För ett tag sedan skrev jag om hur man kan förbättra utseendet för LibreOffice i KDE.

I kommentarerna framkom det att LibO ser ganska olika ut i olika Linuxdistributioner. I vissa, som till exempel Kubuntu, är LibO fult och en del menyer och dialogrutor är nästintill oanvändbara.

LibO i Kubuntu är fult och ibland svårt att använda. jag använder dialogrutan från tillägget ParaDTP för att visa hur olika teman fungera. I Oxygen-curve går det knappt att använda.

I andra distributioner som till exempel PCLinux ser LibO helt OK ut.

Jag har nu forskat vidare och kommit på hur man kan förbättra utseendet på LibO utan att avinstallera stödet för KDE och lita till GTK-paket.

Knepet är att man använder ett annat GTK+ utseende än Oxygen-curve som är inställt som standard i Kubuntu. Åtminstone i Kubuntu är detta dåligt genomfört åtminstone i förhållande till LibO.

Detta tips gäller framför allt för Kubuntu 11.04 och LibreOffice. Det bör med små justeringar kunna användas i andra distributioner där man tycker att LibO eller OOo borde bättras på.

Det finns flera GTK+ teman för KDE man kan installera. Här är några jag provat. Alla installeras med kommandot:

sudo apt get install

i en terminal följt av paketnamnet.

qtcurve
gtk-smotth-themes
gtk2-engines-wonderland
gtk-clearlooks-gperfection2-theme
gtk2-engines-sapwood

Därefter byter man tema under Kickoff → Systeminställningar → Programutseende → GTK+-utseende.

Vilket tema man än väljer är det bättre än oxygen-curve. Här är några exempel.

Temat G26, vad nu det betyder...

Smotth-funky-monkey borde förses med en varningstext om sjösjuka...

Qt-curve fungerar kanske allra bäst...

...särskilt om man också byter ut ikontemat till något annat än Syre, som jag inte tycker är så snyggt

Om man byter GTK-tema påverkas alla GTK-program man har installerade. Ett exempel är GIMP. Jag har dock inte märkt några nackdelar där och eftersom LibO är känsligare får GIMP rätta sig efter LibO åtminstone på min dator.

Det är litet märkligt att man valt ett så dåligt GTK-tema i Kubuntu eller lyckats så dåligt med att implementera det i ett så grundläggande program som LibO.

Det finns hopp för LibO i KDE!

Jag har skrivit om att Ubuntu Natty Narwhal med Unity inte är något för mig och Ubuntu med ”förenklingar” är på väg åt ett annat håll än jag. Ubuntu satsar på att skaffa 200 miljoner ”normalanvändare” och mindre på att uppfylla befintliga Linuxanvändares behov. Jag önskar Ubuntu lycka till, men jag använder inte längre Ubuntu.

De senaste månaderna har jag därför letat efter ett annat operativsystem. Det känns som att jag delvis har hittat hem.

Kravlista

Mina krav är att systemet ska vara stabilt men innehålla uppdaterade versioner av de (kontors)program jag använder: LyX, LibreOffice, Inkscape och GIMP samt några stödprogram. Om dessa inte ingår från start ska det vara enkelt att utöka programdatabasen eller att bygga programmen från källkod.

CrunchBang

Mest på skoj laddade jag ner och testade distributionen Crunchbang Linux, förkortat #!. Det är en Debianbaserad distribution som man kan köra antingen i Xfce eller OpenBox. Skillnaderna mellan varianterna är inte särskilt stora. Jag kör minstingen: OpenBox.

Eftersom #! bygger på Debian är det ett syskon till Ubuntu och det mesta av de Linuxkunskaper jag snappat upp i Ubuntu kan jag använda i #!.

#! är en minimalistisk distribution med rejäla muskler eftersom man har Debians väldiga programförråd i ryggen. Något som särpräglar #! är de mörka färgerna, svart och grått. Jag tänker på Joy Division.

#! i grundutförande. I längden blir det litet väl mycket svart...

Man ledsnar efter ett tag och fixar sina egna färger. (Klicka på bilderna för förstoring!)

Mitt skrivbord i #!

Installation

Installationen är grafisk och enkel. Det enda problemet är att det finns en bugg då man väljer tangentbord och väljer något annat än engelskt. Det blir inte valt utan man får gå tillbaka under installationen och göra om valet.

Efter första starten startar ett skript som hjälper en att uppdatera systemet, installera extra program som Java och OpenOffice och andra tillbehör. Man kan hoppa över de saker man inte vill ha. Det är ett smart sätt att hjälpa användare som fler Linuxdistributioner borde ta efter!

Programmen som är installerade från start är relativt få men förnuftigt valda. Det är i de flesta fall små och resurssnåla. Jag föredrar Linuxdistributioner som inte har massor med program från start utan jag vill välja de program jag vill ha själv. Det enda som verkligen saknas är ett e-postprogram.

#! och Debian

#! är inte lika renlärigt som pappa Debian vad gäller fri programvara. Förutom Debians programförråd finns ett litet Crunchbang förråd. Flash och codecs är installerade från start och man får hjälp med att installera Java. Detta gör att #! fungerar nästan perfekt från start utan att man måste lägga ner tid på att installera extraförråd eller pilla med inställningar.

#! är 100% kompatibelt med Debian så man kan använda Debians programförråd som är betydligt större än Ubuntus och många program som man måste installera extraförråd för i Ubuntu kan man installera direkt i #!.

Eftersom Debian inte har en egen OpenBox-variant och att det inte heller finns så många Debianbaserade system med Openbox fyller #! en nisch och gör det väldigt bra!

Stabilt eller instabilt…

#! är baserat på Debians stabila gren. Det är både bra och dåligt, mest bra. Debian stable innehåller programversioner som nu är mer än ett år gamla och som kommer att fortsätta åldras utan att uppdateras tills nästa stabila utgåva av Debian släpps om ett eller ett par år. Man kan i stort jämföra programversionerna med de som finns i Ubuntu 10.04. Detta är en nackdel om man behöver senare versioner av diverse program.

Fördelen är att man får ett stabilt system utan överraskningar. Stabilitet är något som man börjat gå ifrån i Linux. Ubuntu 11.04 kraschade efter tre minuter för mig och känns som en betaversion. Många pratar om rullande distributioner och tycker till och med att halvåret mellan Ubuntus halvstabila versioner är för långt. Som jag ser det har tempot skruvats upp för mycket. Det går inte att släppa stabila system så ofta och jag har ledsnat på att Ubuntu byter utseende och skrivbordsmiljö en gång i halvåret.

För de flesta program har det ingen betydelse att programversionerna är något år gamla. Det jag inte är nöjd med går relativt enkelt att komplettera genom att tillfälligt aktivera Debians utvecklingsgrenar och dra in det jag behöver eller ladda hem .deb-filer. Detta innebär en liten risk att det blir problem.

Man kan även förvandla sitt #! system mer permanent för att få nyare programversioner. Detta är inget man ska göra som nybörjare och man riskerar att ställa till det för sig. Man måste förstå hur pakethanteraren och system fungerar och vara beredd att experimentera och att saker kan gå fel.

Man kan förvandla #! till en rullande distribution genom att aktivera Debian Testing eller Unstable. Det innebär ständiga uppdateringar, justeringar och fixar. Man har alltid ett superfräscht system, men det innebär en hel del pillande. Det är samma metod som LinuxMint Debian använder. Jag tycker det blir för mycket uppdateringar och för stor risk att saker går sönder. Man får lägga en hel del tid på att underhålla sitt system.

En litet mer avancerad variant är apt-pinning. Det innebär att man har alla Debians förråd aktiverade, men avgör själv från vilket man vill dra in ett visst program. Med försiktiga inställningar fungerar detta suveränt för mig. Tanken är att man behåller det mesta från Debian stable och kompletterar med nyare programversioner av de program man behöver. Det tar litet tid att sätta upp grundinställningarna, men efter det är systemet hur stabilt och lättskött som helst.

Jag tycker det är bra att man får ett stabilt system som start. Då kan man lära sig systemet i eget tempo. Beroende på kunskaper och behov kan man därefter välja att använda det som det är eller fixa själv med att uppdatera det.

150MB…

#! är fantastiskt! #! kräver bara cirka 150MB RAM-minne.

#! behöver drygt 150MB RAM-minne. Processorbelastningen är i viloläge nästan 0.

150 MB är faktiskt i överkant. Jag kör Dropbox och tog bilder av skärmen med Shutter. Dessa program kräver cirka 50 MB RAM-minne. Dessutom kör jag ett 64-bitars system. Med 32-bitars #! utan extra tjänster behövs knappa 90MB RAM-minne. Detta innebär ett otroligt rappt och följsamt system.

I #! är de grafiska komponenterna minimala: ingen totempåle, ingen docka eller Dashboard som i Ubuntu med Unity. Man har en meny man kommer åt med ett högerklick (eller SUPER+BLANKSTEG), en enkel panel samt conky (texten till höger direkt på skärmen på bilderna).

Panelen i #! är enkel men funktionell och går att anpassa som man vill ha den

"Totempålen" i #! Genom ett högerklick på skärmen når man alla program och inställningar. Det är mycket smidigare än "totempålen" i Unity

Både meny och conky är lätta att anpassa. Det går snabbt att vänja sig vid att arbeta i det sparsmakade men effektiva OpenBox.

ALT+F2 ersätter Unitys Dashboard som programstartare

Det är enkelt att lägga till och ändra kortkommandon. Jag hanterar systemet med i princip samma snabbkommandon som i Ubuntu med Unity (Super+1 = LyX, Super+2 = LibreOffice Writer osv). Skillnaden är 500MB RAM-minne och att jag kan lägga till hur många super+ genvägar jag vill och ändra på dem jag inte är nöjd med. Kortkommandon fungerar bättre i #! än i Ubuntu med Unity.

#! mot Unity

Jag kan inte låta bli att fortsätta jämföra #! med Ubuntu 11.04 och Unity. Det var ju Ubuntu med Unity som fick mig att söka efter ett nytt operativsystem. Även om båda är Linuxsystem baserade på Debian är de väldigt olika.

I Unity blir jag förvirrad över vad som är bästa sättet att arbeta. De grafiska lösningarna är påträngande men samtidigt begränsade. Man blir tvungen att ta till kortkommandon. Kortkommandona räcker inte heller och man blir tvungen att växla tillbaka och gräva i de grafiska lösningarna. Det leder till ständiga växlingar mellan mus och tangentbord. Till det kommer att grafiken är slö och ojämn även på en kraftfull dator. Antingen ligger den en sekund efter eller skuttar Dashboard eller totempåle fram av misstag och måste klickas bort. Unity gör att systemets grafiska komponenter stör arbetet och att det är de som hamnar i fokus och inte de filer man arbetar med.

I #! fungerar både det grafiska, det vill säga menyn och kortkommandon. De är så väl utformade att det enda jag gjort är att lägga till kommandon för de program jag installerat och översatt en del kommandon till svenska. Man kan välja vilken metod man vill styra systemet med: grafiskt med musen eller med kortkommandon. Båda fungerar. Jag arbetar mycket effektivare i #! än i Unity.

Användarvänlighet beror inte på påträngande grafiska lösningar. Med det perspektiv jag fått genom att använda #! framstår Unity som en samling grafiska effekter utan plan för hur man använder dem.

Efter ett par månader i #! är jag väldigt nöjd. Skrivbordsmiljön är enkel att arbeta i. #! är kraftfullt, stabilt och rysligt snabbt.

Problem

Ett litet problem var att min hårddisk började klicka i #!. Det var inget hårdvarufel utan hade med systemet att göra. Det avhjälptes med en sökning på #! forum och en ändrad inställning. Nu fungerar allt perfekt.

Jag använder #! på min bärbara dator. På min stationära dator fungerar #! lika bra, men jag tycker inte riktigt OpenBox kommer till sin rätt på stor skärm. Där har jag också bytt system från Ubuntu, men inte riktigt hittat hem ännu.

De flesta inställningar i #! kan man göra grafiskt. Verktygen är dock grövre än i Ubuntu och skulle nog inte kallas grafiska där.

Här ändrar man grafiskt i menyn. Det "grafiska" är sparsmakat

Då man vant sig inser man att man har större kontroll över systemet genom att ändra direkt i config-filer och att det grafiska är ett extra lager man inte behöver.

Man kan göra samma ändring av menyn direkt i en config-fil, en vanlig textfil

Sammanfattning

Då man, som jag, blir missnöjd med en Linuxvariant är en av de stora fördelarna att man kan byta. Linux handlar om valfrihet och i mitt fall har det lett till att jag hittat en Linuxvariant och ett sätt att arbeta som jag är väldigt nöjd med.

#! i grundutförande är ett väldigt bra alternativ för den som vill ha ett minimalt, stabilt och enkelt system. Det passar utmärkt även för Linuxnybörjare. Eftersom systemet är resurssnålt, men kraftfullt genom att det har tillgång till väldigt många program, passar det på alla datorer från flera år gamla tröskverk till splitternya maskiner och alla arbetsuppgifter.

Uppdaterar man #! till en rullande distribution eller använder apt-pinning krävs större kunskaper. #! blir då ett utmärkt sätt att lära sig mer om hur ett Debianbaserat system fungerar, men man lämnar nybörjarstadiet och får räkna med att det kan uppstå problem.

Jag tror också att #! är ett system som tilltalar en del medan andra inte alls tycker om det. Det är inte svårt att lära sig att arbeta i OpenBox, men det är ett litet speciellt sätt att göra saker som nog inte passar alla.

Om man behöver hjälp har #! ett trevligt och innehållsrikt forum där man kan få svar på det mesta.

Linux och fri programvara

Under flera år har det sagts att Linux är på G och kommer att bli stort på skrivbordsdatorer. Åren har gått och Linux ligger kvar på cirka 1% av alla skrivbordsdatorer.

Jag gick över till fri programvara för flera år sedan. OpenOffice fungerar bättre än MS Office. Bilder fixar jag med GIMP osv. Jag var ingen ideolog, utan använde fria program för att de fungerade bra och att jag ledsnat på strul och meningslösa kostnader i Windows för att få lov att använda min dator. När jag knappast hade några ofria program kvar  tyckte att det var litet genant att köra Windows. Därför testade jag Linux och fastnade. Fri programvara trivs i ett fritt operativsystem. Mina datorer fungerar bättre än någonsin. Jag blev efterhand också mer intresserad av idéerna bakom fri programvara och fria operativsystem och varför mina datorer fungerar bättre med Linux än med Windows.

Jag har kvar Windows 7 på en dator och det är en drög. Allt tar tid, uppstart, avstängning, uppdateringar, att köra program. Windows är på sin höjd mediokert och föråldrat. Stora och populära Linuxdistributioner som Ubuntu, OpenSuse och LinuxMint som är gjorda för att vara enkla och passa på skrivbordet har alla bättre prestanda. Detta skriver jag inte för att starta krig, utan som ett konstaterande. Jag sköter allt arbete i Linux. Windows har blivit spelmaskinen.

Linux har nackdelar. Avancerade spel kan man glömma. En del hårdvara vägrar fungera och vissa tjänster på Internet fungerar inte.

Trots att Linux är ett väldigt bra operativsystem slår det inte igenom på skrivbordet. Varför? På Linuxsidor brukar man framhålla vissa fördelar med Linux jämfört med Windows som kanske inte alls är fördelar:

Säkerhet

Det finns i praktiken inga virus för Linux och systemet är säkrare än Windows. De som framhåller säkerhet som ett argument för Linux ser dock inte helheten. De allra flesta infekterade datorer blir inte infekterade på grund av säkerhetshål i Windows. De blir infekterade av apan bakom spakarna som laddar hem crackad och smittad programvara, ska se på naket, klickar på länken töm-mitt bankkonto.nu och viker ut sig på Facebook.

Det är användarnas agerande snarare än brister i Windows som är säkerhetsluckan. Windows kan till och med vara en fördel för att kunna skylla på ett uselt system när man har öppnat dörren åt tjuven. Att använda Linux gör att man kan fortsätta en hejdlös och osäker framfart, men så som många beter sig kommer de förr eller senare att bli blåsta även i Linux, trots att de kör ett “säkert” system.

Säkerhet är ett överskattat argument för att gå över till Linux.

Stabilitet

Det är heller ingen tvekan om att Linux är ett stabilare system än Windows. Att det dominerar på servrar är kanske det bästa argumentet. Problemet är återigen användaren. Under det första halvåret med Linux ska man räkna med att datorn kommer att krascha med jämna mellanrum. De flesta nykomlingar som gör upptäcktsfärder Linux belönas med ett havererat och ostartbart system. Det räcker att plocka bort en eller ett par filer från sin Hemmapp, eller avinstallera en fil man inte vet och absolut inte kan gissa sig till av namnet vad den är bra för. Visst går det mesta att reda ut med kilometerlånga terminalkommandon, men vilken nybörjare kan sådana? Svagheten och styrkan med Linux är att man har full frihet att när som helst krascha sitt system.

Efter ett halvår slår de flesta sig till ro och kan hantera sitt Linuxsystem. Då har man ett stabilare och bättre system än Windows. Vägen dit kan vara lång och knappast värd att vandra.

Visst kan man krascha ett Windowssystem. Det är dock betydligt svårare. Inga systemkritiska filer ligger i användarens egen mapp, Windowsmappn är dold och så vidare. Man måste med berått mod gå in för att sabotera sitt system. Att krascha ett modernt Windowssystem ”av misstag” är svårt, men vardagsmat i Linux.

Om man ser till stabilitet är det inte alls säkert att Linux är ett bättre val.

Slöa Windows

Alla som kör Windows vet att systemet gror igen. För att datorn ska starta på rimlig tid måste man installera om ungefär en gång om året. Ett Linuxsystem kan i princip snurra hur länge som helst med minimalt underhåll. Problemet är att de flesta stora Linuxdistributioner för skrivbordsdatorer uppdateras 1-2 gånger om året. Visst kan man skippa en uppgradering, men då sitter man med gamla programversioner och får inte alla nya funktioner. På servrar är detta ett mindre problem, men vem vill sitta och surfa med Firefox 3 i Linux när man kör Firefox 4 i Windows?

I praktiken installerar jag om ungefär lika ofta i Linux som i Windows. Det går visserligen fortare och är enklare. Det uppvägs dock av att en nysläppt Linuxversion som regel innehåller buggar som kan innebära en ominstallation till eller att man får söka lösningar under den tid det tar att installera Windows.

Visst är Windows slött, men den som tror att Linux på skrivbordet är underhållsfritt har fel.

Kostnad

I vår kultur hyllas överflöd, överkonsumtion, utsugning och slöseri. Att argumentera att Linux är gratis är kontraproduktivt. Saker som kostar pengar ger status och prestige. Att betala skapar en relation som är oerhört stark. Det spelar ingen roll vad det är man betalar för. Vi betalar ofta för logotyper, inte funktionalitet. Om saker är gratis saknar de värde, eller ännu värre: De bryter mot kulturella normer. Eftersom de inte skapar några relationer riskerar man utstötning.

Frågan är hur många som är beredda att bryta kulturella mönster.

Frihet

På Linuxfora tjatas det om Frihet. Problemet är att ingen vet vad Frihet är eller vad den är bra för.

Renläriga FOSS-anhängare kan åberopa Richard M Stallmans fyra friheter:

Ser man vilka operativsystem Stallmans organisation, FSF, rekommenderar är det till exempel de okända Linuxdistributionerna Blag, Dragora och Dynebolic.

Man avråder från att använda mer kända Linuxvarianter som: Ubuntu, OpenSuse och Mandriva på grund av att de inte är 110% fria.

Att de fria Linuxvarianterna fungerar sämre och inte alls för vissa saker och ofta kräver avancerad handpåläggning jämfört med de “ofria” som oftast fungerar perfekt direkt efter installation, sägs inte. En variant av frihet är att ha en fungerande dator och att kunna utföra sina arbetsuppgifter eller kunna ägna sig åt sina fritidsintressen.

99% av alla användare bryr sig inte, vill inte, eller kan inte, förvalta Stallmans frihet eftersom de inte kan ett jota om programmering. Däremot blir de upprörda om de inte kan se en Film på Youtube, använda program som kräver Java och spela MP3 låtar. Många kallar dessa saker frihet.

Man skulle kunna gå så långt som att säga att Stallman ger frihet åt en liten kunskapselit som kan och vill hacka sin dator men inte ser till andra användare.

Andra menar att Frihet är rätten att kränka. Linuxvärlden är känd för att vara hård, för att inte säga brutal. Eftersom man som ny i Linux ofta är hänvisad att söka hjälp på fora, kommer man snabbt i kontakt med denna ”Frihetskultur”. Många fora drivs av användare som för utomstående framstår som tragiska rättshaverister, fyllkajor och kverulanter av värsta slag som ömsom förolämpar varandra och de som söker hjälp, klagar över Microsofts världsherravälde och beklagar den dåliga tillströmningen av nya Linuxanvändare. Givetvis skrämmer de bort massvis med folk som hellre är ofria och okränkta än ”fria” och kränkta. Jag har avslutat engagemang på Linuxfora på grund av denna ”Frihetskultur”.

Frihet är ett missförstått honnörsord.

Fria filformat

Fria filformat är en styrka i Linux. Jag själv brukar propagera för ODF. Fria format är dock genom sin natur inte exklusiva för Linux, utan kan användas i vilket operativsystem som helst. Problemet med denna typ av frihet är att den ställer till det då man ska kommunicera med omvärlden. Man får ofta konvertera filer eller acceptera att ens arbete inte kommer fram så som det är tänkt. Även om ens filer förhoppningsvis är framtidssäkra och kan öppnas i flera olika program har det ett pris.

Sammanfattning

Argument om säkerhet, stabilitet och att Linux är gratis är tveeggade. Att skrika Frihet! utan att veta vad Frihet är fungerar inte. Fria filformat är ett bra argument som har ett pris och som det inte är nödvändigt att använda Linux för att använda.

Varför ska man då använda Linux?

Det finns Linuxanvändare som menar att det inte spelar någon roll om Linux blir stort eller inte. Eftersom Linux inte har samma vinstintresse som kommersiella operativsystem är marknadsandelen irrelevant. Linux görs inte för att maximera aktieägarnas vinst, utan för att bli ett så bra operativsystem som möjligt. Jag sympatiserar med detta synsätt, men det förklarar inte varför ett så bra operativsystem som Linux inte används av fler.

Jag motiverar att jag använder Linux så här:

1. Vilja att ta Ansvar.
2. Att lära mig. Jag använder datorn på ett mer avancerat sätt nu än tidigare.
3. För att det är roligt. Att arbeta i ett fritt och öppet system som Linux är mycket roligare än att få veta hur Microsoft anser att jag ska strukturera mitt arbete.

Genom att driva den här bloggen försöker jag inte bara hävda min Frihet utan även att ta Ansvar och ge tillbaka litet av det jag utnyttjat.

Om man på allvar anser att den senaste och bästa tekniken, Linux, ska vara fri och tillgänglig för alla att brukas på vad sätt var och en önskar, har det stora implikationer för handelsutbyten, maktrelationer, förhållandet mellan Nord-Syd och att teknik kan användas i goda likväl som onda syften. Att välja Linux är ett sätt att ta ansvar för sitt bruk av teknik och för hur man relaterar till omvärlden.

Filosofi och Ansvar är omodernt. Jag tror det kommer att dröja länge innan Linux bryter 2% vallen!