Maj 032014
 

flattr this!

Jag råkade hitta en artikel som jämför olika kalkylprogram på hög nivå. Den heter StatisticalAccuracy of Spreadsheet Software av Kellie B. K Eeling och Robert J. Pavur och är publicerad 2011 i The American Statistician.

De flesta jämförelser av datorprogram brukar vara reklam för något program eller hålla sig till basala funktioner. Man brukar utöver det framhålla att det finns mängder av funktioner som ingen använder och hur bra gränssnittet är. Man brukar sällan gå in på hur program klarar riktigt avancerade funktioner och hur pass rätt uträkningar blir i kalkylprogram.

Artikeln är intressant i många avseenden. Författarna jämför Excel 2007 och 2010, Google Docs, Quattro Pro, Gnumeric och OpenOffice Calc och hur de klarar avancerade statistiska beräkningar. För dem som som inte klarar av matematiken rekommenderar jag att läsa sammanfattningen.

Det är viktigt att statistiska beräkningar blir rätt eftersom de påverkar beslut och planering. Det gäller därför att de program man använder räknar rätt.

Litet överraskande är det i särklass bästa programmet Gnumeric som spelar i en egen division. Gnumeric är Gnomes kalkylprogram, är fri programvara och gratis.

Excel 2010 var bättre än Excel 2007 och sämst var Google Docs. Calc klarade sig hyfsat.

Det är skrämmande att Excel, som många anser vara juvelen i MS Office, är och framför allt har varit, uselt på att räkna och även om det blivit bättre ligger det ungefär jämsides med Calc. Man undrar hur många beslut som fattats utifrån felaktiga beräkningar i Excel. Det är faktiskt en skrämmande tanke.

De dyraste kommersiella programmen var inte bättre än fria program. Varför ska man betala för program som inte är bättre än gratisalternativ?

I slutet av artikeln skriver författarna att:

Professors should be cautious in recommending open source software to students, but Gnumeric provides a free alternative that generally outperforms the five other spreadsheet packages compared in this study.

Varför professorer ska vara försiktiga att rekommendera fri programvara framgår inte. En stor fördel med Gnumeric, Calc och annan fri programvara är bland annat att kunniga matematiker kan studera hur programmen utför beräkningar. Detta är omöjligt i proprietära program som Excel. En matematiker har ingen chans att ta reda på varför resultaten blir fel eller korrigera felaktiga algoritmer eftersom källkoden inte är tillgänglig.

Apr 062014
 

flattr this!

Det förekommer ofta diskussioner om att proprietära kontorsprogram som MS Office är bättre än fria motsvarigheter. Det främsta argumentet blir ofta avskalat att ett program måste kosta pengar för att vara bra och inget som är gratis kan vara lika bra som något som kostar pengar, ju mer desto bättre.

Ett litet mer givande sätt att jämföra kontorssviter är att analysera vilka funktioner som stöds. Ibland kan vissa funktioner vara avgörande för hur man vill eller måste arbeta.

LibreOffice har publicerat en detaljerad jämförelse mellan LO och MS Office. LO är givetvis part i målet och man kan kritisera jämförelsen utifrån detta. Trots det innehåller den många guldkorn och länkar till sidor med mer information om båda programmen.Här kan man studera hur paketen står upp mot varandra funktion för funktion och söka vidare bland länkarna.

 

Mina funderingar

Det var mycket längesedan jag använde MS Office seriöst, mitt senaste försök att testa programmet körde hopplöst fast. Jämförelsen väcker funderingar. Jag tycker att LO och systerprogrammet Apache OpenOffice strukturellt är bättre än MS Office. De fungerar genomgående mycket bra och är stabila. Saker kan ibland vara omständliga att få till, men när de väl är gjorda fungerar de. Ett exempel är att man bör använda formatmallar för allt: sidor, stycken, tecken osv. Då man väl förstått det kan man göra stora snygga dokument med konsekvent utseende och struktur.

MS Office är mer välputsat och har förenklat saker. Ibland har detta gått ut över strukturen som till exempel att man inte uppmanas använda formatmallar. Det fungerar utmärkt för små dokument, men blir kontraproduktivt i stora dokument som bokmanus.

 

Modul för modul

Om de olika modulerna tycker jag Writer slår Word just på grund av den sundare strukturen. Det är lättare att skriva långa avancerade texter i Writer. Word är mer till för dem som skriver då och då och som inte har så höga krav på struktur, men som snabbt vill skapa något snyggt.

Calc är ett klenare program än Excel, men fungerar bättre för dem som inte använder kalkylark som databaser. Jag väljer därför personligen Calc.

Impress är betydligt sämre än PowerPoint och duger bara till att framställa enkla presentationer och bildspel. Försöker man göra multimediashower som de man kan göra i PowerPoint, kraschar programmet förr eller senare. Om man inte behöver mer än enkla presentationer duger emellertid Impress mycket väl.

Draw är ett enkelt ritprogram som dock klarar mer än man tror. Jag har ingen aning om hur motsvarande verktyg numera fungerar i MS Office.

 

Den verkliga skillnaden

Den stora skillnaden mellan LO/AOO och MS Office är dock filformatet. AOO/LO använder det öppna filformatet ODF. Det gör att det är du som äger dina filer, de kommer att gå att öppna i framtiden och du kan mer eller mindre smärtfritt arbeta med dem i andra program.

MS Office använder som standard sitt eget filformat som inget annat program kan bli 100% kompatibelt med. Om något skulle bli det kommer det att stämmas av Microsoft för patentintrång. Det är Microsoft som äger ditt arbete och det enda du kan vara säker på är att det förr eller senare, då Microsoft vill öka vinsten genom att tvinga dig att köpa en ny Officeversion, kommer att bli problem med dina filer.

Därför är valet enkelt. Ett fritt, gratis kontorspaket är alltid bättre än ett proprietärt som kostar pengar. Varför har så många så svårt att förstå det?

 

Aug 282013
 

flattr this!

Mot bakgrund av avslöjandena runt PRISM och hur säkerhetstjänster samlar in och analyserar väldiga mängder användardata finns det säkert en del som undrar vad man kan göra.

Man måste inse att som vanlig användare har man begränsade möjligheter att bekämpa världens samlade säkerhetstjänster. Särskilt om man vill fortsätta vara ansluten till Internet, slippa kryptera och dekryptera varenda fil man använder och fortsätta använda populära tjänster.

En stor del av kartläggningen av användare är möjlig tack vare sluten källkod och stora tjänsteleverantörer som Google, Microsoft, Apple, Facebook och så vidare. Dessa företag kartlägger användare in i minsta detalj och vet mer om många av oss än vi själva.

Förvånande ofta finns det fullgoda fria alternativ till dessa tjänster. Man ska komma ihåg att det inte är säkert att fria alternativ är säkra eller fria från övervakning, men källkoden är tillgänglig och åtminstone i teorin granskad. Om ett öppet program skulle smyga in bakdörrar eller trojaner och blev avslöjat skulle det vara slutet för projektet.

 

Prism-break

Prism-break är en intressant hemsida där man kan hitta fria alternativ till populära proprietära tjänster, operativsystem och program. Även om man inte vill ändra sina datorvanor är det roligt att studera alternativen och man kan lära sig nya saker och hitta bra program man aldrig hört talas om.

Vissa saker är enkla. Jag har bytt söktjänst från Google till Startpage som levererar fullgoda sökresultat. Jag har slutat använda GoogleEarth till förmån för Marble och OpenStreetMap. Naturligtvis blockerar jag annonser och spårning i min webbläsare, Firefox (eller Rekonq). Jag använder sedan flera år Linux.

Annat är svårare att vara utan eller kräver ingenjörsexamen för att få igång. Jag tittade till exempel på att börja synka filer mellan datorer med git-annex assistant. Efter ett tag kom jag fram till att det är enklare och går snabbare för mig att spara filer på ett USB-minne och transportera dem mellan datorer på det sättet.

Ska man synka filer över Internet finns det egentligen ingen bra leverantör. Tjänster som Dropbox är väldigt smidiga, men osäkra. Allt man skickar upp bör man anse som offentligt och man bör därför undvika att ladda upp sina planer för att spränga Vita huset.

 

Foliehatt på!

Sidor som Prism-break blir delvis en tillflykt för paranoida och det är viss varning för foliehattar. Ett exempel är då man ger rådet att sluta använda proprietära operativsystem och gå över till Linux eller BSD. Jag instämmer till fullo med detta. Det jag invänder mot är de Linuxdistributioner man rekommenderar. Det är i vissa fall tämligen avancerade varianter som nog skrämmer bort många Linuxnybörjare. Vissa av dem anger att de är för vana Linuxanvändare och experter. En del distributioner bygger uteslutande på fri programvara vilket kan göra det svårt att få datorn att fungera fullt ut och de saknar stöd för mp3, flash och java som de flesta anser är självklart.

Jag har full förståelse för att man inte rekommenderar Ubuntu eftersom Ubuntu är värre vad gäller övervakning, kartläggning och reklam än Windows och Mac.

De distributioner jag tycker man borde rekommendera är sådana som bygger på Ubuntu, men som inte använder Unity, Ubuntus skrivbordsmiljö, dit ofoget är knutet. Bland dessa finns LinuxMint, Kubuntu och Xubuntu. De hör till de mest användarvänliga Linuxvarianterna och har fullgod funktionalitet. Om man lär sig grunderna där kan den som vill ganska snabbt gå vidare till någon mer ”renlärig” Linuxversion eller fixa till sitt system att bli så fritt som man själv önskar.

Frågan om varför man inte rekommenderar dessa distributioner avhandlas i en lång diskussionstråd med stora foliehattar. Det kokar ner till att man inte kan lita på något som har med Ubuntu eller Canonical (företaget bakom Ubuntu) att göra och att allt som har sina rötter där är smittat. Om inte annat har tråden ganska högt underhållningsvärde!

Kubuntu och Xubuntu hämtar mycket från annat håll än Ubuntu och drivs av gemenskaper och inte av Canonical. Ubuntu i sig hämtar det allra mesta från annat håll och det enda man gör är att packa om saker. Om Canonical skulle lägga in bakdörrar eller trojaner utanför Unity, skulle det bli ett väldans liv och man skulle i ett slag förlora större delen av den stora gemenskap som tagit år att bygga upp. Eftersom Ubuntus gemenskap är stor och kunnig tror jag att det vore i det närmaste omöjligt att lägga in något odokumenterat trams. LinuxMint drivs också av en gemenskap och finansieras genom donationer och sponsorer.

Även om man själv ska avgöra vilken storlek på foliehatt som passar, är Prism-break en intressant sida som ger bra tips om många intressanta projekt och program!

Maj 102013
 

flattr this!

Jag läste med växande förundran en artikel på Cap & Design om att Adobe kommer att upphöra med traditionella licenser för sina program för att istället hyra ut dem per månad.

Detta innebär stora försämringar för konsumenten som att:

  • Även om man försöker få det att framstå som att det blir billigare att betala en ”låg” månadskostnad än en dyr engångslicens, blir det mycket dyrare. Efter ungefär 1,5 år har man betalat mer i prenumeration än för en traditionell licens.
  • Man kan inte sälja en licens för att få tillbaka litet av det man betalat

 

Stoppa pirater

Adobe sticker inte under stol med att en av de främsta anledningarna bakom förändringen är att få bukt med piratkopiering. Man kalkylerar säkert med att om man lyckas få några pirater att betala månadshyra och ytterligare några att köpa lågbudgetversionen av Photoshop, Adobe Elements, gör man vinst, även om det också kommer att finnas användare som hoppar av.

Enda sättet att stoppa piratkopiering är att släppa källkoden fri. Tänk vilka fantastiska program Photoshop och InDesign då hade varit! Programmen hade utvecklats snabbare och hade haft ännu fler funktioner som användare och entusiaster lagt till alltefter sina behov. Filformaten hade varit öppna och man hade inte fastnat i uppgraderingsträsk och inkompatibla programversioner. Det allra bästa hade varit att programmen hade varit gratis! De enda som hade förlorat är Adobes aktieägare.

 

Inlåsning

Adobes modell liknar hur Microsoft gör med MS Office. Microsoft arbetar också hårt för att avskaffa vanliga licenser till förmån för prenumerationer. Användare hyr program och betalar betydligt mer än vad de hade gjort för en traditionell licens.

En enorm nackdel som många inte förstår förrän de drabbas är att man helt avsäger sig rätten till sitt arbete. För att kunna öppna filer gjorda i Adobes program måste man betala sin prenumeration. Samma sak gäller i stort sett för Microsofts prenumerationer eftersom inget annat program kan hantera Microsofts hemliga filformat fullt ut. Tidigare kunde man ha kvar en äldre programversion och öppna, arbeta i och spara filer. Nu kommer man inte längre att komma åt sitt eget arbete, även om man skapade filerna för flera år sedan. Eftersom man inte kommer åt sitt arbete har man få reella alternativ till att fortsätta betala sin prenumeration. Programvaruföretagens inlåsning av kunder blir ännu starkare.

 

Beskattning

Det programvaruföretagen vill göra är att beskatta datoranvändning. Användare ska varje månad tvångsmässigt avstå en del av sin inkomst för att få lov att arbeta. Tidigare har bara stater haft rätt till att ta ut skatt. Detta beror givetvis på att beskattning är ett mycket effektivare sätt att få in pengar än försäljning eller licensiering.

Detta skamgrepp kan man lyckas med eftersom man har en monopolliknande marknadsposition. En del programvaruföretag har större omsättning än stater och ser sig själva som maktimperier.

 

Inlåsning i praktiken

Jag har bekanta i tryckeribranschen. Hela sektorn är uppbyggd kring Adobes program. Alla kan dem och man förväntar sig att allt jobb görs i dem. Adobe är en de facto standard. Visst är InDesign och Photoshop fantastiska program, men det kostar…

Att uppgradera 50 arbetsstationer till Adobes senaste är en miljonaffär. Om man inte gör det kan man inte ta emot arbeten från de kunder som uppgraderat. Tryckerier och designers har få reella alternativ till Adobes produkter och man är rejält inlåst. Genom att Adobe har en total marknadsdominans måste alla i sektorn betala vad än Adobe tycker att deras program ska kosta för att hänga med. Någonstans måste man dra in kostnaden och givetvis är det jag som kund som i slutänden betalar, trots att jag inte använder Adobes produkter. Som utomstående med viss insyn kan jag inte låta bli att tycka att detta är sjukt.

 

Alternativ

Sådana här dagar är glad över att jag inte sitter fast i Adobes björnsax. Jag använder GIMP för bildbehandling och LyX för redigering av böcker. Min kostnad är:

  • Licenser: 0 kr
  • Prenumerationer 0 kr
  • Julgåvor: Det som inte tomten lurat av mig
Apr 282013
 

flattr this!

Jag testade Ubuntu 13.04 under utvecklingsfasen för att åter en gång försöka lära mig älska Unity, ungefär femtionde gången. Det måste sägas att någon på Canonical har tänkt till och Unity är rappare och kräver mindre av datorn. Unity är dock fortsatt värdelöst då man arbetar med många program och filer. Med ett tiotal öppna fönster bryter allt samman och produktivt arbete förvandlas till att titta på animationer, försöka växla fönster, leta efter menyer, växla mellan mus, tangentbord och mer eller mindre underliga ”snabbkommandon”. Unity är ett skräckexempel då MAC-frälsta designers får fria händer.

Då jag testade arbetade jag på texter om den kände naturforskaren Charles Darwin. Då jag sökte efter mina filer i Ubuntus kontrollpanel, Dash, fick jag upp reklam för av mig okänd popmusik. Uppenbarligen vill man att jag ska köpa något jag varken vet vad det är, sökte efter, känner till eller vill ha.

 

Vad har Charles Darwin med Darwin Deetz och Darwin Hobs att göra? Man hoppas på att jag ska gå på reklamen och göra ett impulsköp.

Vad har Charles Darwin med Darwin Deetz och Darwin Hobbs att göra? Man hoppas på att jag ska gå på reklamen och göra ett impulsköp.

 

Detta har fått mig att tänka till och skriva ett långt dystert inlägg.

 

Förnedring

Det är förnedrande att Canonical antar att jag är intresserad av popmusik av Darwin Deetz när jag skriver vetenskapliga artiklar om Charles Darwin. Jag har postat en bugrapport. Även om jag tror att jag inte blev tagen på allvar är det ett av få sätt man kan framföra att man inte är road av oönskad reklam.

Svaret i bugrapporten blev att min förnedring väger lätt i förhållande till den vinst Canonical gör på reklamen. Buggen är ingen bug utan en funktion. Eftersom sökmotorn inte kan skilja mellan så fundamentalt olika saker som Charles Darwin, naturforskaren och Darwin Deetz, popmusikern, förutsätts jag digga båda. Den idiotiska reklamen ger ett löjets skimmer åt Ubuntu.

Canonical har förvandlat ett operativsystem till ett system för impulsköp. Genom att mata användare med annonser hoppas man på napp, ett köp, en inkomst.

 

Reklam och ofria program

Min förnedring med att få min forskning länkad till musik och bli utskrattad av kollegor för att de tror att jag diggar popmusik då jag öppnar mina filer väger trots allt lätt. Låt oss inte bli arga över den idiotiska reklamen utan försöka förstå.

Då man startar Ubuntu möts man av reklam för Amazon och Canonicals molntjänst Ubuntuone vars syfte är att sälja musik.

Totempålen tas över av reklam

Totempålen tas över av reklam

 

I Programcentralen görs reklam, inte bara för fria gratis program, utan mest för proprietära program av varierande kvalitet. Målet är att sälja ofria program genom ett fritt operativsystem.

I Programcentralen möts man av reklam för Steam, som säljer ofria spel samt ett antal ofria program av varierande kvalitet. Varför byta till Ubuntu om man ändå ska köra ofria program?

I Programcentralen möts man av reklam för Steam, som säljer ofria spel samt ofria program av varierande kvalitet. Steam sägs vara det största som hänt Linux på länge, men varför ska man byta till ett fritt operativsystem om man ska köra ofria program?

 

FOSS-talibaner som inte på några villkor kan tänka sig att betala för ofria program, tvingas se reklam och bedövas förhoppningsvis. De som inte är lika fanatiska lär sig inte att förstå skillnaden mellan fritt och ofritt, att ha rättigheter och att vara handelsvara.

Vad skulle hända om Microsoft portade MS Office till Linux? Canonical skulle sälja och göra reklam och det skulle bli den viktigaste inkomstkällan. Sådana som jag, som valt bort MS Office och propagerar för OpenOffice, skulle stämplas som illojala för att vi inte unnar Canonical en välförtjänt inkomst.

Alla måste tjäna pengar. Reklamen är en inkomstkälla för Canonical. Darwin Deetz album skulle kosta mig 9,49 €. Canonical får några cent för att de späckat Ubuntu med reklam. De får ytterligare några cent om jag köper albumet. Darwin Deetz får ett antal cent. Amazons inkomst räknas i euro och rättighetsinnehavaren ”skivbolagets” vinst är nog i samma dimension. Charles Darwin får ingenting för han är död.

 

Pyramiden

Inkomsterna fördelas uppåt i en pyramid. Darwin Deetz får så pass mycket att han får lust att fortsätta musicera och göra ett album till som Amazon kan sälja genom Ubuntu. Han får inte så mycket att han kan gå i pension och slippa slava som musiker och därmed förneka andra arbetsfria inkomster. Ovanför honom sitter Canonical och Amazon som drar nytta av hans arbete. Jag som sliter vid pyramidens fot förväntas betala.

Pyramiden är större än man tror. Ubuntu bygger på Debian. Debian bygger på Linux och mängder med fria program. Canonical gör ganska litet. Man lägger till Unity, några småprogram, diverse patchar och stenhård marknadsföring.

I toppen av pyramiden profiterar man på ett ofantligt antal manårs arbete utan att tillföra mer än köpmöjlighet och marknadsföring.

 

Dash

Reklamen hänger samman med att när man söker i Dashen, skickas sökningarna till Canonical för bearbetning. Man har ett sekretessavtal man utan vidare antas godkänna, vilket låter alldeles utmärkt.

 

Canonicals sekretessavtal säger egentligen ingenting och är det någon användare som förstår det?

Canonicals sekretessavtal säger egentligen ingenting och är det någon användare som förstår det?

 

Avtalet säger bland annat att alla Canonicals anställda inte har fri tillgång till IP-adresser för att identifiera enskilda användare. Informationen finns dock, kommer att utnyttjas och inget sägs hur länge information lagras hur den sprids och faktiskt används.

Det står litet om Canonicals samarbetspartners och att dessa också får tillgång till vad man skriver i Dashen, vilket är lätt att missa. En länkad sida räknar stolt upp dussintals med partners. Dessa företag får del av det jag gör på min dator och mina intressen. Inget specificeras om vad de får del av, hur eller när. Man måste därför anta att de får fri tillgång till allt jag skriver i Dash kopplad till min IP-adress som gör att jag kan identifieras och samarbetspartners som Amazon, Facebook och Google kan givetvis kombinera detta med annat jag gör på Nätet.

 

Alla dessa företag får del av vad du gör på din dator i Ubuntu

Alla dessa företag får del av vad du gör på din dator i Ubuntu

 

Om man vill veta mer hänvisas man till respektive företags sekretesspolicy, vilket är långt mer än vad en användare klarar av att förstå.

Canonicals sekretessavtal är humbug. Om du har en sexuell läggning som du skriver om i din dagbok, är politiskt aktiv och kombinerar detta i dokument som: ”De perversas revolution” som du söker efter i Dash, blir saker otrevliga. Betänk att en av Canonicals partners är BBC. Din revolution kan komma på TV…

Eftersom Canonical måste följa lagar kan regeringar och myndigheter kräva in den utmärkta kunskapsbas de samlar på sig om sina användare.

Sökningarna i Dashen är till för att kartlägga användare och vidarebefordra information till andra som kan dra ekonomisk nytta genom riktad reklam och försäljning. Detta hjälper Canonicals partners att tjäna pengar vilket ger gör att även Canonical tjänar mer.

Man ska inte överdriva säkerhetsaspekterna. Det är dock en tanke att Canonical inlett ett samarbete med kinesiska myndigheter för att utveckla ett kinesiskt Ubuntu. Hur ett fritt operativsystem kan fungera i ett ofritt samhälle är svårt att förstå. Canonical bidrar med teknik för att övervaka användare och får väl experimentera fritt…

 

Ofri datoranvändning

Internet och IT går mot att ett fåtal aktörer blir allt mer svinaktigt rika medan alla andra får allt svårare att försörja sig på det innehåll de fyller Internet med. Stora aktörer som Microsoft, Apple, Google och Facebook vallar in domäner med hjälp av låsta format, låsta program, låst hårdvara, låsta tjänster, spioneri och kartläggning. De i toppen av pyramiden blir allt rikare. De i mitten förväntas leverera ”innehåll”, det vill säga saker som går att sälja i utbyte mot smulor. De i botten har bara sig själva och sina datorvanor att sälja och ska skicka pengar uppåt.

Det var mot sådan snedfördelning som fri programvara utvecklades och GPL-licensen kom till. Det fanns även drömmar om ett fritt Internet.

Genom att bli underleverantör och reklampelare för Google, Facebook och Amazon med flera hoppas Canonical få smulor som rullar nedför pyramiden för att arbetarna inte ska svälta ihjäl. Fri programvara underordnas företag i pyramidens topp.

 

I Ubuntu är det enkelt att koppla upp sig till diverse slutna tjänster som drivs av Jättar som tjänar pengar på att kartlägga användare. Gränsen mellan fritt och ofritt suddas ut och man bör bli misstänksam när  man ser en Microsoftlogga i en Linuxdistribution

I Ubuntu är det enkelt att koppla upp sig till slutna tjänster som drivs av jättar som tjänar pengar på att kartlägga användare. Gränsen mellan fritt och ofritt suddas ut och man bör bli misstänksam när man ser en Microsoftlogga i en Linuxdistribution

 

Nu förstår vi designen bakom Unity. Man ska inte arbeta. Användaren ska exponeras för reklam. Att fastna i arbete stjäl tid från att facebooka, googla, impulsköpa och ge bort information. Det är därför Ubuntu är fyllt med distraktioner. Att söka en fil eller öppna ett program är ett fönster för reklamexponering och en chans för impulsköp.

 

Illvilja?

Jag tror absolut inte att det ligger någon illvilja bakom. Jag tror heller inte det finns en plan. Tvärtom, jag tror att många engagerat sig i Ubuntu med de allra bästa avsikter. Man har varit idealistisk, kanske för idealistisk. Målet var att skapa ett fantastiskt, fritt och gratis operativsystem. Ingen ville inse att ett företag som Canonical behöver inkomster eller lägga upp en strategi för hur ett fritt operativsystem ska finansieras. Lösningen blev ingen strategi alls.

Genom att det inte fanns någon plan accepterade man steg för steg reklam, övervakning och ett alltmer ofritt system.

Inte ens Unity är utvecklat av illvilliga. MAC-frälsta designers fick den fantastiska uppgiften att skapa en skrivbordsmiljö som vilken idiot som helst kan hantera. Problemet är att många Linuxanvändare inte är idioter (eller vill åtminstone inte betraktas som idioter).

Att inte ha någon strategi leder till att man flyter med. Om man inte då och då stannar till och ser sig om kanske man upptäcker att vägen svängt trots att man trott att man gått rakt fram.

 

Dystopi

Jag började med Linux och Ubuntu runt 2007. Under de första åren fanns en optimism, en vilja att förändra, att göra saker annorlunda, kanske få jättar på fall.

Detta är borta. Canonical har styrt Ubuntu så att det är business as usual. Det finns inget revolutionärt. Ubuntu är ett sätt bland många att öka kassaflödet.

Visst vore det jätteroligt om Ubuntu eller något annat fritt operativsystem kunde bli riktigt stort på skrivbordsdatorer. Kanske går det emellertid inte att tjäna tillräckligt mycket pengar på ett anständigt sätt. Ingen har lyckats hittills.

Om ett fritt operativsystem ska konkurrera med ofria och ha samma mål och mäta framgång med samma måttstock, måste det använda samma metoder. Det innebär att se användare som handelsvara som man låser in, kartlägger och övervakar. Vad blir skillnaden mellan ett fritt och ofritt operativsystem?

Jag tror inte Canonical når världsherravälde och Ubuntu kommer att finnas i allt från kylskåp till rymdstationer. Det är en dimridå i marknadsföringssyfte. Om Canonical visar att någon tjänst eller övervakningssystem är effektivt, kommer företaget att köpas upp av någon högre upp i pyramiden. Google med sitt intresse för fri programvara är en kandidat. De skulle ha muskler nog att sälja datorer med förinstallerat Googlebuntu där användarna övervakades och vägleddes från det de knäpper igång till sitt sista impulsköp. Canonicals grundare, Mark Shuttleworth, skulle bli miljardär igen och visa att det går att bli rik på fri programvara, en framgångssaga utan like. Ingen längre ner i pyramiden får en krona.

Jag tror att Ubuntu kan vara skadligt för fri programvara. Jag rekommenderar inte längre Ubuntu för Linuxnyfikna utan framhåller *buntu-versioner med andra skrivbordsmiljöer utan reklam och övervakning. Eftersom jag inte vet vad folk gör på sina datorer vill jag inte förorsaka obehag genom att de övervakas eller känner sig kränkta av påträngande och idiotisk reklam. Kanske borde jag överge *buntu.

Genom att översätta program, hjälpa andra och blogga om fri programvara fyller jag Internet med litet innehåll (som du har varit intresserad nog att läsa). I pyramidens topp sitter andra och kammar hem vinsten av att någon forskade om Charles Darwin och lät bli att impulsköpa ett album av Darwin Deetz.

Feb 122013
 

flattr this!

Mitt blogginlägg om en jämförelse mellan LibreOffice och Microsoft Office kommenterades igår av Tommy K. Johansson som driver bloggen TKJ, en väldigt bra sida för den som söker information och tips om datorer och datorprogram.

Jag vill kommentera några saker i hans blogginlägg.

TKJ påpekar bland annat att:

När det gäller kostnaden är det dock inte korrekt att bara titta på prislappen för programmet. Det är ett fel man ofta gör när man propagerar för program med öppen källkod. För det är inte bara programmet som kostar – det som verkligen kostar är tiden man använder det.
Om det tar tre timmar längre tid att göra någonting i ett gratisprogram jämfört med ett kommersiellt, får man inte glömma att de tre timmarna faktiskt är en kostnad

Eftersom jämförelsen gäller Microsoft Office och LibreOffice är det rimligt att man förankrar att det finns sådana skillnader mellan programmen. Jag har svårt att se vad som skulle ta tre timmar längre i OOo/LibO jämfört med MS Office. Den jämförelse som The Document Foundation publicerat visar tvärtom att båda programmen är kompetenta och klarar av att utföra enkla och avancerade uppgifter på ett fullt tillfredsställande sätt. Att något program är bättre på en viss sak kompenseras genom att det andra har fördelar på något annat område. Tidsskillnaden mellan programmen i dagligt arbete torde vara försumbar.

 

Vart tar tiden vägen?

Min erfarenhet är att den största tidsspillan inte sker då man arbetar i datorprogram, vilket det nu än är, utan då man kämpar med att öppna gamla eller udda filformat, lär sig nya gränssnitt eller med att få program som tidigare fungerade tillsammans, att fungera efter uppdateringar.

Det var av dessa skäl jag övergav MS Office och Windows.

  • MS Office använder ett eget filformat som man mutat till sig en ISO-stämpel för. Inget annat program än MS Office kan använda det fullt ut och till och med där finns det besvärande skillnader om man använder Office i MAC eller Windows. Microsoft har flera gånger ändrat i sina filformat vilket ställt till stora problem för mig och andra.
  • MS Office ändrar gränssnitt som argument för att att man ska uppgradera — inte för att programmet blivit bättre eller tillförs ny funktionalitet. Dessutom kan Microsoft med partners tjäna en stor slant på att utbilda användare att göra samma saker de gjort i tio år på ett nytt sätt. Till vilken nytta?
  • Man måste köpa eller uppgradera Windows för att kunna använda nyaste Office. Att göra det leder ofta till följdbehov av att köpa eller uppgradera andra program. På så sätt snurrar den proprietära karusellen vidare, minimala förändringar i ett program paketeras i ett nytt gränssnitt, nya filformat gör att man måste uppgradera andra program och en ny version av operativsystemet gör att allt börjar från början.

Att använda proprietära program kan vara otroligt smidigt, men då man uppgraderar kan allt bryta samman och man har ingen garanti på att ens gamla program fungerar eller att ens filer går att öppna. Allt bygger på att man ska betala för ingenting, igen och igen och igen…

Numera använder jag OpenOffice/LibreOffice, helst på Linux. Det innebär:

 

Gratis och Fritt

Det finns en stor skillnad mellan gratisprogram, som kan vara alla möjliga program som är mer eller mindre kostnadsfria (demoversioner, äldre programversioner, freeware, reklamfinansierade program, piratkopierade program osv) och program med öppen källkod. TKJ blandar ihop dessa begrepp.

Program med öppen källkod sätter användarens rättigheter i centrum. Gratisaspekten är bara en del av konceptet. Proprietära program tar ifrån användaren hans rättigheter. Makten ligger hos programvaruföretagets aktieägare.

Fria program är kommersiella och inte välgörenhetsprojekt. Man drar in pengar på andra sätt än genom licenser. LibreOffice är mer kommersiellt än MS Office, som lever på sitt de facto monopol. När väl ett proprietärt program fått ett de facto monopol slutar man att utveckla sin produkt för att istället stänga konkurrenter ute genom hemliga filformat, inlåsning och ojusta affärsmetoder.

Fri programvara förutsätter konkurrens som genom den öppna källkoden gynnar alla aktörer och som tvingar program att bli bättre.

 

Pengar

Jag håller inte med TKJ om att det är billigt att hyra MS Office 365 för 900 kr per år. För yrkesverksamma, någorlunda välbetalda jobbare är det kanske en liten summa. För arbetslösa, barnfamiljer, pensionärer med flera är det mer. Om man kan fixa det man behöver lika bra eller bättre, gratis, är det bättre för alla, rik som fattig, att lägga pengar på annat.

Att betala 900 kronor för att få tillgång till sitt eget arbete är dessutom stötande.

Notera att de 900 kronorna är för en licens som inte tillåter kommersiellt bruk. Det man får lov att göra är enkel hemanvändning utan att tjäna pengar på det man gör. För enkelt hemarbete är MS Office och LibreOffice i många fall för avancerade och därmed onödiga. Därför tycker jag det är oetiskt då Officeförespråkare dammar av ”billighetsargumentet”. Office 365 har en licens som antingen gör programmet onödigt eller förbjudet. Sådana problem har man inte med LibreOffice, utan man kan skamlöst berika sig på sitt eget arbete.

Till de 900 kronorna kommer kostnaden för Windows, som de flesta dessvärre är tvungna att betala då de köper dator och därför inte reflekterar över som en påtvingad onödig kostnad. Det ligger givetvis i monopolföretagets intresse att vi inte ska göra det utan förknippa datoranvändning med ett visst varumärke, hur dåliga och omoderna dess produkter än är. Genom ett påtvingat Windows fångas man in i den proprietära karusellen och man blir en mjölkkossa för programvaruföretag. Kostnaden för en simpel hemanvändare att arbeta i MS Office är därför istället mellan 1500 och 2000 kronor, inte 900 kronor.

Att man får installera Office 365 på upp till fem enheter ses av Officeförespråkare som generöst och gör Office oerhört portabelt. Det är förvisso fem Windowsenheter det gäller. Det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellen och vice versa…

LibreOffice får man installera på hur många enheter som helst, i valfritt operativsystem eller köra från USB-sticka utan några som helst begränsningar eller kostnader…

 

Den återfunna tiden

Jag är en akademisk skriftställare och jag håller inte med TKJ om att tidsaspekten är det viktigaste då man arbetar i kontorsprogram.

Istället är det viktiga att saker blir rätt och resultat presentabla.

Den tid som jag faktiskt arbetar vid datorn är i allmänhet ganska liten. Jag läser, funderar, söker i arkiv och bibliotek, undervisar och lär mig, håller föredrag och åker på symposier. En text kan formas under flera år, ibland flera år innan den skrivs in i en dator. Tiden vid datorn är tämligen oväsentlig sedd till hela arbetsprocessen.

Exemplet som TKJ anför med studenter som har ont om tid för en inlämningsuppgift är svagt. Tiden de tillbringar framför datorn är sannolikt en liten del av tiden de har för inlämningsuppgiften, eller borde vara det. Tänka, läsa och smälta det man tänkt och läst tar längre tid än att knacka in text på en dator. Sitter man 25 timmar per dygn framför sin dator och skriver gör man fel.

Om man får ont om tid beror inte detta på vilket kontorsprogram man använder utan man borde se över relationen fritid/arbetstid, studieteknik etc.

Det viktigaste som student är att lära sig att uttrycka sig, att lära sig planera och strukturera sitt arbete, att lära känna sig själv och det sätt man arbetar på, samt förhoppningsvis förstå litet om hur världen fungerar.

Det finns inget som säger att man gör detta bäst i proprietära program vars syfte är att berika (amerikanska) aktieägare och vidmakthålla orättvisa strukturer och monopol. Istället borde man vara rädd om sina rättigheter och använda fria program.

Feb 032013
 

flattr this!

Jag är verksam i den akademiska ankdammen, inom arkeologi.

Datorer och fri programvara är sällan något man diskuterar där. Man har den akademiska friheten att välja hur man jobbar och de flesta skaffar sig favoritprogram och sitt eget sätt att göra saker, en del avskyr datorer medan andra blir nördar. Varje projekt kan vara en egen liten värld med datorprogram, rutiner och sätt att göra saker.

 

World Archaeology

Senaste numret av World Archaeology, som är en ganska stor internationell tidskrift inom arkeologi, var ett temanummer, ”Open Archaeology” om olika aspekter av frihet och öppenhet inom arkeologin.

En artikel av Benjamin Ducke handlar om fri programvara och arkeologi och innehåller intressanta synpunkter som är giltiga för fler branscher än arkeologi. Tyvärr (och litet märkligt för ett temanummer om öppenhet) är inte innehållet fritt tillgängligt. Artikeln fick mig att fundera en del över fri och ofri programvara i den akademiska ankdammen.

Ducke gör en historisk tillbakablick på datorprogram. I datorernas barndom var program snarast en biprodukt av det man arbetade med på universiteten. Program utvecklades och användes inom projekt utan några djupare tankar på patent, vinst eller licenser.

Därefter bröt datorn igenom på allvar och blev var mans egendom. Det fanns pengar att tjäna på datorprogram och programmen kommersialiserades och fick proprietära licenser och hemliga filformat för att låsa in användare, begränsa användarens frihet och tjäna stora pengar på uppdateringar och monopol. Det lade hinder för forskningen eftersom information inte längre kan bytas fritt.

Detta har blivit allvarligare eftersom arkeologi blir allt mer digitaliserad. En avhandling eller publikation kan bygga på stora databaser och materialet kan ha bearbetats med avancerade algoritmer i specialprogram. Vid en utgrävning sker idag all inmätning och dokumentation digitalt redan i fält. Man använder specialprogram som kostar tiotusentals kronor. GIS, statistiska beräkningar och sökningar i databaser är standard inom arkeologin.

Det innebär att det i praktiken blir omöjligt med ett fritt informationsutbyte. För att kunna granska en avhandling i arkeologi behöver man program för tiotusentals kronor och inte ens då är det säkert att man kan granska resultaten eftersom tilläggsmoduler kan vara specialskrivna och inte finns fritt tillgängliga, även om man investerar i grundprogrammen. Man har ingen chans att granska om en forskare har dragit rätt slutsatser från sina siffror rätt, eller om det finns alternativa förklaringar. För att kunna granska de algoritmer forskaren använt behöver man ha tillgång till källkoden i hans datorprogram. Så länge man inte har det blir man tvungen att lita på hans diagram och uträkningar och har ingen möjlighet att utsätta dem för ingående granskning och kritik.

Detta är givetvis ett hot mot en av forskningens grundpremisser: att kunna granska resultat öppet och kritiskt.

Ducke menar att fri programvara är ett sätt att både utveckla datorprogram på ett bättre och billigare sätt inom små sektorer med behov av specialprogram och att göra forskning transparent. Licenser som GPL ger både ett skydd för källkoden och mot att forskningsresultat blir inlåsta bakom en mur av proprietär mjukvara.

En ökad användning av fri programvara skulle vara ett slags tillbakagång till det system som fanns innan dagens situation med ofria licenser och filformat som verktyg för att låsa in användare.

 

Funderingar

Artikeln, liksom hela numret av World Archaeology, är läsvärt för dem som arbetar i den akademiska ankdammen och har tankar om öppenhet, fri programvara och fritt informationsutbyte.

Jag får funderingar kring forskning som arkiveras i ofria filformat. Går det att öppna en databas om tjugo år som är sparad i ett ofritt format? Texter och annan dokumentation kan vara lika svåra att komma åt. Fria filformat med öppen dokumentation gör att det även i framtiden kommer att gå att öppna gamla filer och göra det möjligt att granska äldre forskning.

Med den historiska bakgrunden är det också lättare att förstå att FOSS-förespråkare (FOSS-talibaner) som Richard M StallmanFree Software Foundation kan vara litet fanatiska. Proprietär programvara är en styggelse som måste bekämpas.

För egen del använder jag uteslutande fri programvara för mina projekt. Det gör livet enklare. Jag kan arbeta på vilken dator jag vill och jag kan skicka information till kollegor som jag vet att de kan öppna och använda. Jag slipper krångel med ofria licenser, versioner, uppdateringar och låsta filformat. Då jag någon gång fastnar i detta träsk blir jag än mer övertygad om att fri programvara är överlägsen. Samtidigt har jag en lägre kostnad och mer av mina forskningsmedel går till forskning och inte till programlicenser.

Okt 212012
 

flattr this!

Jag läste ett test av kontorsprogram i PCFörAlla. Ett antal kontorsprogram ställs mot den på förhand korade vinnaren, Microsoft Office.

Microsoft Office får givetvis omdömet: ”Kan mest Bäst i Test!” Vad det och de andra programmen kan och inte kan och vad man egentligen testat framgår inte. Att man har ett program tyngt av funktioner man inte använder och inte behöver betyder inte att användaren ”Kan mest” eller att arbetet går lättare eller resultatet blir bättre.

Jag har gett upp om denna typ av jämförelser. MS Office är mallen och andra program ställs mot det och betyget blir högre ju mer lika MS Office de är. Allt är förutbestämt.

Jämförelsen haltar dock värre än vanligt.

 

Filformat

Recensenten påpekar mycket riktigt att:

”Endast Microsofts program kan öppna och redigera komplexa Office-dokument, både de gamla från Office 2000 (doc, xls, ppt) eller senare Office (docx, xlsx, pptx) med full bibehållen formatering.”

Microsofts gamla filformat är slutet. Det skapades för att utestänga konkurrenter. Är det då konstigt att det bara är MS Office som klarar av det? Det finns dock gott om exempel på att nya versioner av MS Office inte är bakåtkompatibla. Ofta är LibreOffice bättre på att öppna gamla MS Office filer.

Eftersom MS nya filformat OOXML innehåller proprietära delar kan inget annat program än MS Office någonsin läsa och skriva det perfekt. Det innebär att denna typ av tester är meningslösa, MS Office får toppbetyg och andra program underpresterar.

Detta är inte programmens fel. Felet ligger hos Microsoft och att man mutat till sig en ISO-stämpel för ett filformat som aldrig kommer att kunna bli en standard. För att kunna öppna och spara i Microsofts ”ISO-format” måste man ha Microsoft Office.

Om det är problem med Microsofts filformat i LibreOffice har jag ännu större problem med ODF-filer i MS Office och dessa blir som regel svårt misshandlade.

Jag exporterar ofta texter till LaTeX. I LibreOffice fixar jag det enkelt med ett tillägg. I MS Office är det i princip omöjligt. Har inte MS Office då också problem med externa filformat?

 

VBA

VBA är makrospråket i MS Office. Det är slutet och inget annat program klarar av det perfekt. Det innebär att det är meningslöst att jämföra andra program med MS Office.

LibreOffice är trots allt hyfsat på VBA-makron. LibreOffice har dessutom ett eget väl så kraftigt makrospråk. Givetvis ska man använda detta om man kör LibreOffice och inte VBA.

MS Office klarar dock (vad jag vet) inte av makrospråket i LibreOffice. Varför tas inte detta upp som en uppenbar brist i recensionen? Att flytta dokument och vara kompatibel måste vara dubbelsidigt.

 

Pris

Prisjämförelsen är helt uppåt väggarna. Läs och begrunda detta citat:

”Programmen installerades på en bärbar pc med en Intel Core i5-­processor, 4 gigabyte ram och Windows 7 Professional med senaste uppdateringar.”

Som testen utfördes måste man lägga till kostnaden för Windows till priset för de kontorsprogram som bara fungerar i Windows. På Dustin kostar Windows 7 Professional 1899 kronor.

Kostnaden för MS Office blir alltså inte 2300 kronor utan 4199 kronor. En privatperson med en mindre Office- och Windowsversion kommer undan med mellan 1500 och 2000 kronor (en enklare OEM-version av Windows som man tvingades köpa tillsammans med sin dator + Hem- och Student Office), dubbelt så mycket som anges i recensionen.

Man kan argumentera att kostnaden blir ännu högre eftersom många Windowsanvändare lyxar till det med antivirus- och säkerhetsprogram. Jag tror att få företag skulle våga köra Windows utan sådant. Det blir i slutänden dyrt för att få lov att använda sin dator. Genom systemet med OEM-licenser, slutna filformat och brister i Windows blir kontorsprogrammet sannolikt dyrare än datorn.

Jag använder LibreOffice i Linux till en kostnad av 0 kronor. Det är ganska mycket mindre pengar. För det får jag ett operativsystem som är bättre, snabbare och säkrare än Windows och ett kontorspaket som kan allt jag vill göra (och litet till)!

 

Sep 032012
 

flattr this!

Nu börjar en ny termin vid landets universitet och högskolor. Man klarar sig utmärkt med fri programvara och ska inte betala till programvaruföretag för att få studera. Här följer en liten lista på favoritprogram för akademiska studier. Alla program är gratis och man får installera dem på hur många datorer man vill:

 

 

LibreOffice: Världens bästa kontorspaket. Är i många avseenden bättre än Microsoft Office. LibO är en avknoppning av gamla OpenOffice som nog fler har hört talas om. OOo finns inte längre, men har blivit ApacheOpenOffice. LibO och AOO är till 90% samma program men nackdelen med AOO är att det ännu inte finns på svenska.

 

 

Om man bara behöver en enkel snabb ordbehandlare är AbiWord ett utmärkt alternativ.

 

 

Om man vill satsa på sitt skrivande eller använder mycket matematiska formler, bör man ta en titt på LaTeX. Det fina med LaTeX är att det finns hur många editorer som helst. Själv använder jag LyX, en enklare variant. LyX är ett fantastiskt program för den som skriver avancerade texter. Programmet sopar mattan med alla ordbehandlingsprogram, men tar ett litet tag att lära sig. För ren LaTeX kan jag rekommendera TexMaker, Kile och Gummi.

 

 

GIMP: För bildhantering. Klarar allt man behöver fixa till uppsatser och rapporter.

 

 

Zotero: Ett måste om man ska skriva uppsats. Det är en kombinerad referenshanterare, forskningsverktyg, anteckningsprogram. Zotero sopar mattan med kommersiella motsvarigheter som EndNote. När man vant sig att jobba med Zotero är det svårt att klara sig utan programmet.

 

 

Anteckningsprogram: Det finns flera bra fria anteckningsprogram. Jag har använt Zim en hel del.

 

En fördel med fria program är att de flesta finns för flera operativsystem. Man kan köra Windows, MAC eller Linux och ta med sig sitt arbete då man byter dator.

Om man lånar dator eller reser mycket är Portable Apps ett utmärkt program. Man kan installera program från min lista och massor med andra fria program på en USB-sticka som man kan arbeta från på vilken dator man än råkar ha i närheten.

Man ska inte behöva betala en krona för datorprogram för att få studera!

 

 

 

 

Aug 292012
 

flattr this!

Jag fick en kommentar av Daniel på ett inlägg som hävdade att opensource program duger till de flesta, men att företag måste ha dyra proprietära program som Microsoft Office för att tillgodose avancerade användare. Kommentaren har fått mig att tänka till. Vad är egentligen en avancerad användare?

Jag funderar sällan på om jag själv är en avancerad användare, förmodligen är jag det. Egentligen ser jag mig mer som grundlig än avancerad. Jag prövar mig fram, läser manualer och söker lösningar på Nätet. Vad menar vi med att någon är en avancerade användare?

 

Avancerade användare?

Under åren har jag mött personer som kallat sig avancerade användare, men där termen snarast dolt brister i verksamhet eller kunskap.

 

Avancerade program ger status

På en firma med ett tiotal anställda som jag hade litet att göra med för några år sedan hade alla den senaste versionen av MS Office. Någon hade kommit på att alla skulle kunna producera sina rapporter själva och därför hade alla den senaste versionen av Adobes CS-svit för sättning i InDesign och bildbearbetning i Photoshop. Förutom denna imponerande uppsättning program hade alla diverse svindyra specialprogram. I varje maskin fanns nog program för upp mot 75.000 kronor.

Sammanlagt producerade gruppen runt 50 rapporter om året på i genomsnitt 10 sidor och så vitt jag kunde bedöma var arbetsuppgifterna tämligen vardagliga.

De såg sig som avancerade användare och hade höga tankar om sig själva som yrkesmän. Om någon ifrågasatte dem eller det man producerade fick de taggarna utåt och hänvisade snabbt till sina förstklassiga datorer med dyrbara program.

Jag har sällan träffat en så lågpresterande grupp. Rapporterna var hafsverk, arbetet undermåligt och ingen klarade att göra något litet mer avancerat vare sig på datorn eller sitt yrkesområde.

Dyra och avancerade datorprogram var ett sätt att hålla samman gruppen och att behålla en status som proffs och avancerade användare man inte hade.

 

Speciella arbetsuppgifter

Jag har en god vän som arbetar på en annan firma. Eftersom ingen annan ville, fick hon i uppgift att hålla i firmans hemsida. För att göra det fick hon avancerade program som Photoshop och Dreamweaver.

Hon uppdaterar hemsidan med text och bilder som andra skickar henne. Det tekniska underhållet sköts av andra. Arbetet består i att förminska, beskära och fixa till bilderna. Då hon kör fast mailar hon dem till mig och jag fixar dem på några minuter i GIMP.

Hon ser mig som Photoshopguru men jag har aldrig haft hjärta att berätta att jag inte använder Photoshop.

En avancerad användare är den som gör saker ingen annan vill och får avancerade program som en bekräftelse på sin status.

 

Räknenissarna

Min erfarenhet är att de som oftast kallar sig avancerade användare är de som arbetar mycket i kalkylprogram.

För ett tag sedan pratade jag om FOSS och LibreOffice på en firma och möttes av hånleenden av de räknekunniga. Calc kan givetvis inte ersätta Excel. De hade gjort kalkylark i Excel för allt firman behövde med makron och allt. Sådant kan man inte göra i ett gratis hobbyprogram.

Jag bad att få deras malldokument. Efter några timmars experimenterande och tips på OOo:s användarforum hade jag fixat kalkylark med exakt samma funktioner i Calc, med makron och allt (egentligen var mina versioner bättre). Då jag visade räknenissarna mina ark var de först hånfulla, därefter undrande och till sist surögt tysta. Jag har inte hört av dem sedan dess.

Att ha skrivit ett VBA-makro för tre år sedan gör en inte till avancerad användare. Att ha gjort samma saker på samma sätt i samma program i tio år är inte avancerat utan slentrian.

 

I exemplen är de avancerade användarna mer avancerade i sina egna och omgivningens ögon än vad de faktiskt är. Dyra datorprogram ger status och pondus och bekräftar att man har speciella arbetsuppgifter eller speciell status på arbetsplatsen. De dyra programmen döljer emellertid också brister.

 

Vad är en avancerad användare?

Jag är inte färdigfunderad, men jag vill definiera en avancerad användare som någon som klarar av att lösa uppgifter mångsidigt och innovativt. Detta kan inkludera:

  • Att använda flera verktyg.
  • Att hitta rätt verktyg, det vill säga ha förmåga att lära nytt.
  • Att kunna lösa uppgifter oavsett verktyg. Principer och arbetsflöden är viktigare än att saker görs på traditionellt sätt eller i ett visst program.
  • Att inte vara bunden till program eller invanda arbetssätt.
  • Att utnyttja program maximalt. Det innebär att man använder småprogram och skript längs vägen och undviker program som har funktioner man inte behöver.
  • Att istället för att bedöma ett program efter antal funktioner bedömer man det efter resultatet av det man gör i det.

 

Några funderingar

Visar priset på datorprogram hur avancerad användaren är? Ju dyrare program desto mer avancerad?

Är det faktum att fri programvara är gratis en belastning?

Är jag en mer avancerad användare om jag skriver min nästa bok i MS Word och sätter den i InDesign, än om jag använder LyX?

Går det alls att bli avancerad användare i fria gratisprogram som GIMP, LibreOffice och LyX? Är man fortfarande amatör efter att ha arbetat åratal i fri programvara?

Fri programvara framhålls ofta passa nybörjare, barn, fattiga, ungdomar och hemanvändare. Det vill säga icke-professionella som man antar har brister i datorkompetens eller ekonomisk styrka och varken de själva eller andra ställer högre krav på deras arbete. Fria program kopplas sällan samman med professionalism, specialister och exklusivitet. Många som säger sig vara avancerade användare ser fria program som undermåliga kopior av riktiga program.

 

Är det tvärtom?

Är proprietära program hinder för avancerad användning? Istället för att se mål och utvärdera sina verktyg lär man sig arbeta på ett visst sätt inom givna ramar i ett bestämt program som man betalat för. Proprietära program med slutna filformat har som mål att man ska använda endast det programmet och när man kör fast är man inlåst. Man uppmuntras inte att testa andra verktyg eller att utvärdera konkurrerande program. Detta innebär begränsningar och är svårt att förena med hur jag vill definiera avancerade användare.

Mitt sätt att arbeta, där jag växlar mellan olika program alltefter arbetsuppgiften och vad det är  jag vill uppnå, är beroende av fria program och fria filformat. Att inte kunna öppna filer i ett annat program eller att data försvinner om man inte använder ursprungsprogrammet är typiskt för slutna program. Efter alla år jag använt fria program skulle jag sannolikt tycka att det var svårt och innebära begränsningar att börja använda proprietära program. Jag tror att jag skulle bli en mindre avancerad användare.

Att vara en avancerad användare bygger på fri programvara.