Feb 122012
 

Flattr this!

Ibland styrs vår förståelse av en text av förutfattade meningar om hur den borde vara skriven och vad det borde stå.

Ett exempel från tidigt 1800-tal är baron Adolf Ludvig Stierneld (1755–1835) som var oerhört intresserad av forntiden. Han hade i sin ägo ett praktfullt dryckeshorn med silverinläggningar och en mystisk inskrift som ingen förstod, men som baron Stierneld ansåg var ett budskap från forntiden.

 

Den kunnige Tholander

Baron Stierneld var god vän med Götiska förbundets starke man Jacob Adlerbeth (1785–1844) som fick låna hornet för att studera det tillsammans med en av Götiska förbundets främsta antikvarier, den olycksalige Pehr Wilhelm Tholander (1770–1815) som hölls för en av rikets klokaste män.

Tholander lyckades dechiffrera inskriften på hornet. Det rörde sig om vad han kallar för fornengelska skriven med munkstyl. Vi skulle kalla det för äldre engelska skriven med bokstäver. Tholander översatte texten till:

”Unga Mör! I skolen fylla mig!”

”Mig väckte beslutet!”

 

Besvikelsen

Baron Stierneld blev inte glad över att få inskriften på sitt fina horn uttydd på detta sätt. Om texten var på engelska och skriven med vanliga bokstäver kunde inte hornet vara svenskt eller ens från den forntid som Stierneld beundrade.

För att att råda bot på detta tog han med två av sina klokaste vänner, Afzelius och Granskog, och hornet till Kungliga Biblioteket för att i denna lärda miljö hitta en bättre läsning än Tholanders.

Amanuensen vid Kungliga Biblioteket, Lorenzo Hammarsköld (1785–1827) skrev om besöket till sin gode vän Jacob Adlerbeth:

”Alla tre Herrarna, jemte hornet, voro i onsdags uppe på Kgl. Bibliotheket, och Djurgårdstheaterdirection kan ej gifva någon löjligare comedie än deras rådplägning”.

Den högt bildade Hammarsköld, som hade stor respekt för Tholanders kunnande, försökte förklara för herrarna att Tholanders tolkning byggde på att tecken ser annorlunda ut om de är inskurna i ett horn jämfört med om de skrivs på papper. Detta vägrade trion förstå och:

”i synnerhet sedan Afzelius började yrka nödvändigheten att läsa inskriften bakfram för att få Runor af bokstäfverna fann jag det rådligast att blott blifva en stum åhörare.”

 

Läsförståelse

Baron Stierneld styrdes av sin vilja att hans horn skulle vara från forntiden. På grund av detta kunde han inte läsa inskriften och vägrade acceptera andras läsningar.

Man kan bara hoppas att man inte är lika förblindad av förutfattade meningar som baron Stierneld utan klarar av att läsa texter någorlunda korrekt, även om det står saker som man inte tycker om!

Kommentera

%d bloggare gillar detta: