Nov 042011
 

Flattr this!

Nu har det hänt! Ubuntuavknoppningen LinuxMint har blivit större än pappa Ubuntu enligt Distrowatch. Detta trots att Ubuntu nyligen släppt en ny version medan LinuxMint släppte sin senaste för nästan ett halvår sedan.

 

 

Ubuntu har som mål att bli stort på skrivbordsdatorer och ersätta Windows och MAC som operativsystem. Även om Distrowatch siffror ska tas med en nypa salt väcker det faktum att LinuxMint blivit större än Ubuntu funderingar. Ubuntu är numera inte störst ens i den lilla Linuxvärlden. Man kan därmed undra om Ubuntu är en trovärdig utmanare till Windows och MAC.

Ubuntu har infört en egen skrivbordsmiljö: Unity, som väckt mycket debatt och jag är övertygad om att en stor del av tillbakagången kan skyllas på Unity. Jag har själv övergett Ubuntu på grund av den.

Kanske ska man se Ubuntus tillbakagång som resultatet av paradoxer längs den väg man valt:

 

1. Unity ska vara lättanvänt

Jag förstår och sympatiserar med målsättningen. Genom att vara enkelt ska man locka användare som använder sin dator för enkla saker: surfa, peka-klicka.

Paradoxen är att Unity är för enkelt, det vill säga simpelt. Det är svårt att göra annat än att surfa och peka-klicka. Det är därför jag lämnat Ubuntu. Att Ubuntu tappar vana användare får konsekvenser. Jag har genom åren introducerat Ubuntu för flera nya användare i bekantskapskretsen. Eftersom jag inte längre använder Ubuntu och inte kan rekommendera Unity blir det LinuxMint jag installerar åt Linuxkonvertiter.

 

2. Ubuntu för vem?

Ubuntu med Unity riktar sig till ”the average user” genomsnittsanvändaren. Det låter bra, man ska inte behöva vara nörd eller civilingenjör för att använda ett operativsystem.

Paradoxen är att ingen har sett en genomsnittsanvändare.

Historiskt har Linux använts av datorkunniga som offrat användarvänlighet (peka-klicka) i Windows och Mac för att kunna anpassa sin arbetsmiljö eller av ideologer som vill använda fri programvara. Det är som regel avancerade datoranvändare som använder datorer på ett avancerat sätt.

Canonical, företaget bakom Ubuntu, måste ställa historien på huvudet då man riktar sig till datornybörjare.

Paradoxen är att datornybörjare inte installerar Linux oavsett hur simpelt man lyckas göra det. Därmed kommer de aldrig i kontakt med Ubuntu. Kvar blir besvikna avancerade användare som inte vill ha simpelheten i Unity.

Jag har fått känslan av att ”the average user” är ett inkluderande mantra för dem som ser Ubuntu som något mer än ett operativsystem. Jag som inte använder Unity inkluderas inte och känner mig inte längre delaktig i Ubuntugemenskapen.

 

3. Ubuntu för vad?

Det senaste budskapet är att Ubuntu ska slå sig in som OS på mobiltelefoner, plattor och andra manicker. Jag önskar Canonical lycka till och jag tror att Unity passar för manicker.

Paradoxen är att min dator inte är en manick.

 

4. Unity ska vara enkelt: peka och klicka

Paradoxen är då man vill ändra en inställning eller måste fixa något krävs det trollformler i terminalen. Då bryter Unity samman värre än andra skrivbordsmiljöer som har fler grafiska verktyg.

Jag kör just nu Kubuntu med KDE, en avancerad skrivbordsmiljö. Jag behöver dock i stort sett aldrig ge trollformler i terminalen för att ändra saker som ikonstorlek och grundläggande skrivbordsinställningar. Trots det har jag underbara möjligheter att anpassa min arbetsmiljö exakt som jag vill ha den. Det har jag inte i Ubuntu med Unity.

 

4. Ubuntu ska vara stabilt

Eftersom Canonical vill se Ubuntu som en seriös utmanare till Windows och MAC måste man kunna ställa grundläggande krav på att hårdvara fungerar och att systemet är stabilt och att man kan administrera det på ett enkelt och säkert sätt.

Paradoxen är att Ubuntu bygger på Debian Unstable och kan därför per definition omöjligt vara stabilt. Ubuntu 11.04 var en katastrof och jag är efter tre veckor i Kubuntu 11.10 böjd att säga att den är ännu värre. Ubuntu är en berg-och-dalbana. Det som fungerar i en version fungerar inte i nästa. Canonical ödar mycket kraft på att utveckla Unity och det finns inte resurser att fixa buggar.

Ubuntu med Unity är en snygg yta över ett fult buggträsk.

 

4. Out-of-the-box

Ubuntu försöker sälja sig med att det fungerar direkt efter installation utan krångel. Att använda Ubuntu ska vara enklare och mer problemfritt än att köra Windows eller MAC.

Paradoxen är att Ubuntu fortfarande är Linux. Hårdvarustödet är uselt för viss hårdvara. Råkar en genomsnittsanvändare, som aldrig skulle komma på tanken att fråga om vilket grafikkort, nätverkskort eller ljudkort som sitter i en dator och kontrollera om dessa fungerar i Linux, ha sådan hårdvara är det svårt eller omöjligt att få datorn att fungera fullt ut.

Ännu en paradox är att om hårdvarutillverkare ska förbättra sina drivrutiner i Linux måste Linux bli större men så länge drivrutinerna är dåliga kommer inte Linux att växa. Jag ser detta som ett problem för Linux som helhet och inte speciellt för Ubuntu.

 

6. Egen identitet

Canonical vill att Ubuntu ska ha en egen identitet med egna tjänster och egna lösningar. Det ska synas att man använder Ubuntu och inte en anonym Linuxdistribution. Det är också ett sätt att tjäna pengar på saker som musik- och programförsäljning och molnutrymme i Ubuntu One.

Paradoxen är att en egen skrivbordsmiljö och egna tjänster kräver mycket stora utvecklingsresurser. Frågan är om det inte kostar mer än det smakar. Jag undrar vilka saker man kan göra i Unity som inte hade fungerat i Gnome-shell?

Ubuntus egna tjänster är så fulla med buggar att jag inte använder dem seriöst. Se till exempel problemen folk har med UbuntuOne på supportsidan AskUbuntu. Just idag 673 trådar. Det är litet för många för att påstå att en tjänst är tillräckligt stabil för att använda eller att man kan rekommendera den för viktiga filer.

Jag har börjat förknippa Ubuntu med buggar, förlorade filer och tjänster som inte fungerar.

 

6. Canonical

Ubuntu drivs av företaget Canonical vars ägare Mark Shuttleworth pumpar in pengar i utvecklingen av Ubuntu. Beslut om Ubuntu tas av Canonical och ytterst av Shuttleworth. Unity är hans projekt.

Paradoxen är att fri programvara är beroende av sin gemenskap. Utan en gemenskap som vill ha, engagera sig i och utveckla den fria programvaran faller projektet. Unity är ett sådant exempel. Gemenskapen efterfrågade inte en ny skrivbordsmiljö utan Unity bestämdes uppifrån.

Kanske måste Canonical göra som RedHat med Fedora och Novell med openSUSE, dela Ubuntu i en kommersiell företagsversion där Shuttleworth kan försöka tjäna pengar på sina projekt och en gemenskapsdriven version som fattar beslut och väljer väg på ett annat sätt än idag.

 

Ubuntu med Unity har många paradoxer som måste lösas innan drömmen om 400 miljoner genomsnittsanvändare kan besannas!

 

Man ska idag dock framför allt gratulera LinuxMint som största Linuxdistribution på Distrowatch. LinuxMint har anpassat Ubuntu så som gemenskapen vill ha det!