Feb 272012
 

Flattr this!

En del studenter frestas att satsa på en högre akademisk utbildning och att skriva en doktorsavhandling. Det sägs vara bra för karriär och personlig daning.

Låt oss titta på argumenten:

 

1. En doktorsavhandling öppnar vägar in i arbetsmarknaden

Det enda arbete där högre examen (teoretiskt sett) är ett krav är som universitetslärare (de flesta universitetslärare saknar dock högre examen eftersom odisputerade är bättre på att komma i tid, bemöta studenter, byta strumpor innan de börjar lukta och är billigare i drift.). Inom ett visst ämne är det något eller några dussin tjänster spridda över landet man kan konkurrera om. Inte mycket till arbetsmarknad.

Samtidigt ses man som överkvalificerad för 90% av alla riktiga jobb. Det är inte ens lönt att söka de jobb man kunde få innan man började forska.

Det hade varit intressant att se arbetslöshetsstatistiken för disputerade. Den torde vara betydligt högre än för invandrare och handikappade. Kanske borde regeringen sänka arbetsgivaravgiften för dem som vågar anställa disputerad personal?

 

2. Som doktor får man högre lön

Som doktor kan man påräkna högre lön än någon som har kandidat- eller magisterexamen. Den som doktorerat har lagt 4–6 år på sin examen. Någon med kandidat- eller magisterexamen med 4–6 års erfarenhet har mer lön än en nydisputerad. Ofta har den odisputerade på 4–6 år hunnit avancera till en chefsposition och har därför flera löneklasser mer, roligare arbetsuppgifter och en tryggare anställning.

Den disputerade får alltså lägre lön och tråkigare arbetsuppgifter än sin studiekamrat från grundkursen, som dessutom är hans chef.

Om man räknar in de 4–6 åren (upp till 20 för humanister) som man levt på svältgränsen som doktorand, medan odisputerade arbetat, blir skillnaden i livslön ännu större.

 

3. Respekt från arbetsgivare och roligare arbetsuppgifter

Den vanligaste frågan vid anställningsintervjuer om tiden som doktorand är:

– Här finns en lucka på fyra år, vad gjorde du då?

– Jag skrev min doktorsavhandling.

– Jaja, men vad gjorde du egentligen?

Man kommer ändå inte ifråga för tjänsten eftersom arbetsgivaren (med rätta) tar för givet att den som har forskarutbildning är en myglare som bara vill sitta och forska (göra ingenting) och kommer att söka sig bort så fort han bara kan.

Om man mot förmodan skulle få arbetet kommer det att bestå av enklare handräckning, eftersom ingen vågar anförtro en riktiga arbetsuppgifter. Arbetet är så tråkigt och meningslöst att det enda som håller en uppe är de stunder man lyckas mygla sig undan och man kommer att söka sig därifrån så fort man kan. Arbetsgivaren har förstått situationen rätt!

 

4. Lära sig skriva

Man lär sig att skriva som doktorand, det vill säga man lär sig att skriva texter ingen kan läsa. Det är bra om man stannar kvar i den akademiska världen, men inte annars.

Som forskare sitter man i fällan: Försöker man popularisera sina texter döms man ut (en stackare jag känner blev hånad till tårar av sin handledare för att hon översatt de fornisländska citaten i sin doktorsavhandling). Tjänar man pengar på det man skriver är man oseriös (Forskare betalar som regel bokförlag för att de ska ge ut deras böcker som ingen köper).

Låter man bli att forska kan man skriva som man vill. Man kan skriva böcker folk läser och tjäna pengar på sitt skrivande.

 

5. Som bildad blir man en social samlingspunkt

Om man ser en besynnerlig och lätt nedgången person som sitter ensam på en fest är det någon med forskarutbildning som försökt prata om sitt jobb: Att jämföra den cthoniska blomsymboliken i Jacob Adlerbeths dagbok med motivet med den drunknade kungen i Shakespeares Stormen.

Som disputerad kan man tala om sitt jobb med max tio personer i världen (lika socialt inkompetenta och tråkiga som man själv). Om man fortsätter som postdok blir man tvungen att samtala med sig själv om De esoteriska aspekterna av Nils Henrik Sjöborgs adressering av brev till Lars von Engeström, eftersom det inte finns någon annan som förstår, eller är intresserad av sådana brännande frågor.

Hur rolig är en person som grälar med sina inre röster att bjuda på fest?

Ett ”liv” som forskare är ett liv i ensamhet!

 

6. Självförverkligande

Om det enda man vill göra är att skriva texter ingen kan läsa ska man forska. Man hålls uppe av:

 

Iamque opus exegi, quod nec Iovis ira nec ignis

nec poterit ferrum nec edax abolere vetustas.

 

Ni som har forskat förstår, ni andra förstår ännu bättre och kan lugnt fortsätta med de roliga saker ni höll på med!

 

Slutsats

Eftersom forskare av hävd har svårt att ta till sig förnuftsbaserad argumentation avstår jag från att avråda från högre akademiska studier och önskar istället Lycka Till!

Det kommer att behövas!

Feb 122012
 

Flattr this!

Ibland styrs vår förståelse av en text av förutfattade meningar om hur den borde vara skriven och vad det borde stå.

Ett exempel från tidigt 1800-tal är baron Adolf Ludvig Stierneld (1755–1835) som var oerhört intresserad av forntiden. Han hade i sin ägo ett praktfullt dryckeshorn med silverinläggningar och en mystisk inskrift som ingen förstod, men som baron Stierneld ansåg var ett budskap från forntiden.

 

Den kunnige Tholander

Baron Stierneld var god vän med Götiska förbundets starke man Jacob Adlerbeth (1785–1844) som fick låna hornet för att studera det tillsammans med en av Götiska förbundets främsta antikvarier, den olycksalige Pehr Wilhelm Tholander (1770–1815) som hölls för en av rikets klokaste män.

Tholander lyckades dechiffrera inskriften på hornet. Det rörde sig om vad han kallar för fornengelska skriven med munkstyl. Vi skulle kalla det för äldre engelska skriven med bokstäver. Tholander översatte texten till:

”Unga Mör! I skolen fylla mig!”

”Mig väckte beslutet!”

 

Besvikelsen

Baron Stierneld blev inte glad över att få inskriften på sitt fina horn uttydd på detta sätt. Om texten var på engelska och skriven med vanliga bokstäver kunde inte hornet vara svenskt eller ens från den forntid som Stierneld beundrade.

För att att råda bot på detta tog han med två av sina klokaste vänner, Afzelius och Granskog, och hornet till Kungliga Biblioteket för att i denna lärda miljö hitta en bättre läsning än Tholanders.

Amanuensen vid Kungliga Biblioteket, Lorenzo Hammarsköld (1785–1827) skrev om besöket till sin gode vän Jacob Adlerbeth:

”Alla tre Herrarna, jemte hornet, voro i onsdags uppe på Kgl. Bibliotheket, och Djurgårdstheaterdirection kan ej gifva någon löjligare comedie än deras rådplägning”.

Den högt bildade Hammarsköld, som hade stor respekt för Tholanders kunnande, försökte förklara för herrarna att Tholanders tolkning byggde på att tecken ser annorlunda ut om de är inskurna i ett horn jämfört med om de skrivs på papper. Detta vägrade trion förstå och:

”i synnerhet sedan Afzelius började yrka nödvändigheten att läsa inskriften bakfram för att få Runor af bokstäfverna fann jag det rådligast att blott blifva en stum åhörare.”

 

Läsförståelse

Baron Stierneld styrdes av sin vilja att hans horn skulle vara från forntiden. På grund av detta kunde han inte läsa inskriften och vägrade acceptera andras läsningar.

Man kan bara hoppas att man inte är lika förblindad av förutfattade meningar som baron Stierneld utan klarar av att läsa texter någorlunda korrekt, även om det står saker som man inte tycker om!

Dec 182011
 

Flattr this!

Vid den här tiden på året finns det nog en och annan student som sliter med att skriva sin examensuppsats.

Det svåraste med akademiskt skrivande är att fånga ämnets essens och inte tappa den röda tråden. Det är lätt att bre ut sig, men långa uppsatser tenderar att tappa fokus.

Att ha ångest över att skriva sin studentuppsats är inget nytt. Esaias Tegnér fick 1799 i uppgift att skriva en uppsats över ämnet ”Bröllopet i Kana”. Det är ett bibliskt ämne där Jesus begår ett av sina underverk genom att förvandla vatten till vin.

Det sägs att Tegnér grubblade länge och väl över ämnet för att komma fram till det väsentliga. Hela hans uppsats löd:

Vattnet såg sin Skapare och rodnade.

Tegnér fick högsta betyg och uppsatsen öppnade upp för en lysande akademisk och kyrklig karriär som kröntes med en professur i grekiska och biskopsstolen i Växiö.

Även om berättelsen om Esaias Tegnér kanske inte är helt sann visar den på det viktigaste i akademiskt skrivande: Att kunna fånga sitt ämnes essens och inte tappa den röda tråden!

Okt 302011
 

Flattr this!

Åtskilliga akademiska böcker har en dedikation till någon som betytt mycket för författaren. Numera är det kanske vanligaste att man dedicerar sin avhandling till sin livskamrat, sina föräldrar eller sina barn.

Att dedicera en avhandling i början av 1800-talet

Förr i tiden var det vanligt att man dedicerade avhandlingar till kungen. Kungen var centralpunkten i den metafysiska storheten Sverige. Man kunde även tacka någon som hade stöttat ens forskning med pengar eller på annat sätt.

Dedikationer kan var mycket känsliga saker. Götiska förbundets starke man Jacob Adlerbeth noterade 1815 med avsky i sin dagbok att professorn i historia Nils Henrik Sjöborg ämnade dedicera sin nya avhandling: Försök till en Nomenklatur för Nordiska Fornlemningar till General von Suchtelen. Några dagar senare skrev han att jag: ”Besökte Sjöborg, som jag kraftigt förehöll sitt orimliga beslut att tillägna sitt nya arbete år Gen. Suchtelen”.

Jan Pieter von Suchtelen (1751–1836) var en holländsk militär som gått i rysk tjänst. Under kriget med Sverige 1808–1809 var det von Suchtelen som skötte förhandlingarna med den svenske kommendanten Carl Olof Cronstedt på nyckelfästningen Sveaborg som resulterade i svensk kapitulation. Därmed låg Finland låg öppet för rysk ockupation. Sveaborgs kapitulation var avgörande för krigets utgång och Cronstedt dömdes till döden som landsförrädare, men skonades tack vare rysk intervention. Sveaborgs kapitulation är ett av de största militära bakslag och gåtor som drabbat Sverige.

Von Suchtelen blev efter kriget utnämnd till rysk minister i Stockholm där han etablerade sig som stor mecenat och kulturpersonlighet och han kallades för kulturexcellens. Han hade ett stort bibliotek med 70.000 volymer som många forskare, bland annat Adlerbeth, flitigt anlitade. Von Suchtelen hade hjälpt Sjöborg med hans avhandling ekonomiskt och med litteraturreferenser.

Att dedicera forntiden

Att dedicera en bok om forntiden till någon som på ett så avgörande sätt bidragit till det katastrofala svenska nederlaget och förnedringen var emellertid i Adlerbeths och säkert nästan alla andras ögon otänkbart. Forntiden med vikingar, gravhögar och asagudar innehöll en stor del av den svenska nationalkänslan och skulle inte, liksom Sveaborg och Finland, förloras till främlingar.

Adlerbeths förebråelser fick viss effekt eftersom den officiella upplagan av Sjöborgs avhandling pryds av en pampig dedikation till kronprinsen, den blivande Oscar I: ”Til Hans Kongl. Höghet Joseph Franz Oscar Sveriges och Norriges Arf-Prins Hertig af Södermanland”. Sjöborg lät emellertid trycka ett speciellt exemplar med en ännu pampigare dedikation till von Suchtelen.

Då någon, kanske Adlerbeth, frågade honom varför han fjäskade för det ryska sändebudet, missförstod Sjöborg frågan: ”Suchtelen betalar alltid i banko hvad jag begär i riksgäldssedlar”. Riksdaler riksgäld och riksdaler banko var två sedelsorter. 1803 bestämdes att 1 riksdaler riksgäld var lika med 1,5 riksdaler banko. Sjöborg gjorde alltså en nätt vinst på 50 procent på von Suchtelsens anslag.

Professor Nils Henrik Sjöborg (1767–1838) ökänd för sin snålhet och sociala inkompetens.

 
Sjöborg var ökänd för sin snålhet och det var klavertramp som dedikationen till von Suchtelen som gjorde att i stort sett alla antikvarier vände honom ryggen. Von Suchtelens pengar luktade illa i hela Sverige utom för Nils Henrik Sjöborg.

Det är många saker att tänka på då man tar emot hjälp som forskare, vem betalar ens forskning och därmed får visst inflytande över ens slutsatser? Vem bör man dedicera sin avhandling till?

Sep 262011
 

Flattr this!

Ibland är det bästa sättet att somna att läsa en riktigt tråkig bok. Det fungerar bättre än att räkna får och man slipper biverkningar från sömnpiller.

För ovanlighetens skull gör jag litet reklam för mig själv. Jag har precis blivit klar med ett sådant sömnpiller: ”Att aldrig vandra vill Johan Haquin Wallman Sveriges förste arkeolog” som jag arbetat med i sex år.

Boken handlar om den östgötske fornforskaren Johan Haquin Wallman (1792–1853) och hans vandringar genom Sydsverige på spaning efter fornlämningar. Wallman var sjuk i TBC och malaria, upp över öronen skuldsatt och utstött, men inget kunde stoppa honom från att forska om forntiden.

Boken bygger till stor del på Wallmans brevväxling med hans livslånge vän, Götiska förbundets starke man Jacob Adlerbeth (1785–1844), som var lika intresserad av forntiden som Wallman. Jag har skrivit litet om Adlerbeth på bloggen här.

Wallman skrev fantastiska avhandlingar och uppsatser om forntiden. Tyvärr tog han en väg och arkeologin en annan och Wallman föll i glömska och ingen har orkat gå igenom alla tiotusentals sidor anteckningar och ritningar han lämnade efter sig och han nämns inte i de gängse skildringarna över arkeologins historia.

Boken beskriver också den romantiska filosofins betydelse för arkeologins uppkomst under 1800-talet och ger en ny bild av arkeologiämnets karaktär och ursprung.

Boken är på 496 sidor, inbunden i A4-format med många bilder och tabeller, en del i färg. Den är utgiven i Arkeologiska Institutionen i Lunds skriftserie. Det är en akademisk publikation fylld med långa utdrag från brev och andra handlingar. Det är gott om långa och snirklande diskussioner och stickspår. Boken är tungläst och ska inte förväxlas med populärvetenskap. Om sanningen ska fram är den nog lika udda som Wallmans forskning.

Jag har publicerat en del tankar från boken på bloggen. Wallman var vän med den store skalden Esaias Tegnér och de Tegnérdikter som jag och har publicerat har jag stött på under mitt arbete. Likaså har text från boken figurerat i diverse exempel om hur man bör och inte bör ordbehandla.

Boken är skriven med hjälp av fri programvara. Först med OpenOffice.org Writer och då den blev för lång och invecklad, dokumentprocessorn LyX.

Tegelstenen går om ett litet tag att köpa på www.arkeologibocker.se. Det går också bra att köpa den direkt av mig genom bloggen. Välj Kontakta mig så fixar vi det med e-post. Priset är 200 kronor + frakt 75 kr (bokeländet väger över 2 kilo) i förskott.

Jul 202011
 

Flattr this!

På sommaren har man tid att läsa saker man annars inte hinner med.

Det är nog ingen hemlighet att en av mina litterära favoriter är Esaias Tegnér. Mästerverk som Frithiof, Axel, Det Eviga, Kronbruden och Mjältsjukan räcker långt.

Jag råkade nu i sommar hitta Tegnérs tillfällesdikt Sifversparre som jag kände att jag måste reda ut och försöka förstå. Tillfällesdikter har sällan samma konstnärliga tyngd som tidlösa mästerverk. Istället för att analysera dikten utifrån dess litterära kvaliteter kan man därför analysera tillfällesdikter utifrån tillfället de skrevs för.

Silfversparre
Hvarför gråta vi den döde?
Föll han ej i vårens dar,
Innan lunden än stod öde,
Innan ängen härjad var?
Förr’n i kapp med tidens dårar
Han på lyckans branter lopp?
Förr’n han bergade med tårar
Höstens tomma kärfvar opp?

Väl dig, krigare af Norden!
I den långa nattens köld
Ligger du på fosterjorden,
Som Spartanen på sin sköld:
Der bredvid ditt stoft sig höjer
Suckande det vilda haf,
Och den trötta solen dröjer
Längre för att se din graf

O, hvem ville ej ha reglat
Tidens portar efter sig,
Hvilken ville ej ha seglat
Öfver glömskans våg med dig,
Innan än i Norden kändes
Nesa, fastän nederlag,
Innan Ratans skamfläck brändes
På vår ära in en dag?

Derför gläd dig du och gästa
I den gamle Odens sal!
Skynda dig, för Nordens bästa
Töm den skummande pokal,
Innan äfven bland de döde
Skymfas Sveas hjeltenamn,
Innan ryktet om vårt öde
Jagar dig ur Valhalls famn.

Du, hvars systerliga tårar
Falla mot den kalla jord,
Tro mig, lifvets glädje dårar,
Endast grafven håller ord.
Tro mig, mången yngling ginge
Gladt i dödens riken in,
Blott han visste, att han finge
På sitt stoft en tår som din.

Slaget vid Ratan

Det är uppenbart att dikten handlar om en ung soldat som stupat vid slaget vid Ratan under Finska kriget 1808–1809. Ratan ligger strax norr om Umeå. Så långt söderut hade de ryska arméerna trängt runt Bottenviken.

Diktens Silfversparre hette egentligen Gustaf Sparrsköld och var löjtnant vid Bohusläns regemente. Han var bror till Fredrica Christina Sparrsköld som var gift med Tegnérs gode vän och professorskollega i Lund, Nils Henrik Sjöborg. Sjöborg var professor i historia och en framstående fornforskare. Det är om hennes sorg diktens sista verser handlar.

Slaget vid Ratan den 20:e augusti 1809 är det sista fältslag som utkämpats på svensk mark. Bara någon månad senare slöt Sverige och Ryssland den fred som innebar att Sverige avträdde den östra rikshalvan, Finland. Löjtnant Sparrsköld hörde till de sista stupade i kriget.

Till skillnad från alla andra katastrofer under kriget gick slaget vid Ratan väl för svenskarna, men slutade trots det som vanligt, med svensk reträtt. Det är detta Tegnér i dikten menar är skamfläcken.

Denna obetydliga drabbning och en ung löjtnants död i ett katastrofalt krig har satt spår  på oväntade ställen.

Professor Sjöborg

Sparrskölds syster hade länge varit orolig för sin bror och fått sin man att skriva till utrikesministern Lars von Engeström för att få nyheter om brodern och om han hade blivit tillfångatagen.

Sjöborgs brev blev lönlöst, men ledde till att han och Engeström blev goda vänner och fortsatte att brevväxla. Engeström var en mäktig beskyddare som Sjöborg fick stor nytta av.

Några år senare skrev Sjöborg ett utkast till en ny fornminnesförordning. Engeström stöttade Sjöborg och utverkade 1814 tjänstledigt från professorssysslorna och Sjöborg kunde fram till sin död 1838 på heltid ägna sig åt arkeologisk forskning. Hans utkast till fornminneslag ligger i botten på den Fornminnesförordning som antogs 1828 och vars huvudprinciper om skydd för fornlämningar fortfarande gäller. Löjtnant Sparrskölds död har därmed räddat otaliga fornlämningar från förstörelse.

Göticismen

Tegnérs dikt hör kanske inte till hans största mästerverk. Det är en tillfällesdikt skriven för ett speciellt tillfälle och inte avsedd för att skriva in Tegnér i evigheten. Trots det finns det saker i den som man bör uppmärksamma.

Det är en av Tegnérs tidiga götiska dikter. Den unge Sparrsköld ska träda in i Odens sal, Valhall. Det götiska är dock inte ensamt. Tegnér nämner även Spartanernas sköldar. De spartanska krigarna skulle komma hem med sina sköldar, antingen bärande dem i handen eller liggande stupade på dem. Om man kom hem utan sköld hade man flytt och kastat den tunga skölden för att kunna springa snabbare.

Det finns därmed en koppling i dikten mellan det götiska och antikens Grekland. Detta var ett huvuddrag i göticismen och romantiken. Man valde bort latinska stilideal. Dessa  förknippades med Frankrike som hade varit Rysslands bundsförvant i kriget och som därför ytterst låg bakom Sveriges nederlag. Dessutom var det romerskt-katolska inte populärt i det lutherska Sverige.

Även om Tegnér skulle bli motståndare till den svenska romantiken omfattade han samma tankevärld och accepterade delvis samma tankar.

Götiska förbundet

Sverige har aldrig varit så nära att försvinna som 1809. Jacob Adlerbeth skrev i sin dagbok: ”Man påstår att i Erfurt Finlands öde blifvit bestämdt att lyda Ryssland; Sverige att delas genom Motala ån mellan Ryssland och Danmark.”

Jacob Adlerbeth blev två år senare Skriftvårdare i Götiska förbundet och nära vän med Esaias Tegnér. I förbundet ägnade man sig åt götisk poesi och fornforskning. Alliansen göticism-antikens Grekland var viktig även inom fornforskningen. Genom att inte längre studera forntiden genom romerska krönikor, utan söka andra vägar till att förstå fornlämningar och fornfynd, kom man fram till att människans ursprung är äldre än Bibeln och att det i tidernas begynnelse funnits en primitiv stenålder, långt äldre än någon romersk krönika. På så sätt skapade man fundamenten för den moderna arkeologins sätt att se på världen. Nils Henrik Sjöborg deltog i detta arbete, kanske som ett sätt att bearbeta sorgen efter sin stupade svåger.

En bortglömd tillfällesdikt kan dölja intressanta glimtar ur vår historia!

Jun 122011
 

Flattr this!

Jag har råkat ut för en skada som gjort mig opasslig och jag kommer därför att skära ner på bloggandet ett tag.

Min opasslighet har dock fått mig att fundera över hur människor förr såg på sin hälsa och vad som räknades som sjukdomar. Man måste ofta läsa mellan raderna i äldre texter för att förstå vilka krämpor folk led av.

Jacob Adlerbeth

Att läsa Götiska förbundets starke man, baron Jacob Adlerbeths (1785–1844) dagbok är alltid lika uppbygglig. För honom fanns ingen åkomma som inte gick att bota med en skvätt brännvin: ”En plågsam mag-krämpa botades snart med malörtsbrännvin.”

Adlerbeth råkade alltsomoftast ut för mystiska fallolyckor. En gång slog han huvudet i gatstenen så illa att han blev sängliggande i tre veckor. En annan gång trillade han i en trappa och slog hakan så illa att han fick söka akut läkarvård. Vid dessa tillfällen är han självömkande i dagboken, vilket är ovanligt för den gladlynte baronen.

Då man studerar dagboken litet närmare inser man att fallolyckorna alltid skedde nattetid i Stockholm på hemväg från en eller annan tillställning där det konsumerats stora mängder alkohol.

Adlerbeth var centralpunkten i Götiska förbundet och i den svenska fornforskningen och hade många vänner. Supande var dåtidens sätt att umgås och fördjupa vänskap.

Baron Adlerbeth blev med åren tämligen fet genom överkonsumtion av god mat och goda drycker. Han drunknade i knädjupt vatten utanför Djurgården då han på läkarorder tog ett kallt bad i september 1844.

Adlerbeth i Lund

År 1821 besökte Adlerbeth sin gode vän Esaias Tegnér i Lund. Tegnér skrev strax innan besöket till sin svåger med skräckblandad förtjusning: ”Om 14 dar väntar jag Adlerbeth ner. Då lärer här bli ett grufligt supande.” Det blev det.

Adlerbeth och Tegnér var stenhårda göter med ett moget och på det stora hela problemfritt förhållande till alkohol – De söp tills de stöp. Under två veckor i Lund hälsade de på Tegnérs vänner, tittade på fornlämningar och minnesmärken, läste poesi och söp varandra medvetslösa. Kanske med undantag för poesin är skillnaderna inte så stora från en modern charterresa.

Efter hemkomsten skrev Adlerbeth och tackade för Tegnérs gästfrihet, men beklagade sig över de ”contussioner” han ådragit sig då han drattat på ändan under ett av fylleslagen. Baron Adlerbeth hade uppenbara balansproblem.

För Tegnér höll besöket på att sluta illa, riktigt illa. Dagen efter Adlerbeth åkt hem kollapsade han. Lunds bästa läkare tillkallades och de konstaterade att den store skalden hade ådragit sig en mycket elakartad ”inflammation” i levern och att han låg för döden.

Som tur var var Tegnér av segare virke än läkarna trodde, men det tog en månad innan han var återställd och kunde skriva färdigt mästerverket Frithiofs saga.

Ryktet spred sig om den store skaldens livshotande leversjukdom. Vid den här tiden var supande och alkoholism utbredda. En sup passade i de flesta sammanhang, men det var inte socialt acceptabelt att däcka så kapitalt som Tegnér. Som tur var hade Tegnér goda vänner som Jacob Adlerbeth som täckte upp för hans tillkortakommanden. Då Adlerbeth fick höra om vännens sjukdom spred han ut att Tegnér drabbats av ”envis hemorroidal kolik”. Det var socialt acceptabelt att diskutera sina hemorrojder offentligt, men inte att drabbas av leversvikt efter ohämmat götiskt supande.

Sedan dess har medicinare och litteraturhistoriker diskuterat vad Tegnérs hemorrojder betydde för hans kreativa skapande och humörsvängningar. Kanske skulle de istället söka svaret i brännvinet.

Att förstå äldre texter

Olika typer av skador och åkommor har varit mer eller mindre socialt acceptabla under olika perioder. Under Adlerbeths tid var det acceptabelt att trilla och få hjärnskakning efter ett fylleslag, men inte att bli sängliggande med svullen lever.

Man måste förstå hur folk tänkte förr för att förstå vilka sjukdomar och krämpor de led av och hur de beskriver symptomen i brev och dagböcker.

Nu kommer jag att vårda min ”envisa hemmorroidala kolik” och inte blogga så mycket på ett tag.

Apr 092011
 

Flattr this!

Det värsta som finns är att förlora sina filer, det vill säga råka ut för dataförlust. Det kan bero på datorhaveri, otur eller slarv. Kanske kan man tro att dataförlust är något nytt för dataåldern. Så är inte fallet utan dataförlust slog ännu hårdare förr. Ett exempel är det olycksaliga geniet Pehr Vilhelm Tholander (1770-1815).

I Europa…

Tholander var från Vetlanda och studerade som ung i Uppsala. Genom ett arv kunde han resa och studera i Europa. Först hade han tänkt att gå i tjänst hos någon herreman i Frankrike för att studera på lediga stunder. Det gick inte så bra. Då Tholander 1794 kom till Paris rådde Franska revolutionens värsta skräckvälde och Tholander hade ”innom åtta dagar tjenat fyra särskilda Potentater.” Det var inte lätt att hitta en varaktig anställning när ens arbetsgivare giljotineras på löpande band!

För att få studiero begav sig Tholander istället till Göttingen i Tyskland. Universitet i Göttingen var ett av Europas mest ansedda. Särskilt inom Tholanders favoritämnen historia och språkforskning låg man långt framme. Efter flera års studier tog Tholander en toppexamen och vände hem till Stockholm ”rikligen försedd med widsträckta kunskaper och dyrbara samlingar, men alldeles utblottad på penningar och kläder.” På vägen stannade han till i Köpenhamn för att lära sig isländska.

Hemma i Stockholm…

Väl hemma i Stockholm blev Tholander svårt sjuk och blev tvungen att pantsätta alla sina ägodelar för att ha råd med mat och hyra. Han fick lämna sina pantkvitton som säkerhet till sin hyresvärd, en viss Hjerner. Den lömske Hjerner passade på att lösa in den sjuke Tholanders ägodelar och sålde dem runt om i Stockholm och köpte brännvin för pengarna.

”Då den olycklige Tholander från sin långwariga sjukdom åter uppstod, såg han sig icke allenast beröfwad sina med kostnad och möda anskaffade affekter, utan äfwen det för dem influtna penningbelopp, hwilket Hjerner för sig sjelf behöll.” Tholander upptäckte till sin fasa att en koffert med ett tjugotal bokmanus var borta. Manuskripten användes för att tända brasor runt om i huvudstaden. Vad värre var hade Hjerner även sålt hans betyg. Utan toppbetygen från hans internationella studier hade han ingen möjlighet att söka en anställning på passande nivå, utan var tvungen att gå i tjänst först som trädgårdsdräng och sedan som småskollärare.

Geniet…

Till trädgårdsdrängens torftiga boning kom landets främsta professor för att diskutera historia, filosofi och antika språk. På lediga stunder översatte Tholander isländska sagor, skrev på sanskrit och försökte tyda kilskriften. I Sverige fanns ingen annan med hans kunskaper.

Så småningom började det gå litet bättre och Tholander fick en tjänst på litet högre nivå. Dessvärre drabbades han av blodstörtning och avled efter en tids sjukdom. ”Tholanders begrafning bevistades af mig, Livijn, Ling, Stråle, O. Myhrmann, Afzelius, Gadelius och Geyer. De 7 förste buro liket” skrev hans bäste vän Jacob Adlerbeth i sin dagbok. Få så bortglömda personer har haft ett lika intellektuellt lysande begravningsfölje.

Hela Tholanders liv gick i kras på grund av dataförlust. Att förlora data är inget nytt för dataåldern.

Att inte förlora data

En skillnad till Tholanders tid är att vi idag har bättre möjligheter att förebygga dataförlust. I OpenOffice kan du ställa in programmet så att det alltid sparar en säkerhetskopia, se detta inlägg. Hoppas det går bättre för dig än för Tholander och att du slipper förlora data!

Feb 252011
 

Flattr this!

Idag klagar språkvårdare ofta över att det importeras stora mängder lånord från andra språk. Främst är det engelskan som vi importerar från. En del kan förfasa sig över hur vårt vackra svenska språk urvattnas. Särskilt utsatt är tekniska områden som datoranvändning, där det finns horribla anglicismer som att boota upp en dator, officepaket och facebooka.

Detta är inget nytt. Redan 1739 tog Vetenskapsakademien ett principbeslut om att stävja import av främmande ord.

At ränsa våra Fäders Språk, ifrån alla främmande tilsatzer, och återkalla det til sin första renhet, är en anständig omsorg, för et frit Folck, som under de mångfaldiga swåra öden det undergådt, likwäl aldrig förlorat sig sielft, och tyckes fördenskuld böra i tal och skrifter wara äfven så Svenskt, som det warit, är och bör wara, i Dygd, Wett och Mandom.

Vid den här tiden var det främst från tyskan man lånade. Språksituationen var komplicerad. Sverige gjorde anspråk på att vara en stormakt och de styrande ville därför att svenska skulle användas så ofta som möjligt för att underbygga denna status. En del av Sveriges stormaktsställning berodde på att man hade områden i norra Tyskland. Där talade och skrev man givetvis på tyska. Det var vanligt att överklassen i Sverige talade tyska. Franska användes av diplomater. Sverige bestod till en fjärdedel av Finland och hade därför en mycket stor finsk minoritet. Hur pass mycket svenska den finska allmogen använde kan man fråga sig. I Skåne, Halland och Blekinge talade man östdanska. Latin var fortfarande de lärdas språk, även om det var på tillbakagång. Allt fler lärda arbeten och skönlitteratur skrevs på svenska.

Vid ett möte i Vetenskapsakademien diskuterades om man borde stävja importen av främmande ord. Mötesordföranden frågade:

[…] huru sådane ord kunde el:r borde utmönstras utur vårt tungomål, som äro komne af Tyskan?

Diskussionen blev livlig:

Hr Höpken mente, at sådant vore aldeles onödigt, och at de väl kunde tålas, så vida de alment blifvit vedertagne. Men Hr Pilgren hölt deremot för sin del så före, at fremmande ord skäma bort vårt modersmål, när de således få innäsla sig, at de gamla goda inländska orden råka igenom försummelse aldeles med tiden i glömsko.

Mötesordföranden, blomsterkungen Carl von Linné fick sära de trätande åt.

Man kan ha olika åsikter om hur mycket lånord man bör använda. Språk förändras ständigt och jag tror att uråldriga verbformer som glömsko är svåra att återuppliva.

Det jag är mest fascinerad av är att det trots allt är så lätt att förstå nästan 300 år gamla texter. Man inser att saker som vi diskuterar idag inte är nya utan har diskuterats i sekler.

Jan 202011
 

Flattr this!

OpenOffice och avknoppningen LibreOffice är avancerade program med massor med funktioner. De är inte alltid intuitiva eller enkla att arbeta i.

En bra investering är att läsa manualer. Man får massor med tips och idéer om hur man kan förbättra sina dokument och hitta listiga lösningar.

Manualerna finns för gratis nedladdning. Eftersom OOo och LO skiljer sig åt i detaljer finns det olika uppsättningar. Nu har en rykande färsk introduktion och en manual för Writer släppts för OOo 3.3/LO. De går att ladda ner som PDF-filer. De är uppdelade på kapitel, men en sammanhållen version kommer att släppas. Man kan notera att manualen kommer ut innan programmen släppts i slutversion!

En nackdel är att dokumentationen är på engelska.

Manualerna för OOo kan man ladda ner här.

Writermanualen för LO laddar man ner här.

Det går även att köpa manualerna som böcker för en rimlig slant.

Manualen för OOo Writer kan man beställa här.

Startguiden för OOo kan man beställa här.

Startguiden för LO kan man beställa här.

Det verkar inte som att Writer manualen är färdig.