Ordbehandlingsprogram är stockkonservativa. Det är små skillnader mellan hur mitt första riktiga ordbehandlingsprogram, MacWrite, såg ut 1990 och dagens program. Man har menyer och under det knappar. Till och med något så idiotiskt som linjaler har följt med.

Det är egentligen ointressant vilket program jag jobbar i på datorn. Jag använder oftast bara basala funktioner. Det viktigaste med programmet är filformatet det använder. Filformatet avgör om jag kan komma åt det jag skrivit om några år och om jag har friheten att växla program och operativsystem.

Det kanske inte är så konstigt att ordbehandlingsprogram har konservativ design. Jag gör samma sak idag som jag gjorde 1990 – Jag matar in text. Andra skrivhjälpmedel är ännu mer konservativa. Blyertspennan uppfanns 1795 och ser likadan ut än idag.

Nu menar jag inte att man ska bli primitivist och bara använda program som PyRoom med ett barskrapat minimum av funktioner. Det är bra att ha en rättstavningsfunktion. Det är bra att kunna använda spalter, lägga in referenser och placera en bild.

Problemet för ordbehandlingsprogram är att funktionerna blivit allt fler. Numera ska ett ordbehandlingsprogram fuska som layoutprogram och ritprogram. På MS Offices hemsida står det att MS Office 1.0 hade 100 funktioner. MS Office 2007 har mer än 1500. De flesta ordbehandlingsprogram dras idag med problemet hur allt ska få plats och hur användaren ska hitta allt som finns.

En lösning finns i MS Office 2007 som använder ”ribbon” eller ”fluent” design. Varje meny har en egen rad med knappar och undermenyer. Menyerna viks på så sätt ut vågrätt istället för lodrätt. På många sätt är det en innovativ lösning. Frågan är om det blivit lättare att hitta funktioner. I mina ögon har designers haft mer att säga till om än skribenter. MS Word 2007 är visuellt tilltalande men jag tycker inte det är särskilt enkelt att jobba i. För enkla dokument är det för mycket som stör. För tunga dokument hittar jag inte de funktioner jag letar efter.

Samma grunddesign finns i betaversionen av MS Word 2010 som Microsoft precis släppt. Microsoft vill ta patent på sin design. Det visar hur nöjd man är med konceptet.

Allt fler har Widescreenskärm. I KWord har man tänkt på detta. Menyerna finns kvar överst. Knappar och funktioner har flyttats till till höger. Därmed får man en större arbetsyta i höjdled än i andra ordbehandlingsprogram. Gränssnittet påminner om layout- och ritprogram som InDesign och Photoshop. Problemet är att man inte får plats med lika mycket lodrätt som vågrätt på en skärm. Alla har inte Widescreen skärmar. Det innebär att funktioner måste gömmas. Färre kommandon blir tillgängliga samtidigt. Det fungerar i ett layoutprogram. Där arbetar man ofta systematiskt med en sak åt gången. En skrivprocess är kaotisk

Gränssnittet kan upplevas som förvirrande av en annan anledning. Vi västerlänningar är övade att läsa från vänster till höger, uppifrån och ner. Den lodräta arbetsytan till höger strider mot detta. Hur som helst tycker jag att konceptet är intressant och är spännande att följa. KWord utvecklas kanske mer som layoutprogram än som ordbehandlare. Därmed blir designen mer ändamålsenlig.

Lotus Symphony har gått en annan väg. Man har förutom menyer en yta med kommandon till höger. I Symphony arbetar man med dessutom med dokument i flikar som i en webbläsare. Programmet är visuellt tilltalande. Det har dock stora brister vad det gäller prestanda. Funktionsmässigt ligger Symphony efter OpenOffice och MS Office. Användargränssnittet är trots det nästan lika överlastat. Lotus Symphony är ett ytterligare exempel på att designers fått får stort utrymme. Hade prestandan varit lika prioriterad hade Lotus Symphony varit en vinnare.

AbiWord har behållit det klassiska meny- knappkonceptet. Det fungerar bra. AbiWord har färre funktioner än andra ordbehandlingsprogram. Jag hoppas att Abiword behåller denna struktur och inte utvecklas till ett nedtyngt multifunktionprogram. AbiWord har alla basala funktioner, stödjer vettiga filformat och går snabbt och lätt att jobba i. Jag känner mig förflyttad till 1990-talet! I mina ögon är det denna ordbehandlare som fungerar bäst.

OpenOffice Writer har också behållit ett klassiskt utseende. Writer har nästan lika många funktioner som MS Word. För varje version av programmet tillkommer nya. Användarna kräver allt mer. Gränssnittet har däremot knappast utvecklats under de nio år OpenOffice funnits. Det har därför blivit allt mer överlastat. Förutom menyer och knapprader finns dialogrutor och undermenyer med nya valmöjligheter. Många funktioner är så djupt begravda att jag tror att många inte hittar dem. Om jag ska vara ärlig är jag inte särskilt nöjd med användargränssnittet. Det är dock saker i görningen vad gäller gränssnittet i OpenOffice. Det får jag återkomma till i ett annat inlägg.

Ska jag ge något råd? Det viktigaste är att fundera över hur man gör saker. Vilka funktioner använder du när du skriver? Jag tror inte det är många. Därefter kan du börja fundera på vilket program som löser det du gör bäst.

Själv använder jag helst Abiword. Det går snabbast att jobba i. Varför krångla till det med funktioner jag inte använder? För böcker och större artiklar använder jag Writer. Under det litet bökiga gränssnittet finns alla funktioner man kan önska sig. Jag försöker arbeta renodlat. Bilder gör jag i bildprogram. Layout gör jag i layoutprogram. Skriver gör jag i ordbehandlingsprogram. Jag gör som jag gjorde 1990.