Med jämna mellanrum kan man läsa funderingar om att ordbehandlingsprogram är föråldrade eller till och med döda. Senast var det bloggkollegan Urban Anjar som tyckte till. Man ska inte lägga någon omsorg på det man skriver. En enkel molnbaserad ordbehandlingsmodul i en webbläsare räcker. Texter är så begränsade att de inte behöver lämna datorn. Att skicka det man skriver som pdf-filer räcker. Att läsa på skärm är bättre än att läsa på papper. Ny teknik gör gamla sätt att skriva och läsa överflödiga.
Den typen av funderingar är en alltför ytlig analys. Det är inte ordbehandlingsprogram som är på väg att dö, utan det skrivna ordet.
- Vi skiljer allt mindre på tal- och skriftspråk. Vi talar på samma sätt som vi skriver. Vi ”sväljer” inte ordslut och använder ”fina” skriftord då vi pratar. Vi talar som böcker. Vi har inte längre ett ”finspråk” då vi skriver och ett talspråk då vi pratar. Allt uttrycks med ett och samma svaga skriftspråk.
- En överkonsumtion av text. Allt ska vara snabbt tillgängligt, förklarat, enkelt paketerat. Det som inte kan skrivas i ett SMS är alltför tankekrävande för att skrivas eller läsas alls.
- Ordblindhet. Folk som läser skärmtext kan hålla ungefär 25 rader text i huvudet. Sedan rasar logiska resonemang, språkbruk och struktur samman. I akademiska uppsatser kan en författare plädera för en idé överst på en sida. På sidans nedre hälft argumenterar han emot sig själv. Detta hade inte hänt om man skrivit ut och läst texten på papper.
- Ordbajseri. Böcker blir allt längre. En skräpdeckare kan vara 500-600 sidor lång. Det är lika mycket som litterära mästerverk som Brott och Straff, Bergtagen eller Krig och Fred, böcker som kan förändra ens liv. Intrigen i en deckare räcker kanske för 100 sidors spänningsfylld läsning, aldrig 500. Jag orkar ofta inte läsa ny litteratur på grund av meningslöst pladder. Det är för lätt att skriva ord på dator, ord man inte skriver ut, läser igenom, eller värderar.
- Vi klarar inte av att läsa och ta till oss avancerade, mångbottnade texter med språklig frasering och nyansering. Poesi är en i det närmaste död konstform. Likaså skönlitteratur som poesi. Läs denna lilla passage av Nobelpristagaren Halldór Laxness om fattiga syskon på Island:
”De voro sju och begåvo sig långt bort från hemmet, två söner drunknade i ett fjärran hav, en son och en dotter begåvo sig till det där avlägsna landet, Amerika, som är längre bort än döden, kanske är dock intet avstånd större än det, som skiljer fattiga anhöriga i samma land: två döttrar gifte sig i fiskeläget, den ena är änka med en stor barnhop, den andra försörjs av socknen, hon gifte sig med en bröstsjuk.”
Läs, läs högt, läs om, känn rytmen (trots att det är en översättning)! Detta är en skriven text. En eländets poesi som fångar en värld på några rader. Jag är övertygad om att Laxness skrev länge, skrev om, läste, läste om, läste högt, lät andra läsa innan han fick ordning på orden. Han hade inte klarat det med en pdf-fil på en bildskärm. Passagen har fastnat i mig, trots att det är över tio år sedan jag läste den första gången.
Vår extrema skriftkultur har lett till att det skrivna ordet har devalverats. Det är inte ordbehandlingsprogrammen som håller på att dö. Det är ordbehandlingen.
Jag behåller hellre min dödsdömda ordbehandlare än förflackar det skrivna ordet med än mer exotiska hjälpmedel. Efter drygt tjugo år börjar jag komma underfund hur jag bör arbeta för att klara av att använda ett ordbehandlingsprogram. Till och med ett ordbehandlingsprogram är ibland för mycket. Jag skriver avancerade tankar med penna. Ord man formar fysiskt får en annan tyngd än ord som formas genom tangenttryck. Det bästa skrivverktyget är en gammaldags blyertspenna. Den behöver tid att vässas då och då. På samma sätt som man vässar tankar. Den tiden och den eftertanken har inte alla då de sitter framför ett tangentbord och en bildskärm.
