Det svåraste med akademiskt skrivande är att fånga ämnets essens och inte tappa den röda tråden. Det är lätt att bre ut sig, men långa uppsatser tenderar att tappa fokus.

Att ha ångest över att skriva sin studentuppsats är inget nytt. Esaias Tegnér fick 1799 i uppgift att skriva en uppsats över ämnet ”Bröllopet i Kana”. Det är ett bibliskt ämne där Jesus begår ett av sina underverk genom att förvandla vatten till vin.

Det sägs att Tegnér grubblade länge och väl över ämnet för att komma fram till det väsentliga. Hela hans uppsats löd:

Vattnet såg sin Skapare och rodnade.

Tegnér fick högsta betyg och uppsatsen öppnade upp för en lysande akademisk och kyrklig karriär som kröntes med en professur i grekiska och biskopsstolen i Växiö.

Även om berättelsen om Esaias Tegnér kanske inte är helt sann visar den på det viktigaste i akademiskt skrivande: Att kunna fånga sitt ämnes essens och inte tappa den röda tråden!

Att dedicera en avhandling i början av 1800-talet

Förr i tiden var det vanligt att man dedicerade avhandlingar till kungen. Kungen var centralpunkten i den metafysiska storheten Sverige. Man kunde även tacka någon som hade stöttat ens forskning med pengar eller på annat sätt.

Dedikationer kan var mycket känsliga saker. Götiska förbundets starke man Jacob Adlerbeth noterade 1815 med avsky i sin dagbok att professorn i historia Nils Henrik Sjöborg ämnade dedicera sin nya avhandling: Försök till en Nomenklatur för Nordiska Fornlemningar till General von Suchtelen. Några dagar senare skrev han att jag: ”Besökte Sjöborg, som jag kraftigt förehöll sitt orimliga beslut att tillägna sitt nya arbete år Gen. Suchtelen”.

Jan Pieter von Suchtelen (1751–1836) var en holländsk militär som gått i rysk tjänst. Under kriget med Sverige 1808–1809 var det von Suchtelen som skötte förhandlingarna med den svenske kommendanten Carl Olof Cronstedt på nyckelfästningen Sveaborg som resulterade i svensk kapitulation. Därmed låg Finland låg öppet för rysk ockupation. Sveaborgs kapitulation var avgörande för krigets utgång och Cronstedt dömdes till döden som landsförrädare, men skonades tack vare rysk intervention. Sveaborgs kapitulation är ett av de största militära bakslag och gåtor som drabbat Sverige.

Von Suchtelen blev efter kriget utnämnd till rysk minister i Stockholm där han etablerade sig som stor mecenat och kulturpersonlighet och han kallades för kulturexcellens. Han hade ett stort bibliotek med 70.000 volymer som många forskare, bland annat Adlerbeth, flitigt anlitade. Von Suchtelen hade hjälpt Sjöborg med hans avhandling ekonomiskt och med litteraturreferenser.

Att dedicera forntiden

Att dedicera en bok om forntiden till någon som på ett så avgörande sätt bidragit till det katastrofala svenska nederlaget och förnedringen var emellertid i Adlerbeths och säkert nästan alla andras ögon otänkbart. Forntiden med vikingar, gravhögar och asagudar innehöll en stor del av den svenska nationalkänslan och skulle inte, liksom Sveaborg och Finland, förloras till främlingar.

Adlerbeths förebråelser fick viss effekt eftersom den officiella upplagan av Sjöborgs avhandling pryds av en pampig dedikation till kronprinsen, den blivande Oscar I: ”Til Hans Kongl. Höghet Joseph Franz Oscar Sveriges och Norriges Arf-Prins Hertig af Södermanland”. Sjöborg lät emellertid trycka ett speciellt exemplar med en ännu pampigare dedikation till von Suchtelen.

Då någon, kanske Adlerbeth, frågade honom varför han fjäskade för det ryska sändebudet, missförstod Sjöborg frågan: ”Suchtelen betalar alltid i banko hvad jag begär i riksgäldssedlar”. Riksdaler riksgäld och riksdaler banko var två sedelsorter. 1803 bestämdes att 1 riksdaler riksgäld var lika med 1,5 riksdaler banko. Sjöborg gjorde alltså en nätt vinst på 50 procent på von Suchtelsens anslag.

Professor Nils Henrik Sjöborg (1767–1838) ökänd för sin snålhet och sociala inkompetens.

 
Sjöborg var ökänd för sin snålhet och det var klavertramp som dedikationen till von Suchtelen som gjorde att i stort sett alla antikvarier vände honom ryggen. Von Suchtelens pengar luktade illa i hela Sverige utom för Nils Henrik Sjöborg.

Det är många saker att tänka på då man tar emot hjälp som forskare, vem betalar ens forskning och därmed får visst inflytande över ens slutsatser? Vem bör man dedicera sin avhandling till?

För ovanlighetens skull gör jag litet reklam för mig själv. Jag har precis blivit klar med ett sådant sömnpiller: ”Att aldrig vandra vill Johan Haquin Wallman Sveriges förste arkeolog” som jag arbetat med i sex år.

Boken handlar om den östgötske fornforskaren Johan Haquin Wallman (1792–1853) och hans vandringar genom Sydsverige på spaning efter fornlämningar. Wallman var sjuk i TBC och malaria, upp över öronen skuldsatt och utstött, men inget kunde stoppa honom från att forska om forntiden.

Boken bygger till stor del på Wallmans brevväxling med hans livslånge vän, Götiska förbundets starke man Jacob Adlerbeth (1785–1844), som var lika intresserad av forntiden som Wallman. Jag har skrivit litet om Adlerbeth på bloggen här.

Wallman skrev fantastiska avhandlingar och uppsatser om forntiden. Tyvärr tog han en väg och arkeologin en annan och Wallman föll i glömska och ingen har orkat gå igenom alla tiotusentals sidor anteckningar och ritningar han lämnade efter sig och han nämns inte i de gängse skildringarna över arkeologins historia.

Boken beskriver också den romantiska filosofins betydelse för arkeologins uppkomst under 1800-talet och ger en ny bild av arkeologiämnets karaktär och ursprung.

Boken är på 496 sidor, inbunden i A4-format med många bilder och tabeller, en del i färg. Den är utgiven i Arkeologiska Institutionen i Lunds skriftserie. Det är en akademisk publikation fylld med långa utdrag från brev och andra handlingar. Det är gott om långa och snirklande diskussioner och stickspår. Boken är tungläst och ska inte förväxlas med populärvetenskap. Om sanningen ska fram är den nog lika udda som Wallmans forskning.

Jag har publicerat en del tankar från boken på bloggen. Wallman var vän med den store skalden Esaias Tegnér och de Tegnérdikter som jag då och då har publicerat har jag stött på under mitt arbete. Likaså har text från boken figurerat i diverse exempel om hur man bör och inte bör ordbehandla.

Boken är skriven med hjälp av fri programvara. Först med OpenOffice.org Writer och då den blev för lång och invecklad, dokumentprocessorn LyX.

Tegelstenen går om ett litet tag att köpa på www.arkeologibocker.se. Det går också bra att köpa den direkt av mig genom bloggen. Välj Kontakta mig så fixar vi det med e-post. Priset är 200 kronor + frakt 75 kr (bokeländet väger över 2 kilo) i förskott.

Det är nog ingen hemlighet att en av mina litterära favoriter är Esaias Tegnér. Mästerverk som Frithiof, Axel, Det Eviga, Kronbruden och Mjältsjukan räcker långt.

Jag råkade nu i sommar hitta Tegnérs tillfällesdikt Sifversparre som jag kände att jag måste reda ut och försöka förstå. Tillfällesdikter har sällan samma konstnärliga tyngd som tidlösa mästerverk. Istället för att analysera dikten utifrån dess litterära kvaliteter kan man därför analysera tillfällesdikter utifrån tillfället de skrevs för.

Silfversparre
Hvarför gråta vi den döde?
Föll han ej i vårens dar,
Innan lunden än stod öde,
Innan ängen härjad var?
Förr’n i kapp med tidens dårar
Han på lyckans branter lopp?
Förr’n han bergade med tårar
Höstens tomma kärfvar opp?

Väl dig, krigare af Norden!
I den långa nattens köld
Ligger du på fosterjorden,
Som Spartanen på sin sköld:
Der bredvid ditt stoft sig höjer
Suckande det vilda haf,
Och den trötta solen dröjer
Längre för att se din graf

O, hvem ville ej ha reglat
Tidens portar efter sig,
Hvilken ville ej ha seglat
Öfver glömskans våg med dig,
Innan än i Norden kändes
Nesa, fastän nederlag,
Innan Ratans skamfläck brändes
På vår ära in en dag?

Derför gläd dig du och gästa
I den gamle Odens sal!
Skynda dig, för Nordens bästa
Töm den skummande pokal,
Innan äfven bland de döde
Skymfas Sveas hjeltenamn,
Innan ryktet om vårt öde
Jagar dig ur Valhalls famn.

Du, hvars systerliga tårar
Falla mot den kalla jord,
Tro mig, lifvets glädje dårar,
Endast grafven håller ord.
Tro mig, mången yngling ginge
Gladt i dödens riken in,
Blott han visste, att han finge
På sitt stoft en tår som din.

Slaget vid Ratan

Det är uppenbart att dikten handlar om en ung soldat som stupat vid slaget vid Ratan under Finska kriget 1808–1809. Ratan ligger strax norr om Umeå. Så långt söderut hade de ryska arméerna trängt runt Bottenviken.

Diktens Silfversparre hette egentligen Gustaf Sparrsköld och var löjtnant vid Bohusläns regemente. Han var bror till Fredrica Christina Sparrsköld som var gift med Tegnérs gode vän och professorskollega i Lund, Nils Henrik Sjöborg. Sjöborg var professor i historia och en framstående fornforskare. Det är om hennes sorg diktens sista verser handlar.

Slaget vid Ratan den 20:e augusti 1809 är det sista fältslag som utkämpats på svensk mark. Bara någon månad senare slöt Sverige och Ryssland den fred som innebar att Sverige avträdde den östra rikshalvan, Finland. Löjtnant Sparrsköld hörde till de sista stupade i kriget.

Till skillnad från alla andra katastrofer under kriget gick slaget vid Ratan väl för svenskarna, men slutade trots det som vanligt, med svensk reträtt. Det är detta Tegnér i dikten menar är skamfläcken.

Denna obetydliga drabbning och en ung löjtnants död i ett katastrofalt krig har satt spår  på oväntade ställen.

Professor Sjöborg

Sparrskölds syster hade länge varit orolig för sin bror och fått sin man att skriva till utrikesministern Lars von Engeström för att få nyheter om brodern och om han hade blivit tillfångatagen.

Sjöborgs brev blev lönlöst, men ledde till att han och Engeström blev goda vänner och fortsatte att brevväxla. Engeström var en mäktig beskyddare som Sjöborg fick stor nytta av.

Några år senare skrev Sjöborg ett utkast till en ny fornminnesförordning. Engeström stöttade Sjöborg och utverkade 1814 tjänstledigt från professorssysslorna och Sjöborg kunde fram till sin död 1838 på heltid ägna sig åt arkeologisk forskning. Hans utkast till fornminneslag ligger i botten på den Fornminnesförordning som antogs 1828 och vars huvudprinciper om skydd för fornlämningar fortfarande gäller. Löjtnant Sparrskölds död har därmed räddat otaliga fornlämningar från förstörelse.

Göticismen

Tegnérs dikt hör kanske inte till hans största mästerverk. Det är en tillfällesdikt skriven för ett speciellt tillfälle och inte avsedd för att skriva in Tegnér i evigheten. Trots det finns det saker i den som man bör uppmärksamma.

Det är en av Tegnérs tidiga götiska dikter. Den unge Sparrsköld ska träda in i Odens sal, Valhall. Det götiska är dock inte ensamt. Tegnér nämner även Spartanernas sköldar. De spartanska krigarna skulle komma hem med sina sköldar, antingen bärande dem i handen eller liggande stupade på dem. Om man kom hem utan sköld hade man flytt och kastat den tunga skölden för att kunna springa snabbare.

Det finns därmed en koppling i dikten mellan det götiska och antikens Grekland. Detta var ett huvuddrag i göticismen och romantiken. Man valde bort latinska stilideal. Dessa  förknippades med Frankrike som hade varit Rysslands bundsförvant i kriget och som därför ytterst låg bakom Sveriges nederlag. Dessutom var det romerskt-katolska inte populärt i det lutherska Sverige.

Även om Tegnér skulle bli motståndare till den svenska romantiken omfattade han samma tankevärld och accepterade delvis samma tankar.

Götiska förbundet

Sverige har aldrig varit så nära att försvinna som 1809. Jacob Adlerbeth skrev i sin dagbok: ”Man påstår att i Erfurt Finlands öde blifvit bestämdt att lyda Ryssland; Sverige att delas genom Motala ån mellan Ryssland och Danmark.”

Jacob Adlerbeth blev två år senare Skriftvårdare i Götiska förbundet och nära vän med Esaias Tegnér. I förbundet ägnade man sig åt götisk poesi och fornforskning. Alliansen göticism-antikens Grekland var viktig även inom fornforskningen. Genom att inte längre studera forntiden genom romerska krönikor, utan söka andra vägar till att förstå fornlämningar och fornfynd, kom man fram till att människans ursprung är äldre än Bibeln och att det i tidernas begynnelse funnits en primitiv stenålder, långt äldre än någon romersk krönika. På så sätt skapade man fundamenten för den moderna arkeologins sätt att se på världen. Nils Henrik Sjöborg deltog i detta arbete, kanske som ett sätt att bearbeta sorgen efter sin stupade svåger.

En bortglömd tillfällesdikt kan dölja intressanta glimtar ur vår historia!

Min opasslighet har dock fått mig att fundera över hur människor förr såg på sin hälsa och vad som räknades som sjukdomar. Man måste ofta läsa mellan raderna i äldre texter för att förstå vilka krämpor folk led av.

Jacob Adlerbeth

Att läsa Götiska förbundets starke man, baron Jacob Adlerbeths (1785–1844) dagbok är alltid lika uppbygglig. För honom fanns ingen åkomma som inte gick att bota med en skvätt brännvin: ”En plågsam mag-krämpa botades snart med malörtsbrännvin.”

Adlerbeth råkade alltsomoftast ut för mystiska fallolyckor. En gång slog han huvudet i gatstenen så illa att han blev sängliggande i tre veckor. En annan gång trillade han i en trappa och slog hakan så illa att han fick söka akut läkarvård. Vid dessa tillfällen är han självömkande i dagboken, vilket är ovanligt för den gladlynte baronen.

Då man studerar dagboken litet närmare inser man att fallolyckorna alltid skedde nattetid i Stockholm på hemväg från en eller annan tillställning där det konsumerats stora mängder alkohol.

Adlerbeth var centralpunkten i Götiska förbundet och i den svenska fornforskningen och hade många vänner. Supande var dåtidens sätt att umgås och fördjupa vänskap.

Baron Adlerbeth blev med åren tämligen fet genom överkonsumtion av god mat och goda drycker. Han drunknade i knädjupt vatten utanför Djurgården då han på läkarorder tog ett kallt bad i september 1844.

Adlerbeth i Lund

År 1821 besökte Adlerbeth sin gode vän Esaias Tegnér i Lund. Tegnér skrev strax innan besöket till sin svåger med skräckblandad förtjusning: ”Om 14 dar väntar jag Adlerbeth ner. Då lärer här bli ett grufligt supande.” Det blev det.

Adlerbeth och Tegnér var stenhårda göter med ett moget och på det stora hela problemfritt förhållande till alkohol – De söp tills de stöp. Under två veckor i Lund hälsade de på Tegnérs vänner, tittade på fornlämningar och minnesmärken, läste poesi och söp varandra medvetslösa. Kanske med undantag för poesin är skillnaderna inte så stora från en modern charterresa.

Efter hemkomsten skrev Adlerbeth och tackade för Tegnérs gästfrihet, men beklagade sig över de ”contussioner” han ådragit sig då han drattat på ändan under ett av fylleslagen. Baron Adlerbeth hade uppenbara balansproblem.

För Tegnér höll besöket på att sluta illa, riktigt illa. Dagen efter Adlerbeth åkt hem kollapsade han. Lunds bästa läkare tillkallades och de konstaterade att den store skalden hade ådragit sig en mycket elakartad ”inflammation” i levern och att han låg för döden.

Som tur var var Tegnér av segare virke än läkarna trodde, men det tog en månad innan han var återställd och kunde skriva färdigt mästerverket Frithiofs saga.

Ryktet spred sig om den store skaldens livshotande leversjukdom. Vid den här tiden var supande och alkoholism utbredda. En sup passade i de flesta sammanhang, men det var inte socialt acceptabelt att däcka så kapitalt som Tegnér. Som tur var hade Tegnér goda vänner som Jacob Adlerbeth som täckte upp för hans tillkortakommanden. Då Adlerbeth fick höra om vännens sjukdom spred han ut att Tegnér drabbats av ”envis hemorroidal kolik”. Det var socialt acceptabelt att diskutera sina hemorrojder offentligt, men inte att drabbas av leversvikt efter ohämmat götiskt supande.

Sedan dess har medicinare och litteraturhistoriker diskuterat vad Tegnérs hemorrojder betydde för hans kreativa skapande och humörsvängningar. Kanske skulle de istället söka svaret i brännvinet.

Att förstå äldre texter

Olika typer av skador och åkommor har varit mer eller mindre socialt acceptabla under olika perioder. Under Adlerbeths tid var det acceptabelt att trilla och få hjärnskakning efter ett fylleslag, men inte att bli sängliggande med svullen lever.

Man måste förstå hur folk tänkte förr för att förstå vilka sjukdomar och krämpor de led av och hur de beskriver symptomen i brev och dagböcker.

Nu kommer jag att vårda min ”envisa hemmorroidala kolik” och inte blogga så mycket på ett tag.

I Europa…

Tholander var från Vetlanda och studerade som ung i Uppsala. Genom ett arv kunde han resa och studera i Europa. Först hade han tänkt att gå i tjänst hos någon herreman i Frankrike för att studera på lediga stunder. Det gick inte så bra. Då Tholander 1794 kom till Paris rådde Franska revolutionens värsta skräckvälde och Tholander hade ”innom åtta dagar tjenat fyra särskilda Potentater.” Det var inte lätt att hitta en varaktig anställning när ens arbetsgivare giljotineras på löpande band!

För att få studiero begav sig Tholander istället till Göttingen i Tyskland. Universitet i Göttingen var ett av Europas mest ansedda. Särskilt inom Tholanders favoritämnen historia och språkforskning låg man långt framme. Efter flera års studier tog Tholander en toppexamen och vände hem till Stockholm ”rikligen försedd med widsträckta kunskaper och dyrbara samlingar, men alldeles utblottad på penningar och kläder.” På vägen stannade han till i Köpenhamn för att lära sig isländska.

Hemma i Stockholm…

Väl hemma i Stockholm blev Tholander svårt sjuk och blev tvungen att pantsätta alla sina ägodelar för att ha råd med mat och hyra. Han fick lämna sina pantkvitton som säkerhet till sin hyresvärd, en viss Hjerner. Den lömske Hjerner passade på att lösa in den sjuke Tholanders ägodelar och sålde dem runt om i Stockholm och köpte brännvin för pengarna.

”Då den olycklige Tholander från sin långwariga sjukdom åter uppstod, såg han sig icke allenast beröfwad sina med kostnad och möda anskaffade affekter, utan äfwen det för dem influtna penningbelopp, hwilket Hjerner för sig sjelf behöll.” Tholander upptäckte till sin fasa att en koffert med ett tjugotal bokmanus var borta. Manuskripten användes för att tända brasor runt om i huvudstaden. Vad värre var hade Hjerner även sålt hans betyg. Utan toppbetygen från hans internationella studier hade han ingen möjlighet att söka en anställning på passande nivå, utan var tvungen att gå i tjänst först som trädgårdsdräng och sedan som småskollärare.

Geniet…

Till trädgårdsdrängens torftiga boning kom landets främsta professor för att diskutera historia, filosofi och antika språk. På lediga stunder översatte Tholander isländska sagor, skrev på sanskrit och försökte tyda kilskriften. I Sverige fanns ingen annan med hans kunskaper.

Så småningom började det gå litet bättre och Tholander fick en tjänst på litet högre nivå. Dessvärre drabbades han av blodstörtning och avled efter en tids sjukdom. ”Tholanders begrafning bevistades af mig, Livijn, Ling, Stråle, O. Myhrmann, Afzelius, Gadelius och Geyer. De 7 förste buro liket” skrev hans bäste vän Jacob Adlerbeth i sin dagbok. Få så bortglömda personer har haft ett lika intellektuellt lysande begravningsfölje.

Hela Tholanders liv gick i kras på grund av dataförlust. Att förlora data är inget nytt för dataåldern.

Att inte förlora data

En skillnad till Tholanders tid är att vi idag har bättre möjligheter att förebygga dataförlust. I OpenOffice kan du ställa in programmet så att det alltid sparar en säkerhetskopia, se detta inlägg. Hoppas det går bättre för dig än för Tholander och att du slipper förlora data!

Detta är inget nytt. Redan 1739 tog Vetenskapsakademien ett principbeslut om att stävja import av främmande ord.

At ränsa våra Fäders Språk, ifrån alla främmande tilsatzer, och återkalla det til sin första renhet, är en anständig omsorg, för et frit Folck, som under de mångfaldiga swåra öden det undergådt, likwäl aldrig förlorat sig sielft, och tyckes fördenskuld böra i tal och skrifter wara äfven så Svenskt, som det warit, är och bör wara, i Dygd, Wett och Mandom.

Vid den här tiden var det främst från tyskan man lånade. Språksituationen var komplicerad. Sverige gjorde anspråk på att vara en stormakt och de styrande ville därför att svenska skulle användas så ofta som möjligt för att underbygga denna status. En del av Sveriges stormaktsställning berodde på att man hade områden i norra Tyskland. Där talade och skrev man givetvis på tyska. Det var vanligt att överklassen i Sverige talade tyska. Franska användes av diplomater. Sverige bestod till en fjärdedel av Finland och hade därför en mycket stor finsk minoritet. Hur pass mycket svenska den finska allmogen använde kan man fråga sig. I Skåne, Halland och Blekinge talade man östdanska. Latin var fortfarande de lärdas språk, även om det var på tillbakagång. Allt fler lärda arbeten och skönlitteratur skrevs på svenska.

Vid ett möte i Vetenskapsakademien diskuterades om man borde stävja importen av främmande ord. Mötesordföranden frågade:

[...] huru sådane ord kunde el:r borde utmönstras utur vårt tungomål, som äro komne af Tyskan?

Diskussionen blev livlig:

Hr Höpken mente, at sådant vore aldeles onödigt, och at de väl kunde tålas, så vida de alment blifvit vedertagne. Men Hr Pilgren hölt deremot för sin del så före, at fremmande ord skäma bort vårt modersmål, när de således få innäsla sig, at de gamla goda inländska orden råka igenom försummelse aldeles med tiden i glömsko.

Mötesordföranden, blomsterkungen Carl von Linné fick sära de trätande åt.

Man kan ha olika åsikter om hur mycket lånord man bör använda. Språk förändras ständigt och jag tror att uråldriga verbformer som glömsko är svåra att återuppliva.

Det jag är mest fascinerad av är att det trots allt är så lätt att förstå nästan 300 år gamla texter. Man inser att saker som vi diskuterar idag inte är nya utan har diskuterats i sekler.

En bra investering är att läsa manualer. Man får massor med tips och idéer om hur man kan förbättra sina dokument och hitta listiga lösningar.

Manualerna finns för gratis nedladdning. Eftersom OOo och LO skiljer sig åt i detaljer finns det olika uppsättningar. Nu har en rykande färsk introduktion och en manual för Writer släppts för OOo 3.3/LO. De går att ladda ner som PDF-filer. De är uppdelade på kapitel, men en sammanhållen version kommer att släppas. Man kan notera att manualen kommer ut innan programmen släppts i slutversion!

En nackdel är att dokumentationen är på engelska.

Manualerna för OOo kan man ladda ner här.

Writermanualen för LO laddar man ner här.

Det går även att köpa manualerna som böcker för en rimlig slant.

Manualen för OOo Writer kan man beställa här.

Startguiden för OOo kan man beställa här.

Startguiden för LO kan man beställa här.

Det verkar inte som att Writer manualen är färdig.

Nuförtiden lär vi oss en standardiserad stavning i skolan och grubblar sällan över ords estetiska kvaliteter. Innan en reglerad stavning infördes var frågor om ords estetiska värde viktiga och sysselsatte många lärda.

Stavningsreformen 1787

År 1787 blossade i Svenska Akademien en inflammerad debatt om dubbeltecknade konsonanter i ord som ”att” och ”till” upp. Fram tills dess hade det inte funnits någon fast regel och ”at” och ”til” var minst lika vanliga. Hur man valde att stava berodde på situation och personliga preferenser.

Frågan hade väckts av historikern Botin som ansåg att de dubbla konsonanterna ”följer naturen , befriar från onödiga undantag, uprättar ordning och system.”

Svenska Akademien grubblade över frågan länge och väl. Majoriteten kom fram till att ”man borde för ögat uttrycka, hvad örat borde höra.” Man kom därmed fram till att konsonanter bör dubbeltecknas. I fortsättningen skulle alla skriva ”att” och ”till”. Det var en tidig stavningsreform och ett försök att likrikta svenska språket.

Beslutet var inte enhälligt. Greve Gyllenborg gick i taket. Han ansåg att dubbeltecknade konsonanter var barbariska och förfulande. Han kallade sina meningsmotståndare förklenande för ”nystafvare”.

Frågan var minst sagt infekterad. Skalderna Leopold, som tillhörde de konservativa och Adlerbeth, som var nystavare, diskuterade upprört reformen i ”fem quarter”. Leopold blev så arg att han gick hem och skrev en hel avhandling i ämnet där han dömde ut reformen. Först efter flera år gav han med sig och började stava att och till.

Ska ord skrivas så att örat blir nöjt eller ska de se ut så att ögat fröjdas?

Nu och då

Numera tänker vi sällan på sådana här frågor. De flesta skriver på dator. Då ett ord inte är rättstavat markeras det med röd understrykning eller korrigeras automatiskt. Ord massproduceras som aldrig förr. Ingen har tid att sitta och fröjdas över ett ”at”.

Allt var inte bättre förr, men nog har vårt språk och vår språkkänsla tappat en dimension sedan nystavningen slog igenom.

I toppen satt chefen, von Prinzencreutz. Han var en total odugling, knappt läs- och skrivkunnig. Det välbetalda jobbet hade han fått genom sin adliga börd och goda förbindelser. Det gick rykten om att han tog mutor och sålde ämbeten till högstbjudande.

Chefen på mellannivå, Expeditionssekretaren Jacob Adlerbeth, den drivande kraften i Götiska förbundet, var den som höll samman allt. Han var den typ av chef alla önskar sig. En chef som kommer en timme tidigare än alla andra för att sätta igång kaffebryggaren och vässa blyertspennorna. Hans dagbok är en oslagbar skildring av Karl Johanstidens Sverige. Dagboken och andra handlingar visar hur omtänksam och vänskapsfull Adlerbeth var. Han höll von Prinzencreutz under armarna och bjöd då och då hem hela kontoret på gåsamiddag.

Längst ner i pyramidens botten slet de stackars kopisterna. Då Kunglig Majestät hade fattat ett beslut måste det givetvis skickas till alla berörda instanser. Eftersom det var många som behövde ta del av en handling måste den kopieras och kopieras och kopieras och kopieras manuellt. Därför behövdes mänskliga kopieringsmaskiner, kopister, i enorma mängder. De satt hela dagarna och skrev av kungliga brev med vårdad handstil. Det var här man valde att spara. Kopisterna var helt oavlönade.

Stockholm var fullt av förhoppningsfulla unga män som inget annat hellre ville än att bli extra ordinarie kanslist eller kopist på något ämbetsverk. Man kan fråga sig varför, när arbetet var oavlönat. Jo, efter några års tjänstgöring kunde det öppnas avancemangsmöjligheter och man kunde bli ordinarie kanslist med en liten, men säker inkomst. Därefter kunde man efter lång och trogen tjänst avancera ytterligare i staten. På den här tiden var en statlig anställning på livstid. Några års oavlönat slitgöra kunde därför kompenseras genom en tryggad ekonomi livet ut. Systemet hade också fördelen att ingen någonsin på några villkor sade emot chefen. Sådana dumheter kunde leda till ytterligare några års oavlönat kopierande.

På Ecklesiastikexpeditionen slet två av Sveriges största litterära genier genom tiderna som oavlönade kopister: Erik Johan Stagnelius och Carl Jonas Love Almqvist. Att de vantrivdes framgår genom att de var och en på sitt eget sätt fulade ut sig.

Stagnelius skrev glödande gnosticistiska dikter om en verklighet bortom den grå vardagens elände medan han nattetid lugnt och metodiskt söp och knarkade sig sönder och samman. En del av hans dikter är skrivna med minimal handstil. Han har nog smugit med dem på arbetstid då han kopierat ett särskilt meningslöst kungligt beslut. När brandvakten en natt hittade Stagnelius redlöst berusad i rännstenen, höll det inte längre. Så kan en poet bära sig åt, men inte en man i staten, oavlönad eller inte. Adlerbeth gjorde en utredning och kom fram till att Stagnelius inte kopierat ett enda brev på tre månader. Därför beslöt man att sparka honom. Uppsägningen behövde inte verkställas. Problemet löstes genom naturlig avgång. Stagnelius söp ihjäl sig innan beslutet hann verkställas. På så sätt slapp någon av hans stackars kollegor kopiera beslutet.

Almqvist är känd för att han långt senare blev anklagad för att ha försökt giftmörda en ockrare med arsenik. Nog fanns det något lömskt och illistigt över honom redan runt 1820. Även om man som kopist i och för sig inte hade någon lön, kunde man påräkna en löneförmån i form av en talgdank. På så sätt kunde kopisten lysa upp sin eländiga boning på kvällar och nätter och därmed ta med sig jobbet hem. Det behövdes ljus för att kunna kopiera brev. Några extra kopierade handlingar på övertid kunde påskynda befordran. Almqvist kom på att han kunde ta anställning som kopist på flera myndigheter. Jobben var visserligen alla oavlönade, men inbringade vart och ett en prima talgdank. Det behövdes ju bara en talgdank för att lysa upp kvällspasset hemma i kyffet. De andra kunde säljas för reda pengar. På så sätt skaffade sig Almqvist en liten, men välbehövlig inkomst som höll den värsta svälten borta. Oturligt nog fick arbetsgivaren reda på att Almqvist upprätthöll åtminstone tre heltidsanställningar, visserligen oavlönade, men hos konkurrerande myndigheter. Att på detta sätt sälja sig till andra sågs som den uslaste form av illojalitet. Almqvist kallades in till von Prinzencreutz, blev utskälld och utsparkad med sämsta möjliga vitsord.

Även om detta system har många fördelar, finns det idag andra sätt för offentlig sektor att spara än att ta bort personalens löner. Ett är att gå över till fri programvara. Det skulle årligen spara tiotals miljoner av skattebetalarnas pengar utan att inverka på effektiviteten. Med öppna filformat skulle behovet av kopister dessutom sjunka till noll, eftersom alla medborgare gratis skulle kunna ta del av överhetens beslut. Så, om någon modern von Prinzencreutz läser detta, se då över dina IT-rutiner och kostnader!

De sparade pengarna måste investeras i kultursektorn. Det mest skriande behovet är talgdankar åt poeter. På så sätt skulle de kunna lysa upp sina eländiga kyffen om nätterna för att skapa stor konst. Vi andra skulle då slippa snubbla över dem när de ligger redlöst berusade i rännstenen. Är det egentligen så mycket som ändrats sedan 1800-talet?