Sista veckan har jag ägnat åt att forska och inte haft tid att blogga. Jag har bland annat suttit i Uppsala Universitetsbibliotek och läst baron Jacob Adlerbeths dagbok. Den har fått mig att fundera om konsten att blogga och att jämföra hans tid med vår.

Jacob Adlerbeth (1785-1844) var Götiska förbundets starke man. Han är en omstridd person. Han och Götiska förbundet har tillskrivits märkliga egenskaper. Konstigt nog är det få som skrivit om honom som har läst hans dagbok.

Dagboken består av 1000-tals handskrivna sidor. Den täcker åren 1809 till 1826. De senare årens anteckningar brändes efter hans död för att inga skandaler skulle avslöjas.

I dagboken möter man en jovial man med starka kulturintressen. Adlerbeth umgås vänskapligt med alla han träffar, från Kronprinsen till skjutsbönder. Han umgicks med tidens intellektuella. Han var god vän med Erik Gustaf Geijer, Jöns Jacob Berzelius och Esaias Tegnér. Han var chef för Erik Johan Stagnelius och Carl Jonas Love Almqvist. Adlerbeths dagbok är huvudkällan för det lilla vi vet om den stackars försupne Stagnelius. Adlerbeth ger ögonblicksbilder av honom som när han påträffas ”full i en rännsten”.

Varje dag inleds med en väderraport. Sverige var agrart. Vädret var avgörande för landets välstånd. Adlerbeth var en god lantjunkare.  Efter det redovisar Adlerbeth vad han gör under dagen, vilka han träffar och vilka brev han får.

Adlerbeth brinner för arkeologi och fornforskning. Många dagboksanteckningar handlar om fornforskning. Så fort han får syn på en ”ättebacke” (gravhög) måste han stega upp den eller sticka med käppen för att se om han hittar några ben. Adlerbeth var en stor mecenat för fornforskning. Han bekostade forskningsresor och dokumentation av fornlämningar. Särskilt fornforskaren Johan Haquin Wallman och Adlerbeth utvecklade ett nära samarbete.

Det slår mig hur lik Adlerbeths dagbok är en modern blogg. Han fokuserar på vissa ämnen som fornforskning, litteratur och musik men gör noteringar när han ser något ovanligt. Dagboken följer hans dagliga förehavanden. Den följer ett mönster. Liknande strukturer ser man på många bloggar.

Ibland skriver han kanske istället twittringar som: ”En plågsam mag-krämpa botades snart med malörtsbrännvin.” Andra gånger gör han övergripande betraktelser över världens tillstånd. Särskilt kritisk kan Adlerbeth vara mot statens kulturpolitik och hur illa landets få genier behandlas. ”Dessutom påminde jag, huru föga en vetenskapsman inom vårt land af Staten hade att påräkna, hvarvid Tholanders armod och B. Höijers förbigående af Högmark, åberopades.”

Dagboken ger, liksom nutida bloggar, en bild av samhället och hur enskilda människor upplever världen. Skillnaden är givetvis att Adlerbeths dagbok var privat medan bloggar skrivs för att vara offentliga. Det litet märkliga är att Adlerbeths dagbok numera är offentlig. Vem som helst kan läsa den. Adlerbeths dagbok är skriven på vanligt papper. Bloggar skrivs i datorer. Kommer man om 200 år att kunna läsa vad vi tänkte och tyckte? Kommer vår tid av publikt liv på Internet i eftervärldens ögon att framstå som privat och hemlighetsfull?

Vissa saker är tyvärr likadana idag som på Adlerbeths tid. SJ har återinfört inrikespass. På Adlerbeths tid hade staten stenhård koll på vem som åkte vart. Det var brottsligt att resa utan pass. För att ta mig från Skåne till Uppsala för att forska var jag tvungen att visa legitimation för hotfulla konduktörer som fått statens tillstånd att agera extrapoliser. Jag hotades med att bli avslängd från tåget eller bötfällas om jag inte visade legitimation.

Adlerbeth tillhörde generationen som startade 200 års liberalisering med revolutionen och konstitutionen år 1809. Han var involverad i skrivandet av Fornminnesförordningen från 1828 vars idéer fortfarande styr lagstiftningen om fornlämningar. Han var med och reformerade skolväsendet och införandet av Folkskolan.

Att återinföra inrikespass är ett stort steg bakåt. Är 200 år av reformer, ökad medborgerlig frihet och liberalisering över? Under de senaste åren har staten ökat sin kontroll av medborgarna. Jag kände mig inte som en ansvarsfull medborgare utan som en förnedrad undersåte när jag beordrades att visa legitimation.

Både då det gäller fri programvara och i resten av livet är kreativitet och frihet bättre än licenser, kontroll och övervakning. Denna blogg är inte ämnad för politisk spekulation eller för att skriva om mitt arbete. Någon gång behöver jag, liksom baron Adlerbeth, skriva om övergripande frågor. Allt man gör är ihoplänkat. Det finns en anledning till att jag föredrar fria datorprogram.