mar 282012
 

Flattr this!

I Linux finns flera användbara funktioner och program inbyggda i operativsystemet. Ett sådant program är ImageMagick ett avancerat bildmanipuleringsprogram.

Man kommer åt funktionerna via terminalen.

Ibland behöver man fixa litet ovanligare saker som att slå samman en massa bilder till en enda fil. En funktion i ImageMagick är att man kan slå samman en mängd .jpg bilder till en PDF-fil. Då kan man bläddra bland bilderna i en enda fil istället för att ha många filer.

Man ställer sig i mappen med de bilder man vill konvertera, öppnar en terminal och ger kommandot:

 

convert *.jpg minfil.pdf

 

minfil.pdf byter man till vad man vill kalla filen med filändelsen .pdf.

 

.jpg är känsligt för stora bokstäver. Har man filer som heter .JPG måste man byta till stora bokstäver i kommandot.

Filerna slås samman i nummerordning. .jpg-bilderna rörs inte, men det är alltid bättre att arbeta med kopior när man manipulerar filer.

Jag har en massa fotografier av arkivhandlingar som är oöverskådliga. Genom kommandot kan jag samla en brevväxling eller en avfotograferad handling i en enda fil. PDF-filer går att komprimera om de blir stora och man bara vill läsa dem på skärmen. De går dessutom att kommentera och arbeta med på ett annat sätt än .jpg bilder. Kommandot var en liten aha-upplevelse för mig som gjort mitt arbete litet enklare.

Det är sådana här funktioner som gör Linux till ett suveränt operativsystem! Samtidigt är det synd att man inte har grafiska verktyg för den här typen av avancerade funktioner. Det borde vara enkelt att binda kommandon till knappar i program. De som arbetar med grafik vill sällan ägna sig åt att leta terminalkommandon utan arbeta grafiskt.

mar 232012
 

Flattr this!

Många av oss skriver dokument där vissa ord, delar av meningar eller ibland hela stycken förekommer flera gånger. Man kan återanvända text med kopiera och klistra in. Detta har sina begränsningar eftersom man måste leta reda på texten man vill kopiera och innehållet i klistra in innehåller bara det senaste man kopierat (inte riktigt sant se detta inlägg och man kan även ha en mer kompetent urklippshanterare på systemnivå).

Det finns dock smartare sätt, Fält kombinerat med Autotext. I korthet går detta ut på att en valfri text skrivs i ett fält som får en tangentgenväg. Man kan ha så många sådana genvägar man behöver.

 

Gör så här

1. Välj Infoga -> Fältkommando -> Andra

2. Under fliken Variabler markerar man i vänsterkolumnen ”Användarfält” (1 på figuren) och i högerkolumnen ”Text” (2).

I rutan Namn bör man ge sitt fält ett namn så att man kommer ihåg det. Jag kallar mitt fält ”Tegnér” (3).

I fältet Värde skriver man in texten man vill återanvända (4).

I exemplet använder jag en vers från Esaias Tegnérs Epilog vid magisterpromotionen 1820 som är bra att slå i huvudet på folk:

 

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

 

När allt detta är klart klickar man på den blå bocken bredvid fältet Värde (5). Då sparas fältet.

 

 

 

 

Nu finns fältet Tegnér i listan över tillgängliga fält och det kan infogas med en knapptryckning

 

3. När man nu klickar på Infoga klistras texten in i fält i ens dokument.

 

 

Fält är som standard gråmarkerade i Writer. Det grå syns inte vid utskrift

 

4. Det är ganska omständligt att varje gång man vill citera Tegnér göra Infoga -> Fältkommando -> Andra, leta reda på fältet man vill infoga och klicka Infoga. Därför förvandlar man fältet till Autotext.

 

5. Infoga fältet i dokumentet och markera det.

 


6. Välj: Redigera -> Autotext. Skriv in ett lämpligt namn i rutan ”Namn”. Jag väljer Tegnér (1 på figuren). Writer föreslår en förkortning, i mitt fall ett stort T (SHIFT+T) (2). Om man inte är nöjd kan man knappa in en egen genväg.

 


Under Rullmenyn Autotext till höger (3) väljer man Nytt och ens textsträng matas in i systemet.

 

Detta steg är viktigt! Writer kräver att man bekräftar Autotexten

 

 

Nu finns fältet Tegnér som Autotext!

Klicka på Stäng.

Färdigt!

För att mata in Tegnércitatet ger jag tangentgenvägen SHIFT+T följt av Funktionstangenten F3. F3 är genvägen för att sätta in Autotext.

 

 

Det har nästan blivit för lätt att skriva om det dunkelt tänkta...

 
Det har nog aldrig varit så enkelt att skriva: Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

 

  • Man kan givetvis välja mer avancerade fält än min textsnutt eller använda Writers fördefinierade fält som datum, författarnamn eller dokumentnamn som fält för Autotext.
  • Man kan givetvis ha flera flera fält definerade som Autotext, vart och ett med sin egen genväg.

 

mar 212012
 

Flattr this!

Ibland vill man ha en liggande sida i dokument med stående sidor, till exempel som bildsida eller för att kunna visa en större del av ett kalkylark etc. Det är inte helt uppenbart hur man får till det i Writer.

 

Gör så här:

1. Gå till det ställe där du vill att den liggande sidan ska börja.

2. Välj: Infoga → Manuell brytning…

3. Bocka för Sidbrytning och välj Liggande i rullmenyn Formatmall.

 

 

Klicka på OK.

 

En liggande sida skapas. Om man vill ha tillbaka stående sidor gör man omvänt:

 

1. Gå till slutet av den liggande sidan

2. Välj: Infoga → Manuell brytning…

3. Bocka för Sidbrytning och välj din vanliga Formatmall (Standard är det vanliga)

 

Tips 1

Man kan ordna så att en liggande sida automatiskt återgår till stående:

1. Tryck F11 så att fönstret för formatmallar och formatering öppnas.

2. Välj Sidformatmallar med fjärde knappen från vänster

3. Högerklicka på Liggande. Välj: Ändra…

 

 

4. Välj Fliken Administrera. Nästa Formatmall = Standard (eller den du brukar använda)

 

 

Nu återgår liggande sidor automatiskt till att bli stående, en bra lösning om man bara vill ha en enda liggande sida.

 

Tips 2

Den liggande sidformatmallen är som standard tom, vilket kanske inte passar alla. Man kan lägga till sidnummer, sidhuvud eller andra element genom att ändra i Sidformatmallen som man får upp som under Tips 1.

 

Liksom så mycket annat i OOo/LibO styrs stående och liggande sidor av formatmallar!

 

 

mar 182012
 

Flattr this!

Ett av de få sätt som finns för att spåra tankeutbyte från förr i tiden är bevarade brevväxlingar. Genom sådana får man insikt i vilka problem forskare ställdes inför, hur de resonerade för att lösa dem och hur akademiker umgicks.

En sådan brevväxling är den mellan den svenske riksantikvarien Carl Birger Rutström (1758–1826) och den danske professorn i Litteraturhistoria och chefen för universitetsbiblioteket i Köpenhamn Rasmus Nyerup (1759–1829).

Rutström och Nyerup höll varandra underrättade om kulturella tilldragelser i respektive land. De bytte böcker och diskuterade sina specialområden fornforskning och norrön litteratur.

Förutom detta delade de ett stort intresse för god mat och bytte recept. Rutström avslöjade bland annat sitt recept på dillkött. För den som vill laga mat som på 1820-talet publicerar jag här Riksantikvarie Rutströms recept:

 

Dillkött

Härtill till tages hälst framfjerdedelen af ett får lam eller en kalf, bringbenen ihugges här och där, på det köttstycket måste blifva böjligt; och om bringan är stor, kan bakbenet bortskäras. Sedan lägges köttet i kokkärlet och så mycket vatten tillslås att intet mera under kokningen behöfver tillspädas; litet salt ilägges; och så snart köttet väl uppsjudit, borttages skummet. Då lägges, till en framdel af kött, en god handfull grön dill, som är väl ränsad från ogräs – i brist af grön dill tages torkad, då de grofva stjelkarna medfölja; ty torkade hysa de den starkaste dillsmaken. Nu saltas äfven köttet efter smak, och kokas sedan med lock på jämn eld, tills det blifver mört, då icke stort mera spad bör återstå, än det som gifves till köttet – Det anrättas då på sitt fat och öfver strös med fin grön dill, spadet silas upp uti en skål och gifves, jemte ättika, vid bordet till köttet.

Mat är också kultur!

Man kan undra hur många sådan här vetenskapliga tankeutbyten som kommer att finnas bevarade från vår tid med e-post och telefonsamtal som främsta kommunikationskanaler.

mar 162012
 

Flattr this!

För några månader sedan lade jag ut ett jobb på att göra ett bokomslag till en bekant som arbetar i förlagsbranschen. Hon gjorde ett jättefint omslag i Adobe InDesign på sin jobbdator och allt var frid och fröjd. Det enda jag behövde tänka på var att få resten av boken färdig.

Min bekant slutade sitt jobb. InDesignfilen med omslaget såg hon naturligtvis till att ta med sig.

Jag har använt fri programvara och fria filformat i många år. Jag är van att kunna öppna filer även om de är några år gamla. Jag brukar anlitas av folk som får problem med MS Office filer som inte längre fungerar då Microsoft bestämt att det är dags att lura av dem några tusen i uppgraderingskostnad och slopar stöd för sina gamla filformat eller ändrar i dem för att försvåra för konkurrenter. Jag är van att kunna byta program och operativsystem och kunna arbeta i den miljö som passar mig bäst för stunden.

Jag trodde i min enfald att hela världen fungerade så…

 

Boken klar

Resten av boken börjar nu bli klar och jag behövde omslaget som skulle finslipas. Nu började problemen.

Filen var gjord i InDesign 5. Jag har en urgammal version av InDesign och filen gick inte att öppna. Efter en koll på Adobes hemsida har Adobe den geniala mjölkkossan att filer bara är kompatibla en version bakåt. Detta är givetvis för att underlätta för användare att fatta beslut att det är dags att uppgradera för smått astronomiska summor.

Jag använder numera InDesign någon gång vartannat år just för att göra omslag och min urgamla version har allt jag behöver och tryckeriet har inga problem att hantera de filer jag lämnar. Varför ska jag uppgradera?

 

Att lösa ett problem

Nu vidtog en febril jakt efter ett nyare InDesign. Till sist fick jag tag på någon som kör InDesign 5.5 på sin Windowsdator. Filen gick att öppna, Seger!! Jag skulle kunna göra jobbet klart vid en lånad arbetsstation.

Icke sa nicke! Min första bekant hade gjort jobbet i InDesign för MAC. Det betyder att de typsnitt hon använt inte finns/fungerar i Windows!

För att slutföra arbetet skulle vi alltså behöva Adobe InDesign, en MAC-dator och förmodligen ett antal dyra typsnitt. Detta skulle kosta upp mot en tredjedel av vad det kostar att trycka boken och det fanns ingen budget eller vilja för att tvångsköpa dessa saker för ett enda omslag.

Till sist ledsnade jag på allt vad ofria skräpprogram heter. Jag och min bekant gjorde om omslaget från början i min urgamla version av InDesign och med typsnitt som jag har koll på. Nu vet jag att filen kommer att fungera tills boken kan gå i tryck.

Detta lilla äventyr kostade upp mot en veckas arbetstid fördelad mellan tre personer och ett nästan slutfört projekt fick göras om från början, mycket klurande och mycket irritation. Visst kan man mena att det var olyckliga omständigheter som att min bekant slutade sitt jobb, att man ska vara medveten om de problem som finns med filformat och typsnitt redan då man påbörjar ett projekt och så vidare. I slutänden går alla ”skyll dig själv” argument ut på att man ska bita i det sura äpplet och betala för att få tillgång till sitt eget arbete.

Några saker står klara:

 

  • Om du arbetar i Adobes program är det Adobe som äger ditt arbete och inte du. Du får låna det för stora summor pengar.
  • Om du arbetar med ofria operativsystem riskerar du också att förlora ditt arbete, särskilt i MAC, men även i Windows. Genom finesser som typsnitt låsta till system förhindrar man att filer flyttas mellan plattformar.
  • ”Marknadsledande” program som InDesign och Photoshop kan ha fler funktioner och vara smidigare att arbeta i än fria motsvarigheter som Scribus och GIMP. I slutänden är det dock inte alls säkert att ett jobb går fortare, blir bättre eller ens finns om man använder ofria program.
  • Det är bara fria program som garanterar att filer fungerar oavsett plattform, om de ligger ligger till sig och vem som än gör jobbet.

 

Jag kan förstå att förlag och tryckerier använder Adobes program. Det är en nisch där allt är uppbyggd runt Adobes program, alla är utbildade på dem och maskinerna är inställda efter dem. Adobe gör en nätt vinst på att ha mutat in ett område och inlåsningen är i det närmaste total. Ett enskilt tryckeri kan inte säga att: ”vi tar inte emot Adobe-filer.” Effekten är att vi betalar genom dyrare böcker och trycksaker.

Det jag inte kan förstå är att privatpersoner ens överväger att använda Adobes program för att ta bort röda ögon, beskära en bild eller att sätta texter när det finns fria program som gör det lika bra eller bättre. Plötsligt en dag kan alla bilder och texter vara borta, det vill säga du kan inte öppna dem utan att betala en rejäl summa till Adobe.

 

Slutsats

Jag hoppas att det här var sista gången jag använde InDesign. Just nu hatar jag allt vad Adobe heter. De problem jag har haft visar hur dumt det är att använda ofria program och tro att saker ”bara fungerar” om man har en licens som kostar pengar.

Jag skriver hoppas. Jag arbetar delvis med att sätta böcker, böcker måste ha omslag och tryckerier förväntar sig att få en öppen InDesignfil för att fixa detaljer som ryggbredd, textstorlek på ryggen etc. Det är svårt att bryta med systemet och produktionskedjan är byggd kring Adobes program. Därför är InDesign mitt sista ofria ”måste ha” program som jag inte har kunnat ersätta med fria program.

Jag har dock lyckats ersätta InDesign för inlagan. LyX är bättre än InDesign, kostar inte en krona och levererar lika bra eller bättre slutresultat och är fri programvara. Nu kommer jag att lägga alla krafter på att ersätta InDesign även för omslag. Det tryckeriet egentligen vill ha är en tryckfärdig PDF och jag misstänker att om jag fick deras siffror och mått skulle jag kunna fixa omslag i Scribus och trixa till en godkänd PDF via Postscript på samma sätt som jag gör i LyX. Det skulle bli litet mer arbete, men inte mer än att behöva göra om omslag från början.

Dessutom skulle jag äga mitt eget arbete!

mar 142012
 

Flattr this!

Jag har tidigare skrivit inlägg om hur jag skrev och satte en bok med fri programvara här, här och här. Mitt huvudprogram är dokumentprocessorn LyX.

Jag använder dock inte bara LyX utan också flera hjälpprogram. Då man sätter böcker behöver man då och då kunna manipulera PDF-filer. Jag har hittat två program som kan göra det mesta jag behöver få gjort. Eftersom jag använder Linux som operativsystem är de program jag tipsar om Linuxprogram. Linux är mindre vanligt bland dem som sätter böcker, men det finns förvisso många kraftiga verktyg!

 

PDFMod

Ett bra program för att ändra i PDF-filer är PDF Mod. Jag använder det för att kombinera PDF-filer, lägga till eller ta bort sidor i PDF-filer etc. Det är ett grafiskt program där man kan dra och släppa sidor mellan PDF-filer eller ta bort och lägga till sidor med knappar. För närvarande håller jag på att redigera en artikelsamling i LyX. PDFMod fungerar suveränt då varje författare ska få sin artikel för genomläsning. Med PDFMod är det enkelt att bryta ut en enskild artikel.

 

Med PDFMod kan man enkelt flytta, ta bort eller lägga till sidor i PDF-filer

 

PDFMod bör finnas i förrådet i de flesta Linuxdistributioner. Annars kan man ladda ner källkod och bygga själv på programmets projektsida.

 

PDF i högerklickmenyn

Då man kör kommandot pdflatex i LyX (eller LaTex) som jag arbetar i, får man (förhoppningsvis) en färdigsatt PDF-fil. Om man arbetar mot ett tryckfärdigt bokmanus och man använder högupplösta bilder, blir PDF-filen stor. Filerna till mina böcker kan bli upp mot 300MB. På en modern dator är det sällan problem att öppna och läsa så stora filer utöver en liten fördröjning. Det är dock inte lätt att maila eller skicka dem om man till exempel vill ha in någons åsikt eller få det man skrivit korrekturläst.

I Linux finns som standard programmet Ghostscript installerat som bland annat kan komprimera PDF-filer, det vill säga i huvudsak göra bilder lågupplösta. Om man ska skicka filer räcker det ofta med skärmupplösning.

Man gör det med en trollformel i terminalen:

gs -sDEVICE=pdfwrite -dCompatibilityLevel=1.4 -dPDFSETTINGS=/screen -dNOPAUSE -dQUIET -dBATCH -sOutputFile=output.pdf input.pdf

Nu kan de som använder Linux sträcka på sig och alla andra skratta. Givetvis kan ingen komma ihåg en sådan trollformel. Det tar tid att leta reda på den och ändra output.pdf och input.pdf till de rätta filnamnen. Om man arbetar grafiskt med att sätta ett bokmanus har man som regel dessutom litet intresse av att ge trollformler i en terminal oavsett OS.

Istället kan jag rekommendera att man använder skrivbordsmiljön KDE. KDE är kanske inte allas favorit, men är mycket flexibelt och kraftfullt, betydligt kraftfullare än Gnome eller Ubuntus Unity.

En nyttig funktion är att man kan lägga till egna högerklickskommandon i Dolphin (Inställningar -> Anpassa Dolphin -> Tjänster).

 

Tjänster i Dolphin i KDE är i princip att lägga till kommandon i högerklicksmenyn. På så sätt kan man skräddarsy sin arbetsmiljö och enkelt få tillgång till avancerade skript. Jag tycker detta är en av de bästa funktionerna i KDE

 

Om man väljer att Ladda ner nya tjänster söker man efter service-menu pdf som man installerar.

 

 

Därefter kommer man enkelt åt en massa trollformler för att konvertera och ändra PDF-filer i högerklicksmenyn.

 

Genom högerklicksmenyn har jag nu tillgång till hundratals kommandon för PDF-filer som jag annars hade fått ge en trollformel i terminalen för. Jag kan bland annat konvertera till andra format, komprimera filer eller extrahera bilder. Detta är ganska avancerade saker att få till, men det går mycket snabbt med ett högerklick

 

Se till att installera paketen pdftk och pdfjam i pakethanteraren för din distribution för att få tillgång till alla funktioner.

Denna högerklicksmeny är ett av skälen till att jag föredrar KDE för tungt skrivbordsarbete. Den sparar mycket tid! Jag har inte sett något lika bra för Nautilus i Gnome eller annan filhanterare än Dolphin.

Nu kan jag krympa PDF-filer till nästan ingenting med ett högerklick:

 

Genom ett högerklick kan jag krympa en PDF-fil från 252MB till knappt 8 (egentligen under 4MB. Jag har lagt till ett högupplöst omslag och några sidor med PDFMod).

 

Linux har alla verktyg man behöver för att sätta böcker!

mar 112012
 

Flattr this!

Jag har fått frågor om vad det latinska citatet i detta inlägg betyder.

 

Iamque opus exegi, quod nec Iovis ira nec

ignis nec poterit ferrum nec edax abolere vetustas.

 

Det är en passage från den femtonde sången av Ovidius Metamorphoser där Ovidius berömmer sig för sitt mästerverk och filosoferar över hur en författare genom sitt verk vinner odödlighet.

I den första svenska översättningen från 1820 av Gudmund Göran Adlerbeth lyder en längre passage så här. Det är de två första verserna som citerats ovan på latin:

 

Och nu till ända jag fört ett verk som Jupiters vrede,

eld och jern och tidernas våld ej kunna förstöra.

När den dag instundar, hvars makt sig sträcker allena

Öfver min kropp och sluter ett lif hvars ålder är oviss,

Skall dock min bättre del, beständigt försäkrad mot döden

Sväfva i stjernornas rymd. Utplånas skall aldrig mitt minne

Och så vidt kring jorden som Rom utsträcker sin spira,

Skall jag af kommande folk bli läst och lefva i Ryktets

Munn, om Skaldernas spådom är sann, i eviga sekler.

 

Det är en mästerlig översättning som metriskt ibland nästan överträffar originalet. Som vanligt med poesi måste man läsa högt för att känna språkets rätta rytm.

Gudmund Jöran Adlerbeth var en av upplysningstidens stora skalder och översättare. Hans bildning och kulturella intressen ledde till att han blev den nyinstiftade Vitterhetsakademiens förste sekreterare. Han var god vän med Gustav III och blev en av författarna till 1809 års konstitution.

För Adlerbeth fick Ovidius sång dubbel innebörd. I september 1818 hittade man honom död, förmodligen av hjärtinfarkt, i biblioteket på sitt gods Ramsjöholm utanför Huskvarna. På skrivbordet låg den avslutade översättningen och ett brev med lyckönskningar från den store Esaias Tegnér till hans arbete.

Gudmund Jöran Adlerbeths son, Götiska förbundets skriftvårdare, Jacob Adlerbeth tog det som en helig uppgift att ge ut sin älskade faders översättning, ett åtagande som nästan drev honom i konkurs. Två år senare gick Metamorphoserna i svensk översättning i tryck. Ovidius text hade dubbel mening även för Jacob Adlerbeth:

 

Den 15te boken af min sal. faders öfversättning från Ovidii Metamorphoser, lästes med djup beundran. Sångens betydningsfulla slut framkallade åter tårar.

 

Det kanske inte bara är författare utan även översättare som kan vinna odödlighet genom sina verk.

mar 042012
 

Flattr this!

Kolumner i Writer är ett litet kapitel för sig. Jag har skrivit om några olika sätt att använda kolumner här och här.

Häromdagen skulle jag formatera en färdig text till två kolumner. Dessutom ville jag balansera kolumnerna på sista sidan så att de blir lika långa.

 

Obalanserade kolumner på sista sidan.

 

 

Att balansera kolumnerna på sista sidan blir ofta snyggast

Det var faktiskt inte lätt att hitta hur man gör detta. Det går inte under Sidformatmallar eftersom det inte finns något alternativ för att balansera kolumner.

 

Man kan inte balansera kolumner genom att ändra sidformatmallen...

 

Detta är märkligt eftersom Writer har dille på att allt ska göras med formatmallar.

Om man väljer Format -> Kolumner finns inte heller där något alternativ för att balansera kolumner, om man inte…

 

...Inte heller under Format -> kolumner finns alternativet att balansera

 

Markerar en del av texten först. Då hittar man plötsligt alternativet: Fördela innehållet jämnt över alla kolumner, som är samma sak som att balansera dem.

 

Om man markerar text kan man plötsligt balansera kolumner

 

För att det ska fungera med en färdig text måste man markera all text, CTRL+A, och sedan göra inställningarna under Format -> kolumner.

Nu blir texten snyggt balanserad på sista sidan.

Om man inte väljer all text hamnar bara markeringen i kolumner.

En stor del av lösningen hittade jag på Solveig Hauglands blogg. I samma inlägg diskuterar hon om andra specialfall med kolumner.

Ibland undrar man hur man tänkt då man designade OOo… I detta fall kan åtminstone inte jag se någon logik. Funktionen borde finnas under sidformatmallen.

Förmodligen vill man hålla användarna alerta så att de skriver bättre!