mar 162012
 

Flattr this!

För några månader sedan lade jag ut ett jobb på att göra ett bokomslag till en bekant som arbetar i förlagsbranschen. Hon gjorde ett jättefint omslag i Adobe InDesign på sin jobbdator och allt var frid och fröjd. Det enda jag behövde tänka på var att få resten av boken färdig.

Min bekant slutade sitt jobb. InDesignfilen med omslaget såg hon naturligtvis till att ta med sig.

Jag har använt fri programvara och fria filformat i många år. Jag är van att kunna öppna filer även om de är några år gamla. Jag brukar anlitas av folk som får problem med MS Office filer som inte längre fungerar då Microsoft bestämt att det är dags att lura av dem några tusen i uppgraderingskostnad och slopar stöd för sina gamla filformat eller ändrar i dem för att försvåra för konkurrenter. Jag är van att kunna byta program och operativsystem och kunna arbeta i den miljö som passar mig bäst för stunden.

Jag trodde i min enfald att hela världen fungerade så…

 

Boken klar

Resten av boken börjar nu bli klar och jag behövde omslaget som skulle finslipas. Nu började problemen.

Filen var gjord i InDesign 5. Jag har en urgammal version av InDesign och filen gick inte att öppna. Efter en koll på Adobes hemsida har Adobe den geniala mjölkkossan att filer bara är kompatibla en version bakåt. Detta är givetvis för att underlätta för användare att fatta beslut att det är dags att uppgradera för smått astronomiska summor.

Jag använder numera InDesign någon gång vartannat år just för att göra omslag och min urgamla version har allt jag behöver och tryckeriet har inga problem att hantera de filer jag lämnar. Varför ska jag uppgradera?

 

Att lösa ett problem

Nu vidtog en febril jakt efter ett nyare InDesign. Till sist fick jag tag på någon som kör InDesign 5.5 på sin Windowsdator. Filen gick att öppna, Seger!! Jag skulle kunna göra jobbet klart vid en lånad arbetsstation.

Icke sa nicke! Min första bekant hade gjort jobbet i InDesign för MAC. Det betyder att de typsnitt hon använt inte finns/fungerar i Windows!

För att slutföra arbetet skulle vi alltså behöva Adobe InDesign, en MAC-dator och förmodligen ett antal dyra typsnitt. Detta skulle kosta upp mot en tredjedel av vad det kostar att trycka boken och det fanns ingen budget eller vilja för att tvångsköpa dessa saker för ett enda omslag.

Till sist ledsnade jag på allt vad ofria skräpprogram heter. Jag och min bekant gjorde om omslaget från början i min urgamla version av InDesign och med typsnitt som jag har koll på. Nu vet jag att filen kommer att fungera tills boken kan gå i tryck.

Detta lilla äventyr kostade upp mot en veckas arbetstid fördelad mellan tre personer och ett nästan slutfört projekt fick göras om från början, mycket klurande och mycket irritation. Visst kan man mena att det var olyckliga omständigheter som att min bekant slutade sitt jobb, att man ska vara medveten om de problem som finns med filformat och typsnitt redan då man påbörjar ett projekt och så vidare. I slutänden går alla ”skyll dig själv” argument ut på att man ska bita i det sura äpplet och betala för att få tillgång till sitt eget arbete.

Några saker står klara:

 

  • Om du arbetar i Adobes program är det Adobe som äger ditt arbete och inte du. Du får låna det för stora summor pengar.
  • Om du arbetar med ofria operativsystem riskerar du också att förlora ditt arbete, särskilt i MAC, men även i Windows. Genom finesser som typsnitt låsta till system förhindrar man att filer flyttas mellan plattformar.
  • ”Marknadsledande” program som InDesign och Photoshop kan ha fler funktioner och vara smidigare att arbeta i än fria motsvarigheter som Scribus och GIMP. I slutänden är det dock inte alls säkert att ett jobb går fortare, blir bättre eller ens finns om man använder ofria program.
  • Det är bara fria program som garanterar att filer fungerar oavsett plattform, om de ligger ligger till sig och vem som än gör jobbet.

 

Jag kan förstå att förlag och tryckerier använder Adobes program. Det är en nisch där allt är uppbyggd runt Adobes program, alla är utbildade på dem och maskinerna är inställda efter dem. Adobe gör en nätt vinst på att ha mutat in ett område och inlåsningen är i det närmaste total. Ett enskilt tryckeri kan inte säga att: ”vi tar inte emot Adobe-filer.” Effekten är att vi betalar genom dyrare böcker och trycksaker.

Det jag inte kan förstå är att privatpersoner ens överväger att använda Adobes program för att ta bort röda ögon, beskära en bild eller att sätta texter när det finns fria program som gör det lika bra eller bättre. Plötsligt en dag kan alla bilder och texter vara borta, det vill säga du kan inte öppna dem utan att betala en rejäl summa till Adobe.

 

Slutsats

Jag hoppas att det här var sista gången jag använde InDesign. Just nu hatar jag allt vad Adobe heter. De problem jag har haft visar hur dumt det är att använda ofria program och tro att saker ”bara fungerar” om man har en licens som kostar pengar.

Jag skriver hoppas. Jag arbetar delvis med att sätta böcker, böcker måste ha omslag och tryckerier förväntar sig att få en öppen InDesignfil för att fixa detaljer som ryggbredd, textstorlek på ryggen etc. Det är svårt att bryta med systemet och produktionskedjan är byggd kring Adobes program. Därför är InDesign mitt sista ofria ”måste ha” program som jag inte har kunnat ersätta med fria program.

Jag har dock lyckats ersätta InDesign för inlagan. LyX är bättre än InDesign, kostar inte en krona och levererar lika bra eller bättre slutresultat och är fri programvara. Nu kommer jag att lägga alla krafter på att ersätta InDesign även för omslag. Det tryckeriet egentligen vill ha är en tryckfärdig PDF och jag misstänker att om jag fick deras siffror och mått skulle jag kunna fixa omslag i Scribus och trixa till en godkänd PDF via Postscript på samma sätt som jag gör i LyX. Det skulle bli litet mer arbete, men inte mer än att behöva göra om omslag från början.

Dessutom skulle jag äga mitt eget arbete!