i LaTeX och lägga in dessa i LyX.

Det är möjligt att jag kommer att testa en LaTeX-redigerare framöver. Det känns dock som att LyX har allt och mer därtill som jag behöver och fungerar på ett sätt som passar mitt sätt att arbeta.

 

Fortsättning följer…

I nästa inlägg ger jag några sammanfattande funderingar om att använda LyX och Linux för att producera böcker.

Nov 202011
 

Flattr this!

För ett tag sedan avslutade jag mitt första bokprojekt i vilket jag använt dokumentprocessorn LyX.

 

Hur pass bra är LyX? Går det att använda för att framställa böcker i Linux?

 

Jag tänkte skriva om mina erfarenheter, positiva som negativa om att använda LyX. Det blir nog minst två inlägg, ett idag och ett om några dagar. Jag har även arbetat i Linux som operativsystem. LyX i sig finns för Linux, Windows och MAC så man kan använda det system man vill. Frågan för mig som föredrar Linux blir litet större; går det att använda fri programvara för att producera böcker? MAC räknas väl som OS nummer ett för bokdesign och i stort sett samma program finns i Windows. Linux brukar inte ses som ett system för bokproduktion.

De texter jag skriver är tunga akademiska texter inom humaniora. Min senaste bok heter Att aldrig vandra vill Johan Haquin Wallman Sveriges förste arkeolog och är en biografi över fornforskaren Johan Haquin Wallman (1792–1853) och behandlar därutöver fornforskning och arkeologi under 1800-talets första decennier. Boken är på nästan 500 stora sidor. Det blir stora textsjok med en och annan bild.

LYX och LaTeX, som LyX bygger på, används framför allt av naturvetare som arbetar med matematiska formler och har ett litet annat sätt att skriva jämfört med en humanist. Därför var det ett experiment från min sida att testa LyX och ingen av mina kollegor hade hört talas om programmet eller hade använt LaTeX för att skriva något. Jag var ren nybörjare i LyX/LaTeX och hade aldrig använt något liknande program.

Jag har tidigare skrivit ett tiotal böcker. Jag skrev dem i ordbehandlingsprogram och de sattes i Pagemaker eller InDesign. Jag har satt några böcker själv och räknar mig som en hyfsat duktig amatör på InDesign. Eftersom Adobe InDesign saknas i Linux är frågan om man klarar att genomföra ett stort och ganska avancerat bokprojekt i Linux ända fram tills det man lämnar en tryckfärdig fil till tryckeriet. I tryckeribranschen är det Adobes program som gäller.

Hur pass bra är LyX? Är det värt att slänga ut ordbehandlingsprogrammet för att använda en dokumentprocessor för den som skriver mycket? Hur pass bra blir layouten? Kan man sätta en bok utan InDesign? Det är dessa frågor jag ska försöka besvara i det här och nästa inlägg.

 

Allmänt

LyX är svårt. Det går visserligen snabbt att komma igång och man kan börja skriva direkt. Om man ändrar på en detalj fungerar plötsligt ingenting. LaTeX-koder och felmeddelanden är obegripliga. Då man ska förvandla sin text till PDF kan man plötsligt få 572 obegripliga fel om man råkat ge fel kommando. En gång hade jag råkat sätta ett ” tecken fel och det tog en halv dag att reda ut.  Det tar tid att lära sig förstå vad som händer och tolka felmeddelanden och åtgärda dem. Man blir inte hyperproduktiv med detsamma i LyX. Det är också lätt att tappa sugen som nybörjare.

Tricket är att börja tänka både stort och smått:

Stort = Låt LyX ta hand om det man inte begriper, det vill säga layout och formatering.

Smått = Ta själv hand om det lilla du begriper (och är den ende som begriper), din text.

LyX kräver en hel del läsning av manualer och sökning av information på Nätet. Standardinställningar i malldokumenten räcker en bit, men så fort man vill göra något eget har man som nybörjare flera timmars arbete framför sig, särskilt om man måste fördjupa sig i LaTeX-kodning. Många saker som är enkelt i ett ordbehandlingsprogram är svårt i LyX. Å andra sidan sköts många saker som är omöjliga i ett ordbehandlingsprogram automatiskt i LyX. Man ska räkna med att det tar tid att lära sig LyX och jag är långt ifrån fullärd efter att ha använt programmet ett par år.

Svårigheten ligger till stor del i att LyX och LaTeX inte är WYSIWYG (What You See Is What You Get) som de flesta ordbehandlingsprogram, utan WYSIWYM (What You See Is What You Mean). I ordbehandlingsprogram är man van vid att utskriften ser likadan ut som skärmbilden. Så är det inte i LyX. När man skriver fokuserar man på innehållet och layouten blir en egen process. Det man skriver har mycket litet att göra med textens färdiga utseendet. Man låter LyX sätta texten som man får ut snygg och färdig i en PDF-fil, åtminstone i teorin. Det tar ett tag att vänja sig vid det nya arbetssättet.

Själva skrivandet i LyX är otroligt lätt. Det är som att skriva i ett anteckningsprogram där resultatet blir otroligt snyggt.

 

Arbetsytan i LyX ser ut som ett anteckningsprogram. Man kan lätt bli lurad av enkelheten. Förutom att vara enkelt är det färgerna vilsamma för ögonen.

 

Man behöver inte bry sig om formateringar eller fixa med layout medan man skriver. Det fixar LyX!

 

LyX har inga problem att förvandla den enkla texten till snygga sidor. Tabeller formateras automatiskt.

 

Man behöver inte heller fundera på bildsättning. LyX fixar det automatiskt.

 

Jag har vant mig vid den enkla arbetsytan i LyX och tycker att vanliga ordbehandlingsprogram är lätt förvirrande och plottriga med knappar och inställningsmöjligheter.

Jämfört med rena LaTex-editorer har LyX fördelen att man (nästan) slipper se den bakomliggande LaTeX-koden. Det gör det enklare att fokusera på texten.

 

LyX gömmer som grund LaTeX-koden. Åtminstone jag blir störd av att kursiverade ord föregås av emph och att radmatningar markeras med \. Särskilt opassande är det när man skriver ett avsnitt om den store Esaias Tegnér, det blir liksom opoetiskt... Se ovan hur samma passage ser ut i LyX!

 

Det finns många smarta detaljer i LyX jämfört med ordbehandlingsprogram. Där måste man markera ett ord eller textavsnitt och sedan göra den kursiv medan man i LyX bara ställer markören i ett ord och klickar på en knapp för att göra ordet kursivt. Det sparar mycket tid.

 

Det räcker att ställa markören i ett ord och klicka på en knapp för att hela ordet ska bli kursivt, smart och sparar tid!

 

Man kan inte av misstag göra flera blanksteg mellan ord eller flera radmatningar mellan stycken. De tas bort automatiskt.

En annan bra sak är Outlinern där man kan visa och bläddra mellan rubriker i Innehållsförteckningen, referenser, indexposter, korsreferenser, fotnoter, bilder med mera. Det gör det lätt att navigera och administrera en text på flera hundra sidor.

 

Outlinern i LyX är väldigt bra och gör att man snabbt kan bläddra i stora dokument

 

Vad är bra med LyX?

 

Ett komplett program

Den absolut största fördelen med LyX är att man kan använda programmet under ett helt projekt, från första anteckningen till färdig bok. Även om LyX är svårt ska det jämföras med att lära sig ett ordbehandlingsprogram, lämna över filer för redigering i InDesign eller lära sig InDesign och göra arbetet själv och ha ett eller flera stödprogram för anteckningar etc. Med ett sådant perspektiv blir LyX inte så svårt och tidsödande eftersom man bara behöver lära sig ett enda program istället för flera.

LyX har många saker under ett tak: ordbehandling, layout, referenshantering, index, kommentarer med mera. Man behöver i princip inget annat program för att skriva en bok, även en mycket avancerad sådan. Man får automatiskt hjälp med saker som Innehållsförteckning, Figurlista och Tabellista. Sådana saker är viktiga för att texten ska förbli strukturerad.

 

LyX fixar automatiskt Innehållsförteckning i flera nivåer...

 

Struktur

LyX och laTeX bygger på att man markerar text på det sätt man vill formatera den. Därmed uppmuntrar LyX till strukturerat skrivande vilket i bästa fall leder till att man även tänker strukturerat, vilket är mycket svårare än de flesta tror. Man håller reda på rubriker, underrubriker, korsreferenser, litteraturlista och brödtext. Arbetssätet i LyX passar därför nog bäst för akademiskt skrivande, där struktur sägs vara en dygd, men jag tror dock att även skönlitterära skribenter skulle kunna ha stor nytta av LyX för att hålla reda på karaktärer och händelser och att programmet kan hjälpa till med att hålla samman ett ramverk. Fokus ligger på texten och genom funktioner som korsreferenser, underdokument och olika typer av anteckningar och kommentarer kan man bearbeta sin text.

 

Snålt

LyX är resurssnålt. Det behöver bara några tiotal MB RAM-minne även då man arbetar med stora projekt.

 

LyX med flera stora okument öppna behöver under 50 MB RAM-minne!

 

Ordbehandlingsprogram behöver flera hundra MB RAM-minne. På en modern ny dator kanske detta inte spelar någon roll. På en äldre dator är skillnaden stor. LyX är ett rappt och spänstigt program som är roligt att arbeta i.

 

Användarstöd

LyX har en e-postlista för support. Där håller skickliga användare till som delar med sig av sin kunskap utan divafasoner. På listan deltar även utvecklarna. Jag har sällan använt ett så avancerat program med så vänlig och professionell inställning och hjälpsamhet från utvecklare och avancerade användare. I början är alla nybörjare i LyX och behöver hjälp för att klara enkla saker. Jag tror inte jag hade klarat av att få ihop min bok och komma igenom alla nybörjarfel utan hjälpen från e-postlistan.

 

Fortsättning följer…

Idag har jag skrivit positivt om LyX. Det är lätt att tycka om ett bra program som LyX som har många finesser och som gör tunga funktioner enkla.

I nästa inlägg kommer jag att ta upp de problem och svårigheter som jag stötte på. LyX var inte en dans på rosor varje dag…

 

Nov 182011
 

Flattr this!

I det lilla ordbehandlingsprogrammet FocusWriter kan man göra sin egen bakgrund och själv bestämma när man arbetar som mest inspirerat.

 

Ett av mina favoritteman i FocusWriter som jag flyttat till alla mina datorer. Tänk om alla ordbehandlingsprogram vore så här vackra!

 

En smart funktion är att det går att exportera och importera teman. Det betyder att man kan göra ett tema på en dator och sedan exportera det och importera på en annan. Man behöver inte göra om inställningarna för varje dator man använder FocusWriter på.

Funktionen finns under Inställningar -> Teman. Man väljer temat man vill exportera och klickar på Exportera och Temat sparas som en fil som man kan ta med till en annan dator. Då man vill importera ett tema klickar man på Importera och letar reda på rätt fil.

 

 

Även om FocusWriter är en minimal och enkel texteditor har den smarta funktioner som gör det till ett mycket trevligt program att arbeta i!

Nov 142011
 

Flattr this!

Nu har det hänt!

I somras köpte jag en ny fin bärbar dator. Som konkurrensmyndigheterna bestämt betalade jag Microsoftskatt, trots att jag varken vill ha eller behöver Windows 7. Linux åkte in som dualboot. Jag har kört Windows i kanske fem timmar sedan i somras.

För någon vecka sedan fick jag litet problem med datorn och tog den till service. Felet var snabbt avhjälpt och datorn är tillbaka.

Innan servicen tog jag bort Linux eftersom jag inte orkar argumentera med PC-tekniker om att garantin måste gälla oavsett OS. För att de inte skulle kunna skylla på mig återställde jag Windows. Då försvinner spåren av Linux. Kanske litet övernitiskt, men jag vill inte heller lämna ifrån mig en dator med arbetsmaterial på.

 

Windows ”kvaliteter”

Detta fantastiska Windows tog en halv dag att återställa!

Det vill säga, efter en halv dag hade jag en dator som nätt och jämnt startar. Den var åter full med den crapware jag tagit bort en gång. Systemet var inte uppdaterat utan tjatade om att det fanns något hundratal uppdateringar, många hundra MB att hämta. Inte heller fanns det några vettiga program så att man kunde börja arbeta.

När datorn kom hem tog jag ett djup andetag. Att fixa datorn, installera alla program och återställa den som den var innan servicen skulle ta minst en dag förmodligen två. Lägg till den halvdag det tog att återställa Windows. Windows är ju så hopplöst omodernt att man manuellt måste installera program för program, fylla i licensnummer och starta om en gång i kvarten. Ingen kan ju heller beskylla Windows 7 för att vara snabbt.

För femton år sedan var det acceptabelt att lägga flera arbetsdagar på att fixa en dator. Då var det litet högtidligt att formatera en hårddisk och sätta igång en ominstallation. Nu är det 2011.

 

Ut med Windows!

Då började jag fundera: Varför ska jag fixa ett system jag inte använder inte tycker om och som fungerar så illa att det tar flera dagar att installera? Jag kommer att installera GIMP, LibreOffice, Inkscape och Firefox., Samma program fungerar minst lika bra i Linux.

Därför blåste jag Windows och nu snurrar bara Linux på datorn.

Linux tog mindre än en halvtimme att installera. Då har man ett fungerande system med de flesta program man behöver. Efter ytterligare en timme hade jag uppdaterat och installerat allt annat jag behöver och ställt in systemet som jag vill ha det. Under den timmen kunde jag arbeta på datorn. Allt som allt behövdes en enda omstart.

 

Det jag förlorar:

  • Några gamla Windowsspel fungerar inte i Linux. Eftersom jag på ett halvår bara spelat några timmar i Windows tror jag att jag överlever
  • Om det blir fel på datorn igen under garantitiden får jag blåsa den och återställa Windows. Hemelektronikladorna idkar utpressning genom att säga att garantin bara gäller om man kör Windows. Man är alltså tvungen att köra ett dåligt operativsystem och betala extra för datorn för att producenten ska ta sitt ansvar. Eftersom jag känner mig blåst har jag absolut inget dåligt samvete på denna punkt

 

Det jag vinner:

  • En allmänt snabbare dator. Linux startar snabbare utan dualboot
  • Cirka 150GB extra utrymme på hårddisken
  • Jag slipper underhålla ett extra system som kräver betydligt mer omsorg än Linux

Varför?!

Det är ofattbart att konkurrensmyndigheterna inte stoppar Microsoftskatten. Det finns ingen anledning för en vanlig konsument att betala mellan 500 och 1000 kronor extra för en dator med ett föråldrat och dåligt operativsystem förinstallerat. Pengarna går till Microsofts i huvudsak amerikanska aktieägare och Microsoft kan fortsätta att prångla ut föråldrade och dyra produkter.

Genom sitt korrupta agerande har konkurrensmyndigheterna gett ett enda företag monopol på operativsystem för PC. Man förhindrar teknisk utveckling och konsumenter uppmuntras inte att använda moderna operativsystem som är bättre och säkrare än Windows och dessutom gratis.

Om Windows blir bättre än Linux, lättare att administrera, snabbare och enklare att handha skulle det finnas anledning att fundera om man vill köpa det. Så är icke fallet.

Jag hade mycket hellre lagt mina surt förvärvade 500 till 1000 kronor på ett öppet källkodsprojekt än att skänka dem till Microsoft!

I dagsläget är jag en mycket missnöjd konsument.

 

 

 

Nov 122011
 

Flattr this!

Jag noterade i LibreOffice att man kan spara i två olika filfmormat knutna till Microsofts OOXML format (.docx).

Dels kan man spara som Microsoft Office 2007/2010 och dels i Open Office XML.

 

 

Det första filformatet är Microsofts ”Transitional” som man använder i MS Office. Det andra är ISO-formatet OOXML som Microsoft kuppade igenom, men som man inte använder.

Det innebär att LibreOffice är bättre på att hantera Microsofts filformat än Microsoft Office. Vad jag vet kan man inte spara i det fulla ISO-formatet i MS Office och därmed framtidssäkra sina filer. Transitionalformatet innehåler proprietära delar som gör att det bara kan användas fullt ut av MS Office och bara på Microsofts egen plattform, Windows.

Möjligheten att kunna spara i OOXML i LibreOffice är resultatet av Novells uppgörelse med Microsoft för några år sedan då Novell fick tillgång till en del teknologi från Microsoft. Novell är ett av de största företagen bakom LibreOffice.

Sanningen är väl den att Microsoft aldrig kommer att införa sitt genomkuppade filformat utan hålla sig till ”Transitional”. Full OOXML skulle innebära att andra program skulle kunna utveckla fullt stöd för filer sparade i MS Office. Då skulle det inte längre finnas någon anledning att betala stora pengar för ett program då det finns billigare eller gratis alternativ som kan hantera filerna lika bra. Därför är OOXML ett dött filformat och ingen standard.

Min åsikt är att även om möjligheten finns i LibreOffice att spara i OOXML bör man undvika det:

  1.  Stödet för OOXML är svagt i OOo/LibO. Det finns saker som inte fungerar och som gör att dokument ser konstiga ut.
  2. Man bör inte stödja Microsofts agerande. Deras ISO-kupp höll på att spränga ISO som organisation vilket hade fått mycket allvarliga konsekvenser.

Om man måste spara i Microsofts filformat bör man iställe tanvända MS Office 2003, .doc. Exportfiltren är bättre och Microsoft kommer att stödja filformatet under överskådlig framtid.

En annan fråga är om MS Office klarar av att öppna filer sparade i ISO-formatet.

Nov 082011
 

Flattr this!

Jag fick för ett tag sedan en artikel tillbaka som jag skulle kommentera innan publicering. Jag använde Okular i Linux som har goda möjligheter att kommentera. Efter någon timmes jobb skickade jag tillbaka PDF-filen.

Det enda felet var att mina kommentarer inte följde med. Efter en del efterforskningar och RTFM insåg jag att kommentarer i Okular sparas i en egen fil och inte följer med PDF:en. Det gör de fina funktionerna i stort sett värdelösa, i alla fall för mig.

Man kan läsa kommentarer andra gjort eller som gjorts i andra program som OpenOffice, men inte göra egna kommentarer som fastnar.

 

I Okular har man goda möjlighether att lägga in bokmärken, kommentera och rita i PDF-filer. Det enda problemet är att ändringarna inte följer med filen

 

Det är faktiskt omöjligt att kommentera PDF-filer i Linux. De bibliotek som behövs är ofullständiga.

Man kan använda program som Xournal och liknande och med dessa går det att kommentera PDF-filer och kommentarerna finns kvar då man skickar filen. Problemet är att PDF-en förvandlas till en bild och detta vill man oftast inte, eftersom det har nackdelar som att texten inte längre är sökbar. Filen får en helt annan struktur och är på sätt och vis förstörd då man kommenterat den.

Den enda lösning som finns är att installera en PDF-läsare för Windows via Wine och använda den för att kommentera PDF-filer. Då fungerar det som det är tänkt och kommentarerna blir kvar då man skickar filen. Jag har fastnat för PDFXchange. Det är inte fri programvara, men grundversionen, som duger gott, är gratis. programmet går utmärkt att installera i Wine.

 

Med PDFXchange i Wine kan man kommentera PDF-filer och ändringarna blir kvar

 

Givetvis är detta ett litet nederlag för Linux och fri programvara. Det arbetas på bättre PDF-stöd och jag tycker inte det är ett nederlag att man som Linuxanvändare kan installera många Windowsprogram. Det visar istället styrkan med Linux. Om jag måste kommentera en PDF-fil slipper jag på detta sätt att göra det i Windows.

Nov 042011
 

Flattr this!

Nu har det hänt! Ubuntuavknoppningen LinuxMint har blivit större än pappa Ubuntu enligt Distrowatch. Detta trots att Ubuntu nyligen släppt en ny version medan LinuxMint släppte sin senaste för nästan ett halvår sedan.

 

 

Ubuntu har som mål att bli stort på skrivbordsdatorer och ersätta Windows och MAC som operativsystem. Även om Distrowatch siffror ska tas med en nypa salt väcker det faktum att LinuxMint blivit större än Ubuntu funderingar. Ubuntu är numera inte störst ens i den lilla Linuxvärlden. Man kan därmed undra om Ubuntu är en trovärdig utmanare till Windows och MAC.

Ubuntu har infört en egen skrivbordsmiljö: Unity, som väckt mycket debatt och jag är övertygad om att en stor del av tillbakagången kan skyllas på Unity. Jag har själv övergett Ubuntu på grund av den.

Kanske ska man se Ubuntus tillbakagång som resultatet av paradoxer längs den väg man valt:

 

1. Unity ska vara lättanvänt

Jag förstår och sympatiserar med målsättningen. Genom att vara enkelt ska man locka användare som använder sin dator för enkla saker: surfa, peka-klicka.

Paradoxen är att Unity är för enkelt, det vill säga simpelt. Det är svårt att göra annat än att surfa och peka-klicka. Det är därför jag lämnat Ubuntu. Att Ubuntu tappar vana användare får konsekvenser. Jag har genom åren introducerat Ubuntu för flera nya användare i bekantskapskretsen. Eftersom jag inte längre använder Ubuntu och inte kan rekommendera Unity blir det LinuxMint jag installerar åt Linuxkonvertiter.

 

2. Ubuntu för vem?

Ubuntu med Unity riktar sig till ”the average user” genomsnittsanvändaren. Det låter bra, man ska inte behöva vara nörd eller civilingenjör för att använda ett operativsystem.

Paradoxen är att ingen har sett en genomsnittsanvändare.

Historiskt har Linux använts av datorkunniga som offrat användarvänlighet (peka-klicka) i Windows och Mac för att kunna anpassa sin arbetsmiljö eller av ideologer som vill använda fri programvara. Det är som regel avancerade datoranvändare som använder datorer på ett avancerat sätt.

Canonical, företaget bakom Ubuntu, måste ställa historien på huvudet då man riktar sig till datornybörjare.

Paradoxen är att datornybörjare inte installerar Linux oavsett hur simpelt man lyckas göra det. Därmed kommer de aldrig i kontakt med Ubuntu. Kvar blir besvikna avancerade användare som inte vill ha simpelheten i Unity.

Jag har fått känslan av att ”the average user” är ett inkluderande mantra för dem som ser Ubuntu som något mer än ett operativsystem. Jag som inte använder Unity inkluderas inte och känner mig inte längre delaktig i Ubuntugemenskapen.

 

3. Ubuntu för vad?

Det senaste budskapet är att Ubuntu ska slå sig in som OS på mobiltelefoner, plattor och andra manicker. Jag önskar Canonical lycka till och jag tror att Unity passar för manicker.

Paradoxen är att min dator inte är en manick.

 

4. Unity ska vara enkelt: peka och klicka

Paradoxen är då man vill ändra en inställning eller måste fixa något krävs det trollformler i terminalen. Då bryter Unity samman värre än andra skrivbordsmiljöer som har fler grafiska verktyg.

Jag kör just nu Kubuntu med KDE, en avancerad skrivbordsmiljö. Jag behöver dock i stort sett aldrig ge trollformler i terminalen för att ändra saker som ikonstorlek och grundläggande skrivbordsinställningar. Trots det har jag underbara möjligheter att anpassa min arbetsmiljö exakt som jag vill ha den. Det har jag inte i Ubuntu med Unity.

 

4. Ubuntu ska vara stabilt

Eftersom Canonical vill se Ubuntu som en seriös utmanare till Windows och MAC måste man kunna ställa grundläggande krav på att hårdvara fungerar och att systemet är stabilt och att man kan administrera det på ett enkelt och säkert sätt.

Paradoxen är att Ubuntu bygger på Debian Unstable och kan därför per definition omöjligt vara stabilt. Ubuntu 11.04 var en katastrof och jag är efter tre veckor i Kubuntu 11.10 böjd att säga att den är ännu värre. Ubuntu är en berg-och-dalbana. Det som fungerar i en version fungerar inte i nästa. Canonical ödar mycket kraft på att utveckla Unity och det finns inte resurser att fixa buggar.

Ubuntu med Unity är en snygg yta över ett fult buggträsk.

 

4. Out-of-the-box

Ubuntu försöker sälja sig med att det fungerar direkt efter installation utan krångel. Att använda Ubuntu ska vara enklare och mer problemfritt än att köra Windows eller MAC.

Paradoxen är att Ubuntu fortfarande är Linux. Hårdvarustödet är uselt för viss hårdvara. Råkar en genomsnittsanvändare, som aldrig skulle komma på tanken att fråga om vilket grafikkort, nätverkskort eller ljudkort som sitter i en dator och kontrollera om dessa fungerar i Linux, ha sådan hårdvara är det svårt eller omöjligt att få datorn att fungera fullt ut.

Ännu en paradox är att om hårdvarutillverkare ska förbättra sina drivrutiner i Linux måste Linux bli större men så länge drivrutinerna är dåliga kommer inte Linux att växa. Jag ser detta som ett problem för Linux som helhet och inte speciellt för Ubuntu.

 

6. Egen identitet

Canonical vill att Ubuntu ska ha en egen identitet med egna tjänster och egna lösningar. Det ska synas att man använder Ubuntu och inte en anonym Linuxdistribution. Det är också ett sätt att tjäna pengar på saker som musik- och programförsäljning och molnutrymme i Ubuntu One.

Paradoxen är att en egen skrivbordsmiljö och egna tjänster kräver mycket stora utvecklingsresurser. Frågan är om det inte kostar mer än det smakar. Jag undrar vilka saker man kan göra i Unity som inte hade fungerat i Gnome-shell?

Ubuntus egna tjänster är så fulla med buggar att jag inte använder dem seriöst. Se till exempel problemen folk har med UbuntuOne på supportsidan AskUbuntu. Just idag 673 trådar. Det är litet för många för att påstå att en tjänst är tillräckligt stabil för att använda eller att man kan rekommendera den för viktiga filer.

Jag har börjat förknippa Ubuntu med buggar, förlorade filer och tjänster som inte fungerar.

 

6. Canonical

Ubuntu drivs av företaget Canonical vars ägare Mark Shuttleworth pumpar in pengar i utvecklingen av Ubuntu. Beslut om Ubuntu tas av Canonical och ytterst av Shuttleworth. Unity är hans projekt.

Paradoxen är att fri programvara är beroende av sin gemenskap. Utan en gemenskap som vill ha, engagera sig i och utveckla den fria programvaran faller projektet. Unity är ett sådant exempel. Gemenskapen efterfrågade inte en ny skrivbordsmiljö utan Unity bestämdes uppifrån.

Kanske måste Canonical göra som RedHat med Fedora och Novell med openSUSE, dela Ubuntu i en kommersiell företagsversion där Shuttleworth kan försöka tjäna pengar på sina projekt och en gemenskapsdriven version som fattar beslut och väljer väg på ett annat sätt än idag.

 

Ubuntu med Unity har många paradoxer som måste lösas innan drömmen om 400 miljoner genomsnittsanvändare kan besannas!

 

Man ska idag dock framför allt gratulera LinuxMint som största Linuxdistribution på Distrowatch. LinuxMint har anpassat Ubuntu så som gemenskapen vill ha det!

 

 

 

Nov 012011
 

Flattr this!

Ibland kan man vilja bre ut sig rejält i en fotnot då man skriver. I Writer uppstår ett litet problem om man gör ett nytt stycke i en fotnot. Det nya stycket får inget indrag och hamnar ur fas med resten av fotnoterna.

 

Det nya stycket i fotnoten sticker ut. Det bär inte alls snyggt. Jag har valt att visa osynliga tecken på bilderna för att visa vad man kan göra åt detta.

 

Det finns åtminstone tre sätt att åtgärda detta på.

1. Istället för att trycka ENTER då man gör ett nytt stycke trycker man SHIFT+ENTER.

 

Med SHIFT+ENTER gör man en radbrytning och inte ett nytt stycke. Den lilla pilen i högermarginalen indikerar detta.

 

Resultatet ser bra ut, men SHIFT+ENTER ger egentligen inget nytt stycke utan bryter bara raden. Det kan bli problem om man skulle vilja formatera texten olika i styckena.

2. Gör en tabb i början på det nya stycket. Då hamnar det på samma ställe som det gamla.

 

Med ett tabulatorstopp i början av det nya stycket blir allt bra

 

3. Det mest seriösa sättet för den som ofta skriver långa fotnoter är att göra en ny formatmall där indraget för första raden sätts till 0.

 

Genom att justera indraget i början av den nya formatmallen justerar man automatiskt nya stycken i fotnoter

 

Ändra även formatmallen för Fotnot så att nästa formatmall blir den nya formatmallen.

 

Genom att justera vilken formatmall som kommer efter Fotnot får man Writer att sköta nya stycken och indrag i fotnoter automatiskt

 

Då hanteras formateringen av fotnoter automatiskt och man behöver inte tänka på SHIFT+ENTER eller att tabulera.

Stilistiskt är det sällan bra att ha långa fotnoter. De bör som regel bara innehålla förtydliganden som inte riktigt hör hemma i texten. Längre resonemang och utvikningar hör antingen hemma i huvudtexten eller kanske hellre i slutnoter än fotnoter. Hur man än gör klarar Writer av det!