Nu har det gått drygt tre veckor sedan Canonical släppte sin höstversion av sina *buntusystem. Eftersom jag inte förstår mig på Unity i Ubuntu har jag installerat Kubuntu med skrivbordsmiljön KDE och det har inte varit problemfritt.

Jag har skrivit ett par kritiska inlägg om Ubuntu här och här, bland annat att det är buggigt. Jag har fått reaktioner från folk som tycker att Ubuntu fungerar bra. Därför vill jag visa på en del av de problem som jag har mött i Kubuntu 11.10.

Linuxdistributioner behöver som regel några veckor för att ”mogna”. Öppen källkodsprojekt drivs av sina användare som råkar ut för och rapporterar buggar.

Jag har installerat Kubuntu 11.10 på två datorer: en stationär och en bärbar. Den enda hårdvara som är litet problematisk är grafikkortet i den bärbara som tyvärr är ett AMD-kort och som kräver en del trixande, men som därefter fungerar. Jag kör 64-bitars Kubuntu på båda maskinerna.

Man kan tycka att Kubuntu inte borde vara särskilt buggigt. Skrivbordsmiljön KDE befinner sig till skillnad från Gnome och Unity i ett stabilt tillstånd. Genom uppdateringar hade jag samma version av KDE i Kubuntu 11.04 som på det stora hela var en stabil och bra utgåva. Även om skrivbordsmiljön är stabil och man inte märker många förändringar är det många saker som Canonical har mixtrat med under motorhuven.

Efter installation har jag råkat ut för  flera buggar.

Rekonq

Man har som standard valt webbläsaren Rekonq. Jag vet inte varför. Den har en bråkdel av de funktioner som Opera, Firefox och Chrome har och är ganska skraltig. Eftersom det finns bättre fria alternativ som Firefox och Chromium borde man satsa på dem.

Direkt efter installation kraschade Rekonq varje gång jag försökte ladda ner en fil. Detta är den enda bugg som åtgärdats och en ny version av Rekonq släpptes några dagar efter releasen. Jag blev dock tvungen att omgående installera en annan webbläsare och därefter har jag inte rört Rekonq.

Fixen måste ha varit på G då 11.10 släpptes. Varför skeppar man en webbläsare som man vet är defekt? Och borde man inte skippa Rekonq?

Muon

Som paketahanterare har man bytt Kpackagekit till Muon.

Programcentralen i Muon är inte lika häftig som din i Ubuntu, men är snabb och lättanvänd men har tyvärr också en del fula buggar...

Kpackagekit är långsamt och omständligt och Muon kan nog bli bra om något år. I dagsläget håller det alphakvalitet, särskilt i 64-bitarssystem:

• Det går inte att installera vissa program alls. Det verkar i huvudsak röra sig om 32-bitars program.
• Sökningarna är för dåliga, man hittar inte paket man vill installera
• Jag får inga meddelanden om att det finns uppgraderingar
• .deb-filer installeras genom Qapt, men Qapt installerar bara beroenden, inte själva programmet. Jag måste installera .deb-filer med dpkg i terminalen, skulle inte (K)ubuntu vara lättanvänt?

Qapt installerar bara beroenden men inte själva programmet då man installerar .deb-filer. En klar miss...

Istället måste man köra dpkg i terminalen. Genom det försvinner charmen av en grafisk pakethanterare

• Nycklar till extra PPA installeras inte. Istället måste det göras i terminalen, vilket känns omständligt då det tidigare har fungerat automatiskt.

Precis som tidigare med Kpackagekit har jag installerat Synaptic som löser en del av problemen, men att installera .deb-filer är fortsatt ett elände och jag får inga meddelanden om uppdateringar. Man kan fråga sig om man inte borde lägga ner Kpackagekit/Muon och använda Synaptic, även om det inte är ett KDE-program. Det känns inte som att man lyckats ta fram en tillräckligt bra pakethanterare i Kubuntu.

Webcam

Webbkameran på den bärbara är oanvändbar.

Gamle Karl Marx är inte så röd som han borde vara och det blir konstiga streck och förskjutningar

Jag kan kanske leva utan webbkamera, men det känns ändå surt att en hårdvarukomponent inte fungerar, särskilt som jag aldrig har haft problem med kameran tidigare.

Ljudbugg 1

Det var inledningsvis fullt med buggar för ljudet på den bärbara:

• Inget ljud i filmer i Dragon, men ljud i VLC.

• Då jag satte i hörlurar slutade högtalarna låta och jag hade ljud i lurarna. Då jag tog ut lurarna kom inte ljudet tillbaka i högtalarna.

Jag gav faktiskt upp och skulle ominstallera 11.04 som fungerade som det skulle, men satte in fel skiva och installerade 11.10 igen. Då fungerade plötsligt ljudet som det skulle. Varför två rena installationer gjorda på samma sätt får olika resultat förstår jag inte.

Ljudbugg2

Jag föredrar musikspelaren Clementine framför standardspelaren Amarok. Då jag stänger av Clementine avslutas inte programmet utan fortsätter köra och belastar en kärna till 100% tills jag dödar processen.Jag har inte hunnit kolla om det gäller alla spelare, det finns en gräns för hur många buggar man orkar gräva i.

32-bitars program

Några program har blivit okörbara. Jag gissar att det delvis beror på multiarch som infördes i 11.10. Detta är kanske framstegets pris och kommer att ta ett tag att reda ut, men är litet irriterande.

Administration

Jag kan inte göra vissa ändringar för mitt användarkonto. Trots att jag är administratör möts jag av detta meddelande:

Systemadministratören (jag) tillåter mig inte att byta bild för mitt konto. Det blir ett allvarligt snack mellan två ögon...

Sammanfattning

Kubuntu 11.10 dras med rejäla buggar. Den allvarligaste är Muon/Qapt-eländet som gör det svårt att installera och ta bort program. Pakethanteraren hör till de centrala funktionerna i ett Linuxsystem. Programmen måste ha testats under hela utvecklingscykeln och utvecklarna måste ha insett att de inte håller måttet än, men valde att skeppa dem. Canonical har blivit ökänt för att släppa sina distributioner en viss dag och inte när de är färdiga och det är inte första gången man inkluderat ofärdiga lösningar. Denna bugg ensam skjuter nästan systemet i sank.

Det känns som att Kubuntu 11.10 har fått för litet utvecklingsresurser. Även om man får räkna med att det finns buggar i en nysläppt Linuxdistribution, måste man nuförtiden kunna räkna med att det allra mesta fungerar. Särskilt gäller det för distributioner som (K)ubuntu som håller hög svansföring och ser sig som användarvänligt och som ett realistiskt alternativ till Windows.

Om man sitter i Kubuntu 11.04 sitter man bättre än i 11.10 och det finns ingen anledning att uppgradera. Man kan istället enkelt uppdatera KDE om man vill köra det senaste och i alla fall för mig fanns det inga nya superversioner av program i 11.10 som jag måste ha.

Ja, Jag har rapporterat buggar, vilket kostat mig nästan en arbetsdag. Jag har dock föga hopp om att de kommer att fixas. Nu är det Ubuntu 12.04 som gäller i Canonicals halvårscykel. Kubuntu får också för litet uppmärksamhet då Canonical måste fixa till Unity.

Som nog många förstått har jag fått nog av Unity i Ubuntu och av att Kubuntu är ofärdigt. Kubuntu är i grund och botten en trevlig distribution, jag har hittat hem i KDE och eftersom jag och mina datorer orkar med en litet tyngre skrivbordsmiljö är det KDE och helst Kubuntu jag vill köra. På grund av buggarna blir dock det här förmodligen sista gången jag installerar ett *buntu system.

Nu fungerar Kubuntu och jag har lyckats installera de program jag behöver, trots Muon/Qapt och systemen tuffar på. Jag får se hur jag gör om någon vecka då Fedora och openSUSE släpper sina höstversioner. Skulle jag behöva min webbkamera eller ledsnar litet till på *buntu byter jag distribution i höst. I annat fall blir det då 11.10 börjar kännas gammalt.

Jag vill inte vara en gnällspik!

Jag har ledsnat på att skriva negativt om *buntu. Därför kommer jag att försöka skriva positiva inlägg veckorna som kommer om hur man kan använda KDE i Kubuntu. KDE är en avancerad arbetsmiljö som man kan få till exakt som man vill, men det är lätt att gå vilse och KDE är ibland kanske litet för avancerat och har väl många möjligheter. Jag tänkte därför tipsa om inställningar och knep som jag använder.

Nu har det hänt! Ubuntuavknoppningen LinuxMint har blivit större än pappa Ubuntu enligt Distrowatch. Detta trots att Ubuntu nyligen släppt en ny version medan LinuxMint släppte sin senaste för nästan ett halvår sedan.

Ubuntu har som mål att bli stort på skrivbordsdatorer och ersätta Windows och MAC som operativsystem. Även om Distrowatch siffror ska tas med en nypa salt väcker det faktum att LinuxMint blivit större än Ubuntu funderingar. Ubuntu är numera inte störst ens i den lilla Linuxvärlden. Man kan därmed undra om Ubuntu är en trovärdig utmanare till Windows och MAC.

Ubuntu har infört en egen skrivbordsmiljö: Unity, som väckt mycket debatt och jag är övertygad om att en stor del av tillbakagången kan skyllas på Unity. Jag har själv övergett Ubuntu på grund av den.

Kanske ska man se Ubuntus tillbakagång som resultatet av paradoxer längs den väg man valt:

1. Unity ska vara lättanvänt

Jag förstår och sympatiserar med målsättningen. Genom att vara enkelt ska man locka användare som använder sin dator för enkla saker: surfa, peka-klicka.

Paradoxen är att Unity är för enkelt, det vill säga simpelt. Det är svårt att göra annat än att surfa och peka-klicka. Det är därför jag lämnat Ubuntu. Att Ubuntu tappar vana användare får konsekvenser. Jag har genom åren introducerat Ubuntu för flera nya användare i bekantskapskretsen. Eftersom jag inte längre använder Ubuntu och inte kan rekommendera Unity blir det LinuxMint jag installerar åt Linuxkonvertiter.

2. Ubuntu för vem?

Ubuntu med Unity riktar sig till ”the average user” genomsnittsanvändaren. Det låter bra, man ska inte behöva vara nörd eller civilingenjör för att använda ett operativsystem.

Paradoxen är att ingen har sett en genomsnittsanvändare.

Historiskt har Linux använts av datorkunniga som offrat användarvänlighet (peka-klicka) i Windows och Mac för att kunna anpassa sin arbetsmiljö eller av ideologer som vill använda fri programvara. Det är som regel avancerade datoranvändare som använder datorer på ett avancerat sätt.

Canonical, företaget bakom Ubuntu, måste ställa historien på huvudet då man riktar sig till datornybörjare.

Paradoxen är att datornybörjare inte installerar Linux oavsett hur simpelt man lyckas göra det. Därmed kommer de aldrig i kontakt med Ubuntu. Kvar blir besvikna avancerade användare som inte vill ha simpelheten i Unity.

Jag har fått känslan av att ”the average user” är ett inkluderande mantra för dem som ser Ubuntu som något mer än ett operativsystem. Jag som inte använder Unity inkluderas inte och känner mig inte längre delaktig i Ubuntugemenskapen.

3. Ubuntu för vad?

Det senaste budskapet är att Ubuntu ska slå sig in som OS på mobiltelefoner, plattor och andra manicker. Jag önskar Canonical lycka till och jag tror att Unity passar för manicker.

Paradoxen är att min dator inte är en manick.

4. Unity ska vara enkelt: peka och klicka

Paradoxen är då man vill ändra en inställning eller måste fixa något krävs det trollformler i terminalen. Då bryter Unity samman värre än andra skrivbordsmiljöer som har fler grafiska verktyg.

Jag kör just nu Kubuntu med KDE, en avancerad skrivbordsmiljö. Jag behöver dock i stort sett aldrig ge trollformler i terminalen för att ändra saker som ikonstorlek och grundläggande skrivbordsinställningar. Trots det har jag underbara möjligheter att anpassa min arbetsmiljö exakt som jag vill ha den. Det har jag inte i Ubuntu med Unity.

4. Ubuntu ska vara stabilt

Eftersom Canonical vill se Ubuntu som en seriös utmanare till Windows och MAC måste man kunna ställa grundläggande krav på att hårdvara fungerar och att systemet är stabilt och att man kan administrera det på ett enkelt och säkert sätt.

Paradoxen är att Ubuntu bygger på Debian Unstable och kan därför per definition omöjligt vara stabilt. Ubuntu 11.04 var en katastrof och jag är efter tre veckor i Kubuntu 11.10 böjd att säga att den är ännu värre. Ubuntu är en berg-och-dalbana. Det som fungerar i en version fungerar inte i nästa. Canonical ödar mycket kraft på att utveckla Unity och det finns inte resurser att fixa buggar.

Ubuntu med Unity är en snygg yta över ett fult buggträsk.

4. Out-of-the-box

Ubuntu försöker sälja sig med att det fungerar direkt efter installation utan krångel. Att använda Ubuntu ska vara enklare och mer problemfritt än att köra Windows eller MAC.

Paradoxen är att Ubuntu fortfarande är Linux. Hårdvarustödet är uselt för viss hårdvara. Råkar en genomsnittsanvändare, som aldrig skulle komma på tanken att fråga om vilket grafikkort, nätverkskort eller ljudkort som sitter i en dator och kontrollera om dessa fungerar i Linux, ha sådan hårdvara är det svårt eller omöjligt att få datorn att fungera fullt ut.

Ännu en paradox är att om hårdvarutillverkare ska förbättra sina drivrutiner i Linux måste Linux bli större men så länge drivrutinerna är dåliga kommer inte Linux att växa. Jag ser detta som ett problem för Linux som helhet och inte speciellt för Ubuntu.

6. Egen identitet

Canonical vill att Ubuntu ska ha en egen identitet med egna tjänster och egna lösningar. Det ska synas att man använder Ubuntu och inte en anonym Linuxdistribution. Det är också ett sätt att tjäna pengar på saker som musik- och programförsäljning och molnutrymme i Ubuntu One.

Paradoxen är att en egen skrivbordsmiljö och egna tjänster kräver mycket stora utvecklingsresurser. Frågan är om det inte kostar mer än det smakar. Jag undrar vilka saker man kan göra i Unity som inte hade fungerat i Gnome-shell?

Ubuntus egna tjänster är så fulla med buggar att jag inte använder dem seriöst. Se till exempel problemen folk har med UbuntuOne på supportsidan AskUbuntu. Just idag 673 trådar. Det är litet för många för att påstå att en tjänst är tillräckligt stabil för att använda eller att man kan rekommendera den för viktiga filer.

Jag har börjat förknippa Ubuntu med buggar, förlorade filer och tjänster som inte fungerar.

6. Canonical

Ubuntu drivs av företaget Canonical vars ägare Mark Shuttleworth pumpar in pengar i utvecklingen av Ubuntu. Beslut om Ubuntu tas av Canonical och ytterst av Shuttleworth. Unity är hans projekt.

Paradoxen är att fri programvara är beroende av sin gemenskap. Utan en gemenskap som vill ha, engagera sig i och utveckla den fria programvaran faller projektet. Unity är ett sådant exempel. Gemenskapen efterfrågade inte en ny skrivbordsmiljö utan Unity bestämdes uppifrån.

Kanske måste Canonical göra som RedHat med Fedora och Novell med openSUSE, dela Ubuntu i en kommersiell företagsversion där Shuttleworth kan försöka tjäna pengar på sina projekt och en gemenskapsdriven version som fattar beslut och väljer väg på ett annat sätt än idag.

Ubuntu med Unity har många paradoxer som måste lösas innan drömmen om 400 miljoner genomsnittsanvändare kan besannas!

Man ska idag dock framför allt gratulera LinuxMint som största Linuxdistribution på Distrowatch. LinuxMint har anpassat Ubuntu så som gemenskapen vill ha det!

Jag hoppas att alla har installerat och testar Ubuntu eller någon variant som jag skrev om häromdagen.

Frågan är vad man ska göra efter det man installerat sitt Linuxsystem. Det finns gott om seriösa guider på Nätet med tips om hur man får sitt system att fungera bättre. En sådan guide finns här, en annan här.

För den som inte är fullt lika seriös, men som vill prova några roliga och (nästan) ofarliga saker har jag gjort en litet mindre seriös guide.

1. Testa brandväggen

Alla Linuxnördar tjatar om hur säkert Linux är. Man behöver inget antivirusprogram och ingen brandvägg. Jag säger: upp till bevis! Den försiktige kan testa säkerheten genom att surfa in på Post och Telestyrelsens testsida.

Givetvis har sådana mekaniska test sina begränsningar. Det enda riktiga testet är:

1. Leta reda på ett riktigt nördigt och militant Linuxforum (eller ännu bättre en e-postlista eller IRC kanal, det är där riktiga nördar och hackare håller till.).

2. Kalla alla för idioter och bögar, skriv att Bill Gates r*vkn*llar Linus Thovalds och att Richard M. Stallman är en Microsoftlakej.

3. Ange ditt IP-nummer (detta är inte nödvändigt, men bra som information om att du vill testa din brandvägg. Om du inte vet vad IP-nummer är, eller hur du tar reda på det, så fråga på forumet INNAN steg 2!).

4. Om din dator startar dagen efter är din brandvägg förmodligen OK.

OBS VARNING!! Testa ej detta på en Windowsdator! Den kommer sannolikt att explodera!

2. Installera Bootchart

Det första program den riktige Linuxentusiasten installerar är Bootchart som övervakar startprocessen.

Bootchart tillhör det mest spännande man kan studera!

Linuxnördar ser startprocessen som Skapelsen där Tux skapar världen. Om man har en bootchart kan man delta i metafysiska diskussioner på fora om vad som förorsakar fördröjningen på 300 millisekunder mellan processerna alsactl och blkid.  Diskussionerna är så nära man kan komma skolastikernas teologiska diskussioner på medeltiden.

3. Terminalen

Linux svarta hål Terminalen är Linux svaga eller starka punkt.

Kritikerna tycker att det är ofattbart att man måste skriva trollformler i en terminal då man i andra operativsystem pekar och klickar. Att de har rätt och att Linux är ett vettlöst system kan man enkelt bevisa genom att ge kommandot:

sudo modprobe commonsense

Anhängarna menar att peka och klicka är för schimpanser medan terminalen är för människor.

Jag använder terminalen bara för roliga saker: se på film! Ge kommandot:

telnet towel.blinkenlights.nl

och njut av Stjärnornas krig!

4. Registrera och aktivera dig i ett Ubuntuforum

I Sverige finns två stycken Ubuntufora där användare hjälper varandra och ser till att nybörjare kommer igång. Den officiella sidan är Ubuntu-se.org och den andra är Ubuntu.se. Där får man hjälp med alla möjliga och omöjliga problem och lär känna andra som använder Ubuntu.

Om du känner att du inte har något annat att posta, postar du i valfri tråd inlägg som:

”För två år sedan installerade jag Ubuntu på en gammal laptop och det gick bra.”

eller:

”Varför finns det en blå bård uppe till vänster på LRF:s hemsida?”

eller:

64 bytes from 172.16.50.2: icmp_req=3 ttl=64 time=202 ms

64 bytes from 172.16.50.2: icmp_req=4 ttl=64 time=41.6 ms

64 bytes from 172.16.50.2: icmp_req=5 ttl=64 time=45.4 ms

64 bytes from 172.16.50.2: icmp_req=6 ttl=64 time=51.3 ms

Då blir du snabbt accepterad och en i gänget! (Detta är autentiska citat från Ubuntuforum om det är någon som undrar.)

Frihet!!

Allt detta och mer därtill kan man göra när man har installerat Ubuntu eller ett annat Linuxsystem. Man bör emellertid avstå i alla fall från en del av sakerna.

Det fina med Ubuntu och andra Linuxdistributioner och den poäng jag vill göra, är att Linux är ett fritt operativsystem. Det innebär att du har rätt att använda din dator som du själv vill. Det finns inga slutanvändaravtal, milslånga snåriga licenser eller inbyggda spärrar som begränsar vad du får och inte får göra.

Det finns heller inga dolda kostnader som gör att du måste betala tusentals kronor för program för att kunna arbeta med datorn. Fler program än du någonsin behöver går att installera gratis med några musklick (många är till och med mer användbara än bootchart).

Jag brukar skriva små inlägg då Linuxdistributionen Ubuntu släpper nya versioner och nu är det dags för en ny version igen. Ubuntu riktar sig speciellt till nya Linuxanvändare och är ett bra sätt att börja använda ett fritt operativsystem. Man laddar ner Ubuntu här.

Jag tror dock att detta blir sista inlägget av den här typen. Jag har blivit så besviken över Ubuntu att jag slutat använda det.

Förra Ubuntuverisonen, Natty Narwhal, var en av de sämsta Linuxdistributionerna någonsin, full av buggar, resurskrävande och hopplös att arbeta i. Den nya Versionen heter 11.10 Oneric Ozelot. Skrivbordsmiljön Unity har lämnat alfa-stadiet. Systemet är smidigare, kraschar inte så ofta och kräver mindre systemresurser. Unity är fortfarande buggigt, även om man har fått bukt med de värsta krascharna. Man kan ana hur Unity kommer att se ut då det blir färdigt. Canonical gjort mycket dålig reklam för Unity genom att släppa det alldeles för tidigt. Även om fria program ofta betatestas av sina användare, måste det finnas en gräns då man inser att en produkt är för ofärdig för att kunna användas.

Unity…

Jag hoppas att Canonical, företaget bakom Ubuntu, gör rätt då man satsar på Unity. Jag ställer upp på många saker som Canonical står bakom som att det måste vara möjligt att köpa en dator med ett fritt operativsystem i en vanlig datorbutik och inte betala en onödig Microsoftskatt. Canonical har gjort mycket för att popularisera Linux och därmed fri programvara, men jag är rädd för att Unity är en stor felsatsning.

Unity duger kanske för att slösurfa och att göra enkla saker en åt gången. Canonicals Gerry Carr gör ett nummer av att man kan söka på ABBA på Dashboardet. Då får man upp de låtar av ABBA man har på sin dator (i bästa fall, sökningarna är minst sagt tveksamma) plus alla låtar av ABBA man kan köpa genom UbuntuOne och Amazon. Han ser detta som ett stort framsteg, men vad är det annat än ett kommersiellt jippo? Det var inte av denna anledning jag gick över till fri programvara och använder Linux. Min dator är mitt arbetsredskap och inte en reklamkanal.

Det hade varit bättre att man hade förklarat hur jag ska hantera flera program som LyX, LibreOffice, FocusWriter, Opera, Firefox, GIMP och Evince, ofta med flera filer från samma program öppna samtidigt. Då bryter Unity samman, med eller utan ABBA.

Unity duger inte. Jag har aldrig skådat en så hopplös, svårarbetad men samtidigt påträngande och ful skrivbordsmiljö. Är det meningen att jag ska sluta jobba och istället köpa låtar och program från Canonical?

Man påstår att man förenklar och tagit bort ”clutter” i Unity. Systemet har istället blivit mer svårhanterligt och ”cluttret” har ökat. Ett exempel är Dashboardet som i 11.04 var i det närmaste tomt men som man nu har fyllt med onödig information som vilka program som jag inte råkar ha installerat.

Varför måste jag få information om att jag inte har programmet rRootage installerat varje gång jag öppnar ett program? Det är säkert ett utmärkt program, men jag har aldrig använt det och kommer sannolikt inte heller att göra det i framtiden. Vad är detta om inte onödigt "clutter"?

Dashboardet är en amatördesigners verk och skrivbordet hade fungerat bättre utan det.

Ett annat exempel är att Unity tagit överhanden på bekostnad av de program som man arbetar i. Man förväntas administrera skrivbordet och inte arbeta då man installerat Ubuntu. Totempålen är full från start.(Klicka på bilden för förstoring!)

Totempålen är full med verktyg för att administrera systemet och Unity, knappar med pil. Det finns ingen plats för egna program. Ska man arbeta eller beundra Unity i Ubuntu?

Det finns inget utrymme för genvägar till egna program. Konceptet med totempåle har brutit samman.

Alternativ

Jag tänker inte klanka mer på Ubuntu med Unity. Jag använder fria operativsystem och behöver därför inte använda Unity. Jag tycker dock inte att man ska slänga ut barnet med badvattnet. Ubuntu är ett bra projekt som ger en rimligt stabil utvecklingsversion av Debian med rimligt nya programversioner en gång i halvåret. Därför tänkte jag tipsa om alternativ till Unity:

Gnome-shell

Gnome-shell är också en modern skrivbordsmiljö som bitvis liknar Unity. Jag tycker Gnome-shell är mycket bättre och mer genomtänkt än hobbyprojektet Unity. Gnome-shell är dock relativt nytt och saknar en del funktioner. Man installerar Gnome-shell i Ubuntu och loggar sedan ut och in i den nya miljön. Om Canonical hade valt att satsa på Gnome-shell istället för Unity tror jag att resultatet hade blivit mycket bra.

Kubuntu

Kubuntu är Ubuntu med skrivbordsmiljön KDE. KDE är en avancerad skrivbordsmiljö och det finns massor med inbyggda finesser, en del bra och en del onödiga. Många som utvecklar program för KDE tycker om att göra avancerade program vilket gör att man kan göra avancerade saker i dem, men också att de kan vara svåra att lära sig. Kubuntu är ganska tungt och kräver en del av datorn.

Xubuntu

Xubuntu är Ubuntu med skrivbordsmiljön Xfce. Det är en lättare skrivbordsmiljö som trots det har det allra mesta. Xfce är konservativt med menyer och dockor och ett bra val för den som vill att datorn ska se ut som den gjort de sista decennierna och inte som en mobiltelefon. Jag tror att många som inte vill gå över till Unity eller Gnome-shell landar i Xubuntu.

Lubuntu

Lubuntu är Ubuntu med skrivbordmiljön Lxde. Det är ännu lättare än Xfce. I mitt tycke saknar den en del funktionalitet, men passar bra om man vill ha en snabb och enkel skrivbordsmiljö utan krims-krams. Xubuntu och Lubuntu passar på äldre datorer. En gammal dator får nytt liv medan en ny dator flyger fram.

Dessa distributioner stöds av Canonical. Utöver det finns det en uppsjö av distributioner som bygger på Ubuntu. Den största är:

LinuxMint

LinuxMint bygger på Ubuntu och lägger till en egen meny och en del program och har multimediafunktioner installerade från start. Det innebär att LinuxMint är enklare för den som snabbt vill komma igång i Linux, men att man också delvis gått ifrån idealet om fri programvara. LinuxMint kommer att hålla fast vid Gnome 2 så länge det går. Det brukar ta någon vecka för Mintgänget att sätta samman LinuxMint efter det att Ubuntu släppt en ny version.

Valfrihet

Om man väljer Unity, Gnome-shell, KDE, Xfce, Lxde och Gnome 2 handlar om tycke och smak. Det som passar mig passar inte andra. Det finns säkert många som älskar Unity och tycker att jag har helt fel. Det är detta fria operativsystem handlar om: valfrihet och att man ska trivas med sin dator.

Ubuntu och alla andra operativsystem är gratis att ladda ner, installera och använda. Det innebär att man kan testa sig fram och hitta ens eget sätt att arbeta. Det finns tusentals gratis program som man enkelt installerar. Linux är virusfritt och säkert. Det är ett väldigt bra operativsystem som alla som sitter framför en dator borde prova!

Det finns två svenska supportsidor för Ubuntu: Den officiella sidan Ubuntu-se.org och Ubuntu.se. Där får man all tänkbar hjälp om allt som gäller Ubuntu med varianter oavsett om man är ny eller gammal användare!

Idag har en ny version av Linuxdistributionen Ubuntu, 11.04 Natty Narwhal (på sv. ung. Nördiga narrvalen) släppts. Ubuntu är inriktad på nya Linuxanvändare och är ett utmärkt sätt att testa Linux, ett bättre, säkrare och roligare operativsystem. Jag har använt Ubuntu de senaste åren och varit mycket nöjd.

I det nya Ubuntu introducerar man en skrivbordmiljö som är bland det häftigaste man kan se på en dator, det så kallade Unityskrivbordet. Man möts av en stor totempåle till vänster, inga traditionella menyer och många andra innovativa sätt att hantera skrivbordet.

Ubuntu 11.04. Klicka på bilden för förstoring!

Jag har dock kommit fram till att Unity är oanvändbart för mig. Det känns litet lätt förnedrande med stora färggranna knappar för att navigera. Jag gör det snabbare och säkrare utan. Att arbeta med flera program samtidigt är att jobba mot Unity, inte med det. Unity är gjort för att göra enkla saker en i taget, inte för att göra många saker samtidigt. Ubuntu satsar på en snygg och enkel fasad, men glömmer bort att det finns de som går över till Linux för att de vill använda sin dator på ett mer avancerat sätt.

Bildtext: Med supertangenten (Windowsknappen, men det vågar man inte skriva högt…) och en siffra kan man snabbt öppna program från totempålen. Problemet är att utvecklarna inte har kunnat föreställa sig att någon har mer än tio program så siffrorna tar slut. Varför kommer förresten 0 efter 9?

Jag vill inte fastna i en diskussion om vad som är den bästa skrivbordsmiljön. Att använda Linux är att välja. Var och en ska bestämma vilken Linuxvariant och vilken skrivbordsmiljö som passar bäst och jag hoppas att många blir nöjda med Unity.

Jag tycker att Ubuntu gjort rätt i att satsa på sin egen skrivbordsmiljö. Med Unity kan man skräddarsy Ubuntu och bli en särpräglad Linuxvariant.

Bakgrund

Jag tror att Canonical, företaget bakom Ubuntu, satsar på att värva Windowsanvändare med Unity. Ofta är Windowsanvändare inriktade på att peka-klicka och surfa. Man ska inte ge kommandon i en terminal utan allt ska göras grafiskt. Unity lockar med övertydliga knappar man inte gärna kan missa att peka-klicka på och inom några sekunder är man ute på Nätet. Unity är smidigare än Windows, där man måste leta efter saker i en meny.

Unity är till stor del inriktat på Nätaktiviteter. Det är saker som, vad jag förstått, många har som huvudsaklig sysselsättning då de slår på sin dator. Dessa saker är enkla och självklara att komma åt i Natty. Allt sköts med peka-klicka.

Jag är inte med i Facebook, chattar inte och är under stora delar av dagarna inte ens uppkopplad eftersom jag jobbar på datorn. Unity är inte gjort för mig.  Dessutom ger jag ofta kommandon i terminal och tycker om att pilla i config-filer.

Design?

Unity är uppbyggt av häftiga och nyskapande element: globalmeny, fönsterknappar till vänster, totempålen, anslagstavla, att gömma funktioner och så vidare. Ingen verkar ha reflekterat över hur delarna samverkar om man jobbar på datorn. Då bryter gränssnittet samman och blir som att resa med Alice i Underlandet. Man får leta efter vanliga funktioner som man alltid har haft och ofta gå omvägar.

Bildtext: Var är menyerna till Firefox? Av någon anledning ska de finnas i en globalmeny längst upp till vänster, oavsett var på skärmen man kör programmet. Bilden är missvisande eftersom menyerna som grundläge är gömda och syns först då man råkar föra musen över dem. Man måste alltså råka föra musen till rätt ställe för att kunna använda program. Förvirringen blir total om man kör ett tiotal program parallellt i blandat maximerat/avmaximerat läge. Att göra en enkel sak som att kopiera en textsnutt från ett program till ett annat blir ett litet äventyr! Unity bevisar att det går att göra häftiga saker i Linux, men: Varför???

Funktionerna är inte konsekvent genomförda utan program uppföra sig på olika sätt, vilket spär på förvirringen. Jag har känslan av att man följt regeln: ”Looks Great!” och inte strävat efter: ”Works Great!”

Anslagstavlan är hopplös. Jag använder sällan Firefox, Visa foton (franska kort?) kan vara kul, men jag gör viktigare saker på datorn. Evolution har jag aldrig använt. Lyssna på musik är en av de få saker man snabbt kommer åt via meny i panelen. Genvägarna går inte att ta bort eller byta ut på något enkelt sätt. Jag hade hellre haft LibreOffice, LyX, Opera och Synaptic. På samma yta hade man kunnat ha genvägar till alla program om man inte valt den extrema knappstorleken. Eftersom de flesta program ändå finns på totempålen är den stora och fula anslagstavlan en onödig upprepning.

Att Unity är ett koncept med disparata idéer och ingen genomtänkt skrivbordsmiljö visas av hur man  hanterat menyer. Menyer och annat ”clutter” var en av de saker Unity skulle förpassa till skrivbordsmiljöernas skräpkammare. Tio dagar innan lanseringen var menyerna tillbaka. Kanske var det någon i designteamet som försökt göra nytta på sin dator och insåg att man inte kommer så långt med färgglada knappar.

Menyerna försvinner när man öppnar ett program: Ogenomtänkt, fult och meningslöst!

Som kompensation fick menyhatarna igenom att menyerna skulle vara oanvändbara. Nu finns det några stackars misslyckade menyer som spär på ”cluttret”.

Givetvis borde man ha funderat igenom hur man vill kanalisera arbete och hur man vill att grundläggande funktioner ska hanteras tidigt under utvecklingsprocessen och sedan hållit fast vid ett grundkoncept som man förbättrat och justerat. Unity är vackert, fragmenterat, förvirrat, ogenomtänkt och oanvändbart. Jag skulle karakterisera Unity som super”cluttrigt”, det som man strävat efter att komma ifrån. Jag är tvungen att klicka fler gånger än förr för att hitta rätt och musrörelser mellan till exempel globalmenyn för att ge kommandon, programmet jag arbetar i och totempålen för att byta program, är långa och invecklade. Visst finns det snabbkommandon för många saker, men om det är så man ska navigera, varför ska man då dras med ett resurskrävande grafiskt skal som motarbetar det man vill åstadkomma?

Ny dator?

Man behöver en relativt kraftfull dator för att köra Unity, annars förpassas man till gamla Gnome 2. Man är tvungen att köpa ny dator för att kunna köra senaste Windows, ska det bli likadant i Ubuntu?

Jag har testat Ubuntu 11.04 sedan första alfan, bland annat på en tre år gammal bärbar dator med klent grafikkort. Jag fick visserligen tillgång till Unity, men när jag gör något går processorerna i topp och fläkten tjuter. Det innebär en trög dator, störande arbetsmiljö och rejält kortare batteritid. Prestandan är i nivå med kalkonsystemet Windows Vista som en gång följde med datorn men som sedan länge slängts ut.

Ubuntu 11.04: en betaversion

Ubuntu 11.04 har inte genomgått en komplett släppcykel, utan skeppas som betaversion. Man satsar på att släppa systemet just idag, inte när det är färdigt. Någon releasekandidat blev det inte tid för. Man menar att det mesta är på plats och fungerar och att man därför kan släppa Natty. För mig tog det mindre än fem minuter innan Natty kraschade. I ett buggigt OS riskerar man att förlora arbete. Det är inget problem om det mest avancerade man gör är att skriva: ”Nu har jag vaknat!” på Facebook. För den som sitter med bokprojekt med eget och andras mångåriga arbete och tjänar sitt levebröd på att arbeta på datorn är det litet mer komplicerat.

Unity har brister som man måste arbeta om till nästa utgåva om sex månader. Till utgåva 12.04 kommer Unity nog att vara någorlunda stabilt och finslipat. Fram tills dess är alla Ubuntuanvändare betatestare och kommer säkert att få stå ut med tvära kast i användargränssnitt.

En av många små missar. Menyer tenderar att delvis sjunka in under varandra. Jag vet inte om detta är en bugg eller ett designval. Oavsett vilket är det fult och ser amatörmässigt ut.

Givetvis kan man inte kräva att allt ska vara perfekt i en ny skrivbordsmiljö från dag 1. Det är dock arrogant att släppa ett ofärdigt OS där man vet att det finns allvarliga buggar som gör att systemet kraschar.

Natty för vem?

Många kommer säkert tycka att gränssnittet i Natty är toppen och att det uppfyller deras krav på peka-klicka och surfa. Ubuntu gör stora insatser för att förenkla Linux. Problemet är att under skalet är Natty fortfarande Linux. Det finns gott om hårdvara och andra saker som måste ställas in manuellt. När nya användare söker hjälp på ett Ubuntuforum kommer de att anmodas att ge ett terminalkommando. I Natty är det en bravad bara att hitta terminalen.

Man gör saker annorlunda i Linux än i andra OS. Linuxsättet inkluderar att använda terminalen. Om man inte tycker om, eller vill lära sig Linuxkonceptet finns det ingen anledning att köra Linux, hur vackra skrivbord man än lockar med.

Jag tror att man gör felslutet att användare som bara vill peka-klicka, surfa på sin dator inte installerar ett operativsystem utan nöjer sig med OEM-versionen av Windows som följde med förinstallerat, hur dålig och dyr denna än är.

Jag är inte rätt person att bedöma Ubuntu Natty. Det kan mycket väl vara den bästa skrivbordsmiljö som finns. Att jag använder min dator på ett sätt som inte fungerar med Natty visar kanske att det är jag som borde läggas ner och inte Unity. För trögnissar och gamla dinosaurier finns Gnome 2 kvar, men det kommer att tas bort till nästa utgåva. Jag har alltså ett halvår för omskolning. Det är emellertid uppenbart att Ubuntu strävar åt ett håll och jag åt ett annat. Jag använder därför de närmaste månaderna för att hitta ett OS som passar mig. Kanske skriver jag litet om de system jag testar framöver.

Bildtext: Det enda roliga jag hittat i Unity är att de fyra huvudena längst ner på totempålen har förkortningen SAFT. Står bokstäverna månne för Saftvara, Applikagram, Filmanegen och Trashkorgen? Det är inte lätt att avgöra vad som är buggar, ”design” eller översättningsmissar i Ubuntu 11.04! Jag vill påpeka att den svenska översättningen av systemet genomgående är fantastisk och att även de flesta program är översatta.

Testa!

Mitt kritiska inlägg är inte menat att skrämma bort folk från Ubuntu. Ubuntu är ett väldigt bra system och Unity kan vara den skrivbordsmiljö som passar dig bäst. Jag arbetar nog på ett litet omodernt sätt och har inte behov av alla moderna finesser.

Många kända IT-profiler har gått över till Ubuntu!

Även om Natty inte är mitt operativsystem tycker jag att alla ska testa. Det är spännande och roligt att pröva nya saker och Natty är verkligen nytt och spännande. Jag har både varit förvånad och road över alla nya mojänger jag lärt känna under utvecklingsfasen.

Man kan börja med att testa Ubuntu från en LiveCD eller USB-pinne utan att installera på hårddisken. Man kan därefter mjukstarta med att installera Ubuntu vid sidan av Windows så att man i lugn och ro kan utvärdera och se om man vill bli Linuxnörd, vilket inte alls behöver vara otrevligt.

En av fördelarna med Linux och Ubuntu är att allt är gratis. Man får ett komplett operativsystem med alla program man någonsin kan drömma om utan att betala en krona. Hela systemet (utom saften) och de flesta program är översatta till svenska. Man slipper virus och malware och många datorer, särskilt litet äldre burkar, blir mycket snabbare med Linux än med gamla trötta XP. Ubuntu är dessutom roligt och man lär sig spännande saker om sin dator. Man har inget att förlora och allt att vinna på att testa Ubuntu!

Man laddar ner Ubuntu här.

Behöver man hjälp så frågar man på ubuntu-se.org eller ubuntu.se. Det är två svenskspråkiga supportsidor för Ubuntu som ger förstklassig hjälp.

Natti Natti Ubuntu!!!