Feb 272012
 

Flattr this!

En del studenter frestas att satsa på en högre akademisk utbildning och att skriva en doktorsavhandling. Det sägs vara bra för karriär och personlig daning.

Låt oss titta på argumenten:

 

1. En doktorsavhandling öppnar vägar in i arbetsmarknaden

Det enda arbete där högre examen (teoretiskt sett) är ett krav är som universitetslärare (de flesta universitetslärare saknar dock högre examen eftersom odisputerade är bättre på att komma i tid, bemöta studenter, byta strumpor innan de börjar lukta och är billigare i drift.). Inom ett visst ämne är det något eller några dussin tjänster spridda över landet man kan konkurrera om. Inte mycket till arbetsmarknad.

Samtidigt ses man som överkvalificerad för 90% av alla riktiga jobb. Det är inte ens lönt att söka de jobb man kunde få innan man började forska.

Det hade varit intressant att se arbetslöshetsstatistiken för disputerade. Den torde vara betydligt högre än för invandrare och handikappade. Kanske borde regeringen sänka arbetsgivaravgiften för dem som vågar anställa disputerad personal?

 

2. Som doktor får man högre lön

Som doktor kan man påräkna högre lön än någon som har kandidat- eller magisterexamen. Den som doktorerat har lagt 4–6 år på sin examen. Någon med kandidat- eller magisterexamen med 4–6 års erfarenhet har mer lön än en nydisputerad. Ofta har den odisputerade på 4–6 år hunnit avancera till en chefsposition och har därför flera löneklasser mer, roligare arbetsuppgifter och en tryggare anställning.

Den disputerade får alltså lägre lön och tråkigare arbetsuppgifter än sin studiekamrat från grundkursen, som dessutom är hans chef.

Om man räknar in de 4–6 åren (upp till 20 för humanister) som man levt på svältgränsen som doktorand, medan odisputerade arbetat, blir skillnaden i livslön ännu större.

 

3. Respekt från arbetsgivare och roligare arbetsuppgifter

Den vanligaste frågan vid anställningsintervjuer om tiden som doktorand är:

– Här finns en lucka på fyra år, vad gjorde du då?

– Jag skrev min doktorsavhandling.

– Jaja, men vad gjorde du egentligen?

Man kommer ändå inte ifråga för tjänsten eftersom arbetsgivaren (med rätta) tar för givet att den som har forskarutbildning är en myglare som bara vill sitta och forska (göra ingenting) och kommer att söka sig bort så fort han bara kan.

Om man mot förmodan skulle få arbetet kommer det att bestå av enklare handräckning, eftersom ingen vågar anförtro en riktiga arbetsuppgifter. Arbetet är så tråkigt och meningslöst att det enda som håller en uppe är de stunder man lyckas mygla sig undan och man kommer att söka sig därifrån så fort man kan. Arbetsgivaren har förstått situationen rätt!

 

4. Lära sig skriva

Man lär sig att skriva som doktorand, det vill säga man lär sig att skriva texter ingen kan läsa. Det är bra om man stannar kvar i den akademiska världen, men inte annars.

Som forskare sitter man i fällan: Försöker man popularisera sina texter döms man ut (en stackare jag känner blev hånad till tårar av sin handledare för att hon översatt de fornisländska citaten i sin doktorsavhandling). Tjänar man pengar på det man skriver är man oseriös (Forskare betalar som regel bokförlag för att de ska ge ut deras böcker som ingen köper).

Låter man bli att forska kan man skriva som man vill. Man kan skriva böcker folk läser och tjäna pengar på sitt skrivande.

 

5. Som bildad blir man en social samlingspunkt

Om man ser en besynnerlig och lätt nedgången person som sitter ensam på en fest är det någon med forskarutbildning som försökt prata om sitt jobb: Att jämföra den cthoniska blomsymboliken i Jacob Adlerbeths dagbok med motivet med den drunknade kungen i Shakespeares Stormen.

Som disputerad kan man tala om sitt jobb med max tio personer i världen (lika socialt inkompetenta och tråkiga som man själv). Om man fortsätter som postdok blir man tvungen att samtala med sig själv om De esoteriska aspekterna av Nils Henrik Sjöborgs adressering av brev till Lars von Engeström, eftersom det inte finns någon annan som förstår, eller är intresserad av sådana brännande frågor.

Hur rolig är en person som grälar med sina inre röster att bjuda på fest?

Ett ”liv” som forskare är ett liv i ensamhet!

 

6. Självförverkligande

Om det enda man vill göra är att skriva texter ingen kan läsa ska man forska. Man hålls uppe av:

 

Iamque opus exegi, quod nec Iovis ira nec ignis

nec poterit ferrum nec edax abolere vetustas.

 

Ni som har forskat förstår, ni andra förstår ännu bättre och kan lugnt fortsätta med de roliga saker ni höll på med!

 

Slutsats

Eftersom forskare av hävd har svårt att ta till sig förnuftsbaserad argumentation avstår jag från att avråda från högre akademiska studier och önskar istället Lycka Till!

Det kommer att behövas!

  3 Responses to “Att doktorera: bra för karaktär och karriär?”

  1. […] läser Påvels inlägg Att doktorera: bra för karaktär och karriär?. Det är väl kanske inte tänkt som ett inlägg i debatten om lektorer i skola och den så kallade […]

  2. En bonde talar ut! Det var en tråkig bild du har av vetenskapen.

  3. Varför så bitter?

Kommentera

%d bloggare gillar detta: