Okt 262015
 

Flattr this!

I torsdags släpptes Ubuntu 15.10 med avknoppningar som Kubuntu, Xubuntu, Lubuntu, Ubuntu Gnome, Ubuntu Mate med flera. Naturligtvis har jag tagit mig en titt.

Ubuntu 15.04 var den buggigaste Buntuversion jag skådat. Min favoritvariant, Kubuntu, gick igenom en stor uppgradering till plasma 5 vilket ledde till massor med märkliga buggar, krascher och att saker inte fungerade. Till sist gav jag upp.

Jag testade Ubuntu Gnome och det fanns mycket positivt, men också sådant som jag inte kom överens med.

Till sist hamnade jag i den mest konservativa skrivbordsmiljön Xfce och har kört Xubuntu i nästan ett halvår. Xubuntu är gammaldags och innehåller få innovationer. Det är inte särskilt inspirerande, men saker fungerar som man förväntar sig och skrivbordet är superstabilt, snabbt och utan ballast. Även här fanns det emellertid märkliga buggar.

Det var inte bara i skrivbordet utan även i det underliggande systemet som det fanns buggar. Detta till trots att 15.04 innehöll få nyheter förutom kärn- och programuppdateringar.

Därför såg jag förhoppningsfullt fram mot Ubuntu 15.10. KDE har gjort stora framsteg och många buggar rättats till. Det har dock varit turbulens bland Kubuntuutvecklarna och det är frågan om hur pass mycket energi som kommer att läggas ner på distributionen framöver. Frågan är om jag kan återvända hem till Kubuntu.

 

15.10

Man kan kort säga ur askan i elden. 15.10 är om möjligt ännu buggigare än sin föregångare och släpptes med så kritiska buggar att systemet garanterat kraschar för användare med viss hårdvara som installerar paket systemet rekommenderar. Detta till trots att Ubuntu 15.10 innehåller ännu färre nyheter. Förutom kärn- och smärre programuppdateringar får man verkligen leta efter nyheter. Givetvis kommer flera buggar att rättas till de närmaste veckorna, men helhetsintrycket är inte bra.

Kubuntu 15.10 är fortfarande inte färdigt, även om det blivit mycket bättre än 15.04 och jag vill inte köra det på mina arbetsstationer.

Xubuntu 15.10 är OK, men inte ens den mest konservativa skrivbordsmiljön har man lyckats få problemfri.

 

Buggbuntu

Ubuntu har sloganen Linux för Human Beings och marknadsförs som enkelt och användarvänligt. Det stämmer inte. En normalanvändare ska inte behöva söka efter lösningar i timmar eller bli sittande med en ostartbar dator. Visst måste man acceptera att versioner mellan Långtidsvarianterna inte kan vara lika gedigna, men någonstans går det en gräns. Vill man köra Bleeding Edge finns bättre Linuxvarianter.

Om man inte kan prestera bättre är det smartare att lägga ner mellanversionerna eller göra dem till rullande instabila utvecklingsversioner. I så fall kan man emellertid fråga sig vad som blir skillnaden mellan Debian och Ubuntu.

Har man fokuserat för mycket på att göra Ubuntu till ett telefon-OS och glömt kvalitetstestning? Det sista dryga halvåret har jag varit en missnöjd, men lojal användare. Måttet börjar dock bli rågat och jag kommer att undersöka andra distributioner. Det känns inte längre som att Ubuntu lever upp till mina krav på ett hyfsat stabilt operativsystem med hyfsat moderna programversioner och möjligheter att fippla med Linux på egen hand.

 

Framtiden

Detta är några av de spekulationer som ploppar upp då jag testar 15.10. Några är säkert tokiga och andra hoppas jag är fel.

På sikt är de många buggarna och få nyheterna oroande. Nästa version, 16.04, är en Långtidsversion som ska vara superstabil. Det finns dock en lång rad tunga Ubuntunyheter i kön: Unity 8, Mir, Snappy. De utvecklas av Canonical. Sådana genomgripande förändringar tar tid innan de fungerar tillsammans med allt annat. Sådana nyheter skulle introduceras i mellanversioner för att testas och utvärderas och därefter vara stabila i långtidsversionerna. Nu är mellanversionerna märkligt tomma på innovationer med en märklig ketchupeffekt till den kommande långtidsverionen.

Detta måste innebära att man antingen måste fokusera på att göra 16.04 hyfsat buggfri, men utan nyheter. Ubuntu 16.04 skulle i så fall bli en uppiffad 12.04. Skrivbordsmiljön Unity har alltjämt samma grundversion. Till och med superkonservativa Xfce har gått igenom större förändringar sedan 2012. Om nyheterna uteblir blir Canonicals pipdröm om konvergens med telefoner försenad till LTS 18.04 och då har nog tåget gått. Om man å andra sidan tar in nyheterna blir 16.04 ett buggträsk som bara extrema telefonentusiaster kan använda.

Man kan fråga sig om Ubuntu alltjämt är ett flaggskepp för fri programvara och ett realistiskt alternativ till Windows och MAC. Det hade varit katastrof för Microsoft om Windows 10 hade varit hälften så buggigt mot vad som blivit standard i Ubuntu. Ubuntus stora insats var att visa att Linux går att använda på skrivbordet. Ubuntu fick mig och många andra att gå över till Linux. Efter det har man satsat på så många tokigheter: Ubuntu på TV, Ubuntu One, reklam, insamling av användardata, telefoner med mera, att man tappat kursen. Canonical har, så vitt jag vet, på elva år inte hittat något sätt att tjäna pengar på Ubuntu. Den största katastrofen var den egenutvecklade skrivbordsmiljön, Unity. Det gjorde avknoppningarna bättre och mer spridda. Ubuntu har blivit byggarbetsplats för andra men nu svajar bygget. Kanske kommer fler distributioner att gå över till Debian direkt istället för att ta omvägen via Buggbuntu. Kanske är det en sådan distribution som jag kommer att använda framöver.

 

Kloka ord

Om man inte måste ha det senaste avråder jag från att använda *Buntu 15.10. Långtidsversionen 14.04 är bra och efter ett och ett halvt år har fel och buggar rättats till. Genom att lägga till extraförråd får man tillgång till nyare programversioner. Trots det känns en hel del föråldrat. Ett och ett halvt år är lång tid i Linuxvärlden.

  6 Responses to “Ubuntu 15.10 (eller inte)”

  1. Intressant läsning. Själv kör jag Kubuntu sedan många år, nu 14.04. Med tanke på turbulensen och Canonicals ”riktning” kommer jag ganska säkert sluta med Kubuntu. Just nu lutar det åt Antergos med KDE.

  2. ”Om nyheterna uteblir blir Canonicals pipdröm om konvergens med telefoner försenad till LTS 18.04 och då har nog tåget gått.”

    Jag skulle nog säga att tåget gick runt 2010. Idag står valet mellan Android och iOS. Microsoft var för sent ute och har idag en väldigt blygsam marknadsandel med sitt Windows Phone. Detta trots att man har ett mycket väl fungerande Smartphone OS samt en stor mängd Appar att tillgå. Ändå verkar det vara mycket svårt för MS att göra något större avtryck på marknaden för Smartphones. Deras senaste modell Lumia 950 har dessutom möjligheten att kopplas via en speciell hub och med det köra en skrivbordsversion av Windows 10. Jag har inte sett hur pass bra detta fungerar i praktiken.

    Poängen är dock att MS trots sina enorma resurser ändå inte lyckas kapa åt sig mer än några få procents marknadsandelar. Nyckelappar som återfinns i Android och iOS lyser med sin frånvaro i Windows Phone.

    Även om Canonical lyckas ta fram en telefon som både kan köra en mobilversion av Ubuntu och kanske även desktop versionen är det inget som man kan tjäna några pengar på. Möjligen kommer entusiasterna att skaffa sig en Ubuntu Phone, men dessa är för få för att det ska generera några intäkter.

    Under tiden som energin läggs på detta finns risken att användarna tröttnar på Ubuntu och söker sig till andra distributioner. Jag vet inte bakgrunden till Canonicals agerande i detta, men om MS med ett fungerande smartphone OS och ett ekosystem av appar ändå inte får det att lyfta, hur hade man då tänkt sig att en telefon som kör Ubuntu skulle göra det.

    Om tanken är att man ska tjäna pengar på telefoner som kör Ubuntu, känns detta fullkomligt orealistiskt, men framtiden får utvisa om Canonical valt rätt eller fel väg.

    Det jag tagit upp är mina högst personliga åsikter och hur jag uppfattar Canonicals agerande.

  3. Hej

    Jag har kört Linux Mint 17.2 med KDE ett tag och är helnöjd, den utgåvan baseras på Ubuntu 14.04 LTS och har support till någon gång under 2019. I slutet av december eller början på januari så kommer den Linux Mint 17.3 med KDE, vilken också baseras Ubuntu 14.04 LTS. Jag skulle tro att kommer att vara den mest välputsade distributionen med KDE 4 någonsin och som håller sej på Debianspåret. Mint-gänget hoppar ju numera över alla Canonicals halvårsversioner och koncentrerar sej i stället på stabila utgåvor. KDE-nissarna på Linux Mint är också duktiga på att göra ”rätt” inställningar i t.ex Dolphin. Det enda man kan behöva ändra som van KDE-användare, det är att ställa in enkelklick.

    Alltså, prova gärna Linux Mint 17.3 KDE

    Debian 8 med KDE är inte fy skam det heller, men är man inte van vid Debian sedan tidigare så kan det nog vara lite svårare. Debian är lite mer tillknäppt än vad Ubuntu och Linux Mint är, vad det gäller rättigheter, t.ex.

    En detalj med Linux Mint, det är att det sätts ett lösenord på rootkontot vid installationen, samma som den förste användarens. Glömmer man sitt lösenord så är det inte så busenkelt som i Ubuntu att återställa lösenordet, vilket ju är på lillebrorsnivå. 😉

    En klar fördel med Linux Mint, det är de filtrerar uppateringarna från Canonical och bara släpper igenom de som är säkra. Ubuntu har ju en otrolig massa uppdateringar av kärnan om man jämför med t.ex Debian.

    /Rune

  4. Det blev inte Antergos utan som Rune K föreslår, Linux Mint 17.2 med KDE. Så här långt är jag mycket nöjd med den.

    • Jag har inte testat Antergos, men väl Manjaro som också är Archbaserad. Jag vill inte reta upp några Arch/Antergos/Manjaro användare, men jag kom ganska snart fram till att Manjaro inte var för mig. Jag har haft problem med installationen som inte borde finnas för en dist som påstår sig vara lättanvänd. När jag väl lyckats installera har jag ganska snabbt drabbats av diverse småproblem i samband med uppdateringar. Nästan allt har gått att lösa, men det tar tid och ibland MÅSTE min dator garanterat fungera direkt efter uppstart. Arch/Antergos/Manjaro är säkert suveräna, men lite för äventyrliga för att passa mig.

      Det var länge sedan jag testade Mint. Jag blir alltid irriterad över att jag är tvungen att ta bort saker och ändra tillbaka inställningar jämfört med Kubuntu. Kubuntu är mer ren KDE som man själv får anpassa.

      • Jag har provat både Manjaro och Antergos och hade vissa problem med båda, dock inte samma problem. Lade alldeles för mycket tid på detta (som jag inte har). Kör nu Mint på min bärbara och tycker den är bra. I min stationära, som bara måste fungera, kör jag än så länge Kubuntu 14.04. Det är inte otroligt att jag byter till Mint även där men framtiden får utvisa. Mycket beroende på vad som händer hos Kubuntuutvecklarna.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: