Okt 262015
 

Flattr this!

I torsdags släpptes Ubuntu 15.10 med avknoppningar som Kubuntu, Xubuntu, Lubuntu, Ubuntu Gnome, Ubuntu Mate med flera. Naturligtvis har jag tagit mig en titt.

Ubuntu 15.04 var den buggigaste Buntuversion jag skådat. Min favoritvariant, Kubuntu, gick igenom en stor uppgradering till plasma 5 vilket ledde till massor med märkliga buggar, krascher och att saker inte fungerade. Till sist gav jag upp.

Jag testade Ubuntu Gnome och det fanns mycket positivt, men också sådant som jag inte kom överens med.

Till sist hamnade jag i den mest konservativa skrivbordsmiljön Xfce och har kört Xubuntu i nästan ett halvår. Xubuntu är gammaldags och innehåller få innovationer. Det är inte särskilt inspirerande, men saker fungerar som man förväntar sig och skrivbordet är superstabilt, snabbt och utan ballast. Även här fanns det emellertid märkliga buggar.

Det var inte bara i skrivbordet utan även i det underliggande systemet som det fanns buggar. Detta till trots att 15.04 innehöll få nyheter förutom kärn- och programuppdateringar.

Därför såg jag förhoppningsfullt fram mot Ubuntu 15.10. KDE har gjort stora framsteg och många buggar rättats till. Det har dock varit turbulens bland Kubuntuutvecklarna och det är frågan om hur pass mycket energi som kommer att läggas ner på distributionen framöver. Frågan är om jag kan återvända hem till Kubuntu.

 

15.10

Man kan kort säga ur askan i elden. 15.10 är om möjligt ännu buggigare än sin föregångare och släpptes med så kritiska buggar att systemet garanterat kraschar för användare med viss hårdvara som installerar paket systemet rekommenderar. Detta till trots att Ubuntu 15.10 innehåller ännu färre nyheter. Förutom kärn- och smärre programuppdateringar får man verkligen leta efter nyheter. Givetvis kommer flera buggar att rättas till de närmaste veckorna, men helhetsintrycket är inte bra.

Kubuntu 15.10 är fortfarande inte färdigt, även om det blivit mycket bättre än 15.04 och jag vill inte köra det på mina arbetsstationer.

Xubuntu 15.10 är OK, men inte ens den mest konservativa skrivbordsmiljön har man lyckats få problemfri.

 

Buggbuntu

Ubuntu har sloganen Linux för Human Beings och marknadsförs som enkelt och användarvänligt. Det stämmer inte. En normalanvändare ska inte behöva söka efter lösningar i timmar eller bli sittande med en ostartbar dator. Visst måste man acceptera att versioner mellan Långtidsvarianterna inte kan vara lika gedigna, men någonstans går det en gräns. Vill man köra Bleeding Edge finns bättre Linuxvarianter.

Om man inte kan prestera bättre är det smartare att lägga ner mellanversionerna eller göra dem till rullande instabila utvecklingsversioner. I så fall kan man emellertid fråga sig vad som blir skillnaden mellan Debian och Ubuntu.

Har man fokuserat för mycket på att göra Ubuntu till ett telefon-OS och glömt kvalitetstestning? Det sista dryga halvåret har jag varit en missnöjd, men lojal användare. Måttet börjar dock bli rågat och jag kommer att undersöka andra distributioner. Det känns inte längre som att Ubuntu lever upp till mina krav på ett hyfsat stabilt operativsystem med hyfsat moderna programversioner och möjligheter att fippla med Linux på egen hand.

 

Framtiden

Detta är några av de spekulationer som ploppar upp då jag testar 15.10. Några är säkert tokiga och andra hoppas jag är fel.

På sikt är de många buggarna och få nyheterna oroande. Nästa version, 16.04, är en Långtidsversion som ska vara superstabil. Det finns dock en lång rad tunga Ubuntunyheter i kön: Unity 8, Mir, Snappy. De utvecklas av Canonical. Sådana genomgripande förändringar tar tid innan de fungerar tillsammans med allt annat. Sådana nyheter skulle introduceras i mellanversioner för att testas och utvärderas och därefter vara stabila i långtidsversionerna. Nu är mellanversionerna märkligt tomma på innovationer med en märklig ketchupeffekt till den kommande långtidsverionen.

Detta måste innebära att man antingen måste fokusera på att göra 16.04 hyfsat buggfri, men utan nyheter. Ubuntu 16.04 skulle i så fall bli en uppiffad 12.04. Skrivbordsmiljön Unity har alltjämt samma grundversion. Till och med superkonservativa Xfce har gått igenom större förändringar sedan 2012. Om nyheterna uteblir blir Canonicals pipdröm om konvergens med telefoner försenad till LTS 18.04 och då har nog tåget gått. Om man å andra sidan tar in nyheterna blir 16.04 ett buggträsk som bara extrema telefonentusiaster kan använda.

Man kan fråga sig om Ubuntu alltjämt är ett flaggskepp för fri programvara och ett realistiskt alternativ till Windows och MAC. Det hade varit katastrof för Microsoft om Windows 10 hade varit hälften så buggigt mot vad som blivit standard i Ubuntu. Ubuntus stora insats var att visa att Linux går att använda på skrivbordet. Ubuntu fick mig och många andra att gå över till Linux. Efter det har man satsat på så många tokigheter: Ubuntu på TV, Ubuntu One, reklam, insamling av användardata, telefoner med mera, att man tappat kursen. Canonical har, så vitt jag vet, på elva år inte hittat något sätt att tjäna pengar på Ubuntu. Den största katastrofen var den egenutvecklade skrivbordsmiljön, Unity. Det gjorde avknoppningarna bättre och mer spridda. Ubuntu har blivit byggarbetsplats för andra men nu svajar bygget. Kanske kommer fler distributioner att gå över till Debian direkt istället för att ta omvägen via Buggbuntu. Kanske är det en sådan distribution som jag kommer att använda framöver.

 

Kloka ord

Om man inte måste ha det senaste avråder jag från att använda *Buntu 15.10. Långtidsversionen 14.04 är bra och efter ett och ett halvt år har fel och buggar rättats till. Genom att lägga till extraförråd får man tillgång till nyare programversioner. Trots det känns en hel del föråldrat. Ett och ett halvt år är lång tid i Linuxvärlden.

Okt 282013
 

Flattr this!

För några dagar sedan skrev jag om att jag installerade Kubuntu och Xubuntu på mina datorer. Var har storebror Ubuntu tagit vägen?

Jag installerade faktiskt inledningsvis Ubuntu på en av mina datorer.

Man ska verkligen tänka sig för mer än en gång om man vill använda Ubuntu. Det stora debaclet är sekretessen. Canonical, företaget bakom Ubuntu övervakar allt man gör i Dashen. Man kartlägger användare för att förbättra ”användarupplevelsen” genom att skicka reklam och diverse ej efterfrågad och meningslös ”information”. Man ska komma ihåg att:

 

1. Canonical är ett brittiskt företag med servrar i USA. Därför är allt Canonical samlar in tillgängligt för NSA.

2. Canonical vidarebefordrar information till sina partners: Google, Facebook, Twitter etc. Användarna reduceras till simpla konsumenter som ska matas med reklam.

 

Det nya häftiga med Ubuntu 13.10 är Smart Scopes som skickar riktad reklam och så kallad information på, som man säger, ”intelligent” sätt. Varje användare kartläggs och reklam och ”information” anpassas till hans vanor och intressen. Dash är en reklampelare och hur ”intelligent” reklam och oönskad ”information” än sägs vara är den, som alltid, i bästa fall idiotisk och ofta kränkande.

 

Varför ska jag behöva se tonvis med reklam när jag öppnar webbläsaren Firefox? Ubuntu har blivit en slö och osäker reklampelare.

Varför ska jag behöva se tonvis med reklam när jag öppnar webbläsaren Firefox? Ubuntu har blivit en slö och osäker reklampelare. Allt jag klickar på registreras och Canonical har koll på vilka program och filer jag klickar på, var jag gör det och när jag använder min dator. Självklart har jag bara rent mjöl i påsen, men behöver vi mer övervakning och ständig matning med reklam?

 

I praktiken fungerar det på detta sätt. Man skriver in namnet på det man söker i Dashen. Eftersom jag nästan alltid använder LyX då jag arbetar skriver jag lyx i Dashen för att öppna programmet. Givetvis får jag upp en massa idiotisk reklam och oönskad meningslös ”information”. Den smörjan kan vi hoppa över. Med ”rätt” inställning får jag upp denna intressanta bild med bruksanvisning bland reklam och ”information”:

 

LyX

 

Först trodde jag att Canonical kapat min webbkamera och anpassat reklamen efter min fysionomi (jag är extremt närsynt och har håriga handflator). Sedan insåg jag att datorn inte har någon webbkamera så Canonical kan omöjligen känna till mina lyten. Det är istället den fantastiska ”intelligensen” i Smart Scopes som slagit till.

Vad bilden har att göra med det fantastiska programmet LyX övergår min fantasi. Varför någon som använder LyX också automatiskt är intresserad av självbefläckelse är lika svårt att förstå.

 

Varför?

Man kan uppfatta att få ett skrev uppkört i ansiktet på olika sätt:

 

1. Canonical vet bättre än jag vad jag behöver och att skriva böcker som ingen läser i LyX innebär intellektuell masturbation. Det är bättre att att ägna sig åt fysisk sådan.

2. Canonical är reklamfinansierat och genom att köra upp ett skrev i användarnas ansikte tjänar Canonical några ören. Det är användarnas skyldighet att tacka och ta emot för de fantastiska upplevelser Canonical ”gratis” ger dem. Detta argument får man om man buggrapporterar. På något odefinierbart sätt känns detta som en form av prostitution.

 

Jag måste med skammens rodnad erkänna att då jag var 16 hade jag tyckt det är roligt att se ett skrev då jag öppnar ett program.

Ubuntukramare kan påtala att man kan stänga av Canonicals spionage och Smart Scopes. Jag är betydligt äldre än 16 och har inte längre tålamod med denna typ av idiotier och idiotargument att man själv ska ta ansvar för andras skit som de prackar på en mot ens vilja. Därför har jag inte bara stängt av, utan slängt ut Ubuntu. Canonical har ingen rätt att förnedra mig och man ska inte använda produkter från företag som ser användare som en handelsvara.

Det här var sista gången jag självbefläckade min dator med Ubuntu!

 

En stor tebjudning

Mark Shuttleworth, Canonicals grundare, skrev på sin blogg då Ubuntu 13.10 lanserades att de som kritiserar Ubuntu gör det av politiska skäl och är att likna vid tepartyrörelsen. Jag deltar alltså i en internationell tebjudning. Detta har retat upp många utvecklare, främst inom skrivbordsmiljön KDE eftersom de känt sig utpekade. Shuttleworths dumheter får stå för honom själv och om han väljer att alienera Ubuntu blir det svårare för Canonical.

Jag tror att Shuttleworths budskap är mångbottnat.

Ubuntu använder allt fler egna lösningar: Ubuntu One, Mir, Unity osv. Det gör systemet allt mer slutet, trots att det är byggt på öppen källkod. Shuttleworths yttrande kan därför syfta på The Boston Tea Party där amerikaner slängde slutna lösningar, serverade mot deras vilja av England, överbord. Shuttleworth är att likna vid George III och Ubuntukritiker vid frihetskämpar som förespråkar fri programvara i ordets rätta bemärkelse.

En annan tydning är att använda Ubuntu är en absurd och surrealistisk upplevelse (som att få ett skrev uppkört i ansiktet då man jobbar). Ubuntu är som en tebjudning i Alice i Underlandet och inte ett riktigt operativsystem gjort för riktig användning.

 

Jag när det fåfänga hoppet att utvecklarna bakom Ubuntu en dag vaknar upp och inser vilket skräp de skapat och istället ger oss tillbaka det fantastiska operativsystem Ubuntu en gång var.

Okt 192012
 

Flattr this!

I termen Crapware ligger att datorprogram håller usel kvalitet. De har säkerhetsbrister och kan läcka information om användaren via trojaner. Programmen kan innehålla oönskad reklam och fungera illa.

Med Windows följer ofta dåligt fungerande reklamfinansierade eller tidsbegränsade versioner av program, ett ohägn. Dessa går att rensa bort. I Ubuntu är det numera systemet och inte enskilda program som spammar och spionerar.

Utgåva 12.10 av Ubuntu som släpptes igår är ett enastående lågvattenmärke. Man tvingas se reklam och ens sökningar och vilka program man öppnar skickas till Canonical, företaget bakom Ubuntu och Canonicals partners. Ubuntu har blivit Crapware.

 

Produktivitet

I Ubuntu kör man Unity, en sönderdesignad skrivbordsmiljö ingen frågat efter och ingen vill ha.

Unity är slött och buggigt. Det är segt och kräver mycket dator. Frågan är om man kan rekommendera Ubuntu annat än på splitternya datorer med massor med RAM och stora grafikkort.

Unity kanske har sina fördelar och det är så någon som gått en tioveckorskurs i IT-design får sig itutat att en skrivbordsmiljö borde fungera. Det är inte gjort för den som dagligen arbetar på sin dator utan för enklast möjliga datoranvändning.

Den usla skrivbordsmiljön bidrar även den till att stämpla Ubuntu som Crapware. Det är inte meningen att man ska arbeta i Ubuntu.

 

Reklam och spioneri

Ubuntu 12.10 har reklam. Allt man skriver i Dashen skickas till Canonical och Canonicals partners för analys för att bättra på den reklam man kommer att få framöver.

Reklamen baseras på vad man skriver i Dashen och hämtas från Amazons webbutik. Meningen är att man ska lockas till köp då man öppnar ett program, söker efter en fil och så vidare.

Om man öppnar GIMP får man reklam om för mig okänd musik som jag varken vill ha eller kommer att köpa och inte letade efter då jag ville öppna GIMP.

 

Varje gång man öppnar ett program tvingas man se reklam. Canonical hoppas att man ska köpa så att de får en liten slant. Unity sades vara designat för att vara störningsfritt. Att spammas med reklam är den värsta sortens intrång.

 

Samma sak då jag öppnar Focuswriter.

 

Ubuntu är inte designat för arbete eftersom jag förutsätts ha tid att bläddra igenom runt 25 reklamerbjudanden varje gång jag vill öppna en enkel ordbehandlare.

 

Reklamen är förolämpande och kränkande. Varför ska jag behöva se reklam varje gång jag öppnar ett program? Varför ska utvecklare av utmärkta öppna program förknippas med saker som de inte har något med att göra?

Man kan bara ana vilket liv det blivit om Microsoft hade börjat övervaka Windowsanvändare och om det hade börjat poppa upp reklam varje gång man öppnar ett program. Då hade många använt det som argument för att gå över till Linux. Nu är det en av de största Linuxdistributionerna som inför skräpet…

 

Att försvara det oförsvarbara

Canonicals ägare Mark Shuttleworth bemötte kritiken i ett stroppigt blogginlägg (De värsta grodorna har han strukit i efterhand). Reklamen är inte reklam eftersom den inte är betald. Den baseras på vad jag skriver i Dashen och om jag får reklam jag inte vill ha är det mitt eget fel eftersom jag inte sökt tillräckligt specifik! Hur kan jag vara mer specifik än att skriva GIMP om jag vill öppna GIMP? Inlägget hånar de som uttryckt oro eller kritik mot reklamen.

  • Det finns inget som säger att reklam måste vara betald. I själva verket är ofta den bästa reklamen obetald. Den uppfattas som information, opartisk och objektiv.
  • Att Shuttleworth inte lyckats få betalt då han sålde visar att han är en usel affärsman eller att Ubuntuanvändare är värdelösa.
  • Om jag vill öppna GIMP då jag skriver GIMP är reklam en distraktion och inte vad jag vill se. Reklamen baseras inte på vad jag vill utan på Canonical och Amazons vilja att sälja produkter jag inte vill ha eller behöver.

Shuttleworths bulldog Jono Bacon fyllde på med att svamla om att vi både är producenter och konsumenter och hur bra han tyckte det är att få reklam om Allman Brothers och i ett senare inlägg att Canonical behandlar sökningar med viss sekretess och att personalen som analyserar användarna är utbildade. Uppgifterna om sekretess är lögn. Uppgifter skickas visst vidare till Amazon.

  • Det är tur att Canonical har bra personal. Ingen av dem har dock med att göra vad jag gör på min dator.
  • Jag hade gärna bytt jobb med Herr Bacon. Jag hade också velat slippa producera och bläddra i reklamerbjudanden om min favoritmusik.
  • Att man kan vara både producent och konsument må så vara. Ska jag inte ha möjlighet att välja själv när jag vill vara det ena eller det andra? I Ubuntu är jag alltid konsument i och med att jag utsätts för reklam vad jag än vill göra.
  • Mina datorer är avsedda för produktion. Att konsumera är en bisak. I Ubuntu har man tagit död på produktiviteten med Unity. Ubuntu är avsett för konsumtion och reklamen är en följd av detta.
  • Man får inte handskas hur som helst med användardata och hela reklamjippot kan vara olagligt.

 

Crapware

Med reklam och spioneri sänker sig Ubuntu till den värsta sortens skitprogram. Det är inte bara en trojan utan hela systemet som är uppbyggt kring att vara Crapware.

Efter massiv kritik har man dock gjort det relativt enkelt att stänga av reklamen. Då dödar man andra tjänster som hade kunnat vara användbara. Detta visar hur idiotiskt upplägget är och hur illa det är genomfört.

 

Man kan stänga av reklamen men stänger då av tjänster som faktiskt hade kunnat vara användbara. Illa genomtänkt och uselt genomfört, ett signum för Ubuntu.

 

Det är anmärkningsvärt att man lägger över på användaren att täppa till säkerhetshål. Linux har rykte om sig att vara säkert, men Ubuntu läcker som ett såll.

 

Tjäna pengar

Canonical får en liten andel av det Amazon säljer genom reklamen. Det är bra om Canonical tjänar pengar så att man kan göra Unity användbart. Frågan om hur och om man kan tjäna pengar på Linux på skrivbordet är obesvarad och det är det som hindrar Linux från att bli stort på skrivbordsdatorer. Kanske har Canonical hittat receptet?

Reklam och spioneri är definitivt fel väg och jag hoppas att Canonical inte tjänar ett ruttet lingon.

Hur fel man tänker visas av att då man väl gjort Ubuntu till Crapware gör man det lättare att donera pengar i samband med att man laddar ner Ubuntu. Jag donerar inte till Crapware. Det är antingen eller: Crapware eller ett operativsystem.

Hade man hållit Ubuntu reklamfritt hade jag donerat mer direkt till Canonical än jag någonsin kommer att köpa för hos Amazon.

 

Ubuntu i graven

Jag har tagit tillbaka mitt undertecknande av Ubuntus Code of Conduct. Eftersom Canonical inte respekterar mig finns det ingen anledning att jag ska respektera dem. Code of Conduct är bara ett annat reklamjippo. Jag har slutat umgås på Ubuntuforum och kommer inte att ge support till Ubuntuanvändare eller installera Ubuntu.

Canonical har gjort ett episkt klavertramp och man har skjutit sitt varumärke i sank. Att Ubuntu blivit Crapware är självklart dåligt för fri programvara. Det öppnar upp för att program och Linuxsystem ska vara reklamfinansierade och att det är legitimt att övervaka användare.

Som tur är är Linux och fri programvara större än Ubuntu och det finns andra utmärkta Linuxdistributioner. Man behöver inte ens lämna *buntu utan kan använda Kubuntu, Xubuntu eller Lubuntu. Canonical lägger ner minimala resurser på dessa och de har inte designats sönder och innehåller inte reklam eller spionprogram. Man kan även köra LinuxMint som bygger på Ubuntu och som har en rak linje med att be om donationer utan reklam eller spioneri. Även där slipper man katastrofzonen Unity.

 

 

 

 

http://attheedgeoftime.blogspot.ro/2012/10/legal-questions-on-ubuntus-shopping-lens.html

 

http://stallman.org/amazon.html

Jun 032012
 

Flattr this!

Texlive är basen för LaTeX i Linux. Jag använder LyX för avancerat skrivande och eftersom LyX bygger på LaTeX använder det också Texlive. TexLive ligger i botten för alla editorer som Kile, Texmaker osv och bestämmer i slutänden vad som är möjligt att göra.

I senaste *buntu, version 12.04, skeppas Texlive 2009. Detta är inget fel, men paket och skript är tre år gamla och om man tänkt använda 12.04 som LTS-version under de närmaste fem åren, blir de ännu äldre. Man kommer 2017 fortfarande att använda Texlive 2009.

Det släpps en ny  version av Texlive varje år med uppdaterade paket och funktioner. Anledningen till att man släpar efter i Ubuntu är att Texlive är svårt att paketera och att man använder Debians paket. Debian släpper nya versioner med några års mellanrum och packar om Texlive först när det behövs.

Det är dock ganska enkelt att uppdatera Texlive på egen hand.

 

Varningar

Först vill jag dock framföra några allvarliga varningar:

  • Det kan bli problem med äldre filer och de uppdaterade skripten. Jag skriver om ett problem jag fick i slutet av inlägget. Håller man på att avsluta viktiga projekt bör man inte uppdatera Texlive. Det allra mesta går säkert att fixa, men det kan ta tid att leta lösningar.
  • Som standard installeras Texlive i /usr/local, det vill säga ens /, rotkatalog. Eftersom installationen kräver cirka 2,5 GB hårddiskutrymme måste man se till att / är tillräckligt stor.
  • Eftersom 2,5 GB filer ska laddas ner så se till att du har gott om tid och en så snabb och stabil Internetuppkoppling som möjligt!
  • Texlive 2011 bör fungera med de flesta LaTeX-editorer. Jag har dock inte testat alla program och möjliga varianter. Det kan finnas editorer som kräver Texlive 2009 och som inte kommer att fungera.
  • Jag har testat att uppdatera Texlive 2011 i *buntu 12.04. Guiden bör fungera i äldre versioner av *buntu, men jag har inte testat detta. Guiden bör, med små justeringar fungera i andra Linuxdistributioner.
  • Använd guiden på egen risk! Jag började med att installera på en testpartition tills jag visste att allt fungerade. Först då gjorde jag om det på mitt riktiga system. Alla steg går att ta bort, Texlive 2009 går att installera på nytt och Texlive 2011 går att radera.

Än en gång: Kör guiden på egen risk!

 

Installera Texlive 2011

Med dessa varningar guidar jag hur man installerar Texlive 2011. Guiden är för en standardinstallation. Det innebär att hela Texlive installeras i /usr/local. Avancerade användare kan installera i valfri katalog och välja bort till exempel språkpaket.

 

1. Skumma åtminstone igenom dessa instruktioner. Där finns tips om något går fel.

 

2. Ladda ner installationsskriptet. Välj filen install-tl-unx.tar.gz. Spara den. Packa upp den förslagsvis i din Hemmapp. Du ska få en mapp som heter: install-tl-20120511. Datumet anger Texlive version.

 

3. Öppna mappen  install-tl-20120511. Öppna en terminal i mappen och ge kommandot:
sudo ./install-tl

 

och ange ditt lösenord.

 

Bilderna är från Kubuntu 2012.04, men alla *buntu varianter fungerar på samma sätt

 

skriptet är på engelska, men enkelt att följa. Svara ”i” på första frågan så kör installationen igång.

 

Välj "i" så kör installationen igång

 

Det tar en bra stund eftersom paketen hämtas ner från en server.

 

Efter installationen

Då installationsskriptet tuggat färdigt finns Texlive 2011 på datorn. Om man inte fått några felmeddelanden under installationen ska allt vara OK. Man kan dock testa om Texlive är installerat genom att ge kommandot:

 

ls /usr/local/texlive/2011/bin/i386-linux/tex

 

om man kör 32-bitars system eller:

 

ls /usr/local/texlive/2011/bin/x86_64-linux/tex

 

om man kör ett 64-bitars.

 

Hur många bitar ens system har kan man ta reda på med komamndot:

 

uname --m

 

Med uname --m får man reda på hur många bitar ens system har. Detta är viktigt för att man ska kunna ange sökvägen till Texlive!

 

ls-kommandot listar programmet tex i standardmappen för Texlive 2011 och svaret i terminalen bör se ut så här (för 64-bitars system):

 

Grönt ljus! *Buntu hittar tex och Texlive 2011 bör därför vara korrekt installerat

 

 

Det gäller nu att få *buntu att förstå att man installerat Texlive 2011 och börja använda det. På Texlives sida kallas detta för att ”setting PATH”. Vilket är nördspråk. Detta är enklare än man kan tro och vad man får det att låta som.

 

Man öppnar sin hemmapp, väljer att visa dolda filer. Därefter öppnar man filen .profile. Längst ner i den skriver man in raderna:

 

# PATH till Texlive 2011
export PATH=/usr/local/texlive/2011/bin/i386-linux:$PATH

 

Eller om man har ett 64-bitars system:
# PATH till Texlive 2011
export PATH=/usr/local/texlive/2011/bin/x86_64-linux:$PATH

 

Så här bör .profile se ut. Raderna som ska läggas till är markerade. Jag använder ett 64-bitarssystem

 

OBS!! Raderna (åtminstone den andra) måste skrivas in exakt som i guiden!! (kopiera och klistra in)

Spara och stäng. Den första raden som börjar med # är en kommentar som talar om vad som ändras. Det är bra att sätta in kommentarer då man ändrar i inställningsfiler så att man i framtiden förstår vad ändringen är till för.

Den andra raden ger sökvägen till Texlive 2011 som vi fick genom ls-kommandot ovan kompletterat med ett kommando om att *Buntu ska söka och använda program där. Det gör att *Buntu kommer att börja använda Texlive 2011.

Logga ut och logga in för att ändringen ska träda i kraft (eller om du vill snitsa till det kan du ge kommandot: source .profile som gör att *buntu läser om .profile och ändringarna träder i kraft direkt.).

Kontrollera att *buntu hittar Texlive 2011 med kommandot:

tex -v

i en terminal.

Det bör stå texlive 2011.

 

LyX

Även LyX måste hitta Texlive 2011. Öppna LyX. Gå till Vertyg -> Omkonfigurera. Stäng LyX. Öppna LyX igen. Nu bör allt vara OK. Testa detta genom Verktyg -> TeX-information och bocka i rutan Visa sökväg. Sökvägen ska vara till /usr/local.

 

TeX-information i LyX. Notera sökvägen: /usr/local/texlive/2011... Det innebär att LyX hittat Texlive 2011 och allt kommer att fungera

 

Nu ska LyX-filer gå att kompilera till dvi eller pdf och alla andra funktioner som kräver LaTeX ska också fungera.

Grattis! Nu kommer du att köra Texlive 2011 de närmaste 5 åren!

Guiden bör gå att tillämpa för nya versioner av Texlive åren som kommer.

 

Tips

Tips 1

Texlive 2011 har en pakethanterare, tlmgr, med vilken man kan uppdatera, installera och ta bort paket. Eftersom den körs som root ställer det till med problem med PATH eftersom root har en egen sökväg. Det finns olika lösningar. En enkel variant är att ge detta kommando i en terminal:

 

sudo env PATH="$PATH" tlmgr --gui

 

Då får man upp ett grafiskt skal för att sköta Texlive

 

 

Tips 2

Om man har Texlive 2009 installerat via pakethanteraren kan man ta bort alla paket som tillhör Texlive i Synaptic, Muon eller motsvarande pakethanterare. Detta sparar plats. Alla LaTeX editorer bör hitta Texlive 2011 och fungera tillsammans med det. Jag har dock inte testat alla upptänkliga editorer och varianter och det kan finnas program som inte fungerar. Om man installerar en ny editor drar den in Texlive 2009 som beroenden. Dessa paket går att ta bort i efterhand. alternativt kan man installera utan beroenden via terminalen med kommandot:

 

sudo apt-get install --no-install-recommends paketnamn

 

så slipper man installera/avinstallera Texlive.

 

Tips 3

Jag sprang in i ett problem då mina gamla filer skrivna med Komascript och med paketet sidecap inte ville kompilera. Efter en del sökande hittade jag lösningen. Skriv in:

 

\usepackage{everysel}

 

i Preamblen.

Om man använder Komascript kan man kontrollera vilka problem som kan uppstå med nya versioner på projektets hemsida (på tyska).

Maj 012012
 

Flattr this!

I slutet av förra veckan släppte Canonical senaste utgåvan av Ubuntu med varianter. Det har varit en bråd helg med uppdateringar och installation.

Jag skrev för några dagar sedan att jag inte står ut med gränssnittet i Ubuntu, Unity. Jag tycker dock att man ska testa Ubuntu och ge Unity en rejäl chans. Saker behöver inte vara dåliga bara för att de är annorlunda. Ubuntu är ett modernt operativsystem och alla är som tur är inte lika konservativa som jag. Canonical har satsat stort på Unity som är finputsat. Det finns de som tycker Unity fungerar väldigt bra och det finns bra delar som inspirerat mig i hur jag organiserar mitt skrivbord. Det bästa sättet att bilda sig en egen uppfattning är att testa!

Om man inte kan med Unity kan man välja någon *buntuvariant. Så här har jag gjort med mina tre datorer:

 

Kubuntu

På mina två huvudsakliga arbetsdatorer, en stationär och en bärbar, har jag installerat Kubuntu. Kubuntu använder skrivbordsmiljön KDE som är ganska tung men mångsidig.

KDE har gått åt andra hållet jämfört med Unity och Gnome Shell. Unity och Gnome har skurit ner på inställningsmöjligheter medan man i KDE har ett överflöd av möjligheter. Jag har till exempel fyra skrivbord med verktyg för olika arbetsuppgifter. KDE är en avancerad miljö där man upptäcker ständigt nya möjligheter.

 

Ett av mina skrivbord organiserat som "Sökning och Programstart" i Kubuntu. Mina vanligaste program öppnar jag med ett musklick, alla ndra med två, slå det Unity!

 

Jag har tagit intryck av Unity genom att ge mina vanligaste program tangentbordsgenvägar SUPER+1, SUPER+2 osv.

Kubuntu har inte fått samma omvårdnad av Canonical och det är litet rått. Det bästa som hänt på länge är att företaget Blue System, som även sponsrar LinuxMintKDE och Netrunner som bygger på Kubuntu, har gått in som sponsor. Jag tror att Kubuntu kommer att vinna mycket och förhoppningsvis blir resultatet en eller flera finputsade KDE-distributioner.

 

Xubuntu

På en drygt fyra år gammal bärbar dator som jag har som reserv har jag installerat Xubuntu 12.04. Med fem års support är det det sista OS som går in i datorn innan den pensioneras. Jag hade tänkt köra Ubuntu på den, men Unity var för trögt. Trots att Unity är minimalistiskt kräver det mycket datorkraft. Xubuntu har skrivbordsmiljön XFCE som är helt OK men inte så kraftfull. Den är konservativ och hemtam.

 

Mitt Xubuntu skrivbord! XFCE har det man behöver och är en konservativ arbetsmiljö. I nederkanten har jag en dold panel som fungerar som docka.

 

Även här har jag tagit intryck av Unity. Jag tycker texten i menyerna är för liten och svåra att bläddra i. Därför har jag installerat Synapse som använder samma teknik för att starta program som Unity. Jag startar program och söker filer med CTRL+SPACE och några bokstäver. Jämfört med den stora Dashen i Ubuntu, som inte har någon information man behöver, är den lilla programstartaren bättre.

 

Med Synapse startar man program och öppnar filer som i Ubuntu. Man slipper dock den förfärliga Dashen!

 

LinuxMint

Om man inte tycker att någon av *buntuvarianterna passar (Det finns fler: Lubuntu, Ubuntu studio, Mythbuntu och Edubuntu) kan man vänta några veckor på LinuxMint som bygger på Ubuntu. Mint är konservativt och erbjuder flera skrivbordsmiljöer men har inte hoppat på Unitytåget.  Mint har på sätt och vis blivit Ubuntu för skrivbordsdatorer. Jag råder numera folk som vill testa Linux att prova LinuxMint och inte Ubuntu.

 

Kanske ligger Ubuntus förtjänst mindre i de vilda designexperimenten, än att man är bas för andra Linuxdistributioner?

 

Vilken distribution och skrivbordsmiljö man än väljer får man ett operativsystem i absolut toppklass. Alla är gratis och skeppas med tusentals program i toppklass. Man är igång att arbeta efter en timme och allt fungerar perfekt för mig (nåja, ett mindre problem med att få igång Flash…). Linux och *buntu har gjort enorma framsteg sedan jag gick över till Linux på skrivbordet för några år sedan. Jag glad över att jag kör Linux och kan välja hur jag vill arbeta.

Jag har haft en mycket trevlig helg!

Apr 262012
 

Flattr this!

Dagens stora Linuxnyhet är att Canonical har släppt en ny version av operativsystemet Ubuntu.

Jag använder inte längre Ubuntu på grund av gränssnittet Unity. Ubuntu har blivit en experimentverkstad för misslyckad design och för dem som vill revolutionera hur man använder datorn var sjätte månad, inte för dem som använder datorer.

Unity, med våldsamt experimenterade med design i centrum, har färgat av sig på hela Ubuntu. Om man postar i en diskussion där en superdesigner kommit fram till att man framöver ska växla program med tangentkombinationen: SUPER+Programnummer+Piltangent+ENTER, alltmedan skärmen täcks med diverse effekter och försynt påtalar att det är enklare att klicka på en knapp i panelen (eller ALT+TAB på tangentbordet), blir man avfärdad som Poweruser, vilket har blivit det värsta skällsordet i Ubuntuvärlden.

Jag har i ett drygt år försökt att lära mig älska Unity. Ett arbetspass är en mardröm. Det enda jag kommer ihåg efteråt är att jag tryckte på ALT+TAB 1000 och på SUPER 500 gånger. Eftersom Unity lyckas med konststycket att vara både ohjälpsamt och påträngande minns jag inte vad det var jag jobbade med utan är bara arg. Det är design då den är som sämst: brukaren glömmer vad han ska göra och fastnar i hur det görs.

Jag är förvånad att jag fått sådan avsky och istället för att klanka vill jag försöka förstå varför jag inte kan med Unity. Det blir en liten bitter framtidsreflektion.

 

Att använda en dator

Jag producerar saker: texter, bilder dokument. Jag kör som regel ett eller flera ordbehandlingsprogram, anteckningsprogram, bildvisningsprogram, bildbearbetningsprogram, webbläsare och mailprogram parallellt. Jag växlar mellan programmen och har många dokument öppna i varje program. Min senaste bok arbetade jag med så gott som dagligen på det sättet med under sju år. Skrivbordsmetaforen för datorns gränssnitt är högst levande och jag har använt datorn på ungefär samma sätt i tjugo år. Datorerna har blivit oändligt mycket bättre, men fungerar på i princip samma sätt. Det går nog inte längre att förbättra konceptet särskilt mycket. Unity är nytänkande. Det avskaffar skrivbordsmetaforen och tvingar en att använda datorn på ett nytt sätt. Varför?

Allt har blivit enklare med Unity. Unity är till för film, Internetsidor, Facebook, Twitter. Man ska köpa musik och annat som ger Canonical inkomster. Dessa saker är lätt åtkomliga medan produktionsverktyg är begravda och svåra att hantera.

Att Unity är till för konsumtion blir tydligt genom att det ska fungera på andra manicker som TV-apparater, Smartphones och plattor. På dessa är man i högsta grad konsument. Man tittar, klickar och kanske på sin höjd skriver några ord. Andra skapar det man konsumerar. Ens egen produktion blir på sin höjd några musklick eller ett några ord enkel text. Skrivbordsmetaforen och skrivbordsdatorn är döda och om det går bättre för Canonical att kränga Ubuntu på kylskåp kommer gränssnittet att anpassas till det.

Unity passar utmärkt för detta. Man förväntas göra en enkel sak åt gången. Man har stor tittyta med stora knappar för att göra de enkla sakerna.

 

Linux och Ubuntu

Skillnaden mellan Linux och andra system kan grovt beskrivas som att man använder andra system medan man lär sig hantera en dator i Linux. När man bygger program, kompilerar en kärna eller deltar i buggrapportering förstår man potentialen i fri programvara och fria operativsystem. Linux är annorlunda än andra system där man förväntas använda det som serveras.

Ubuntu har lett utvecklingen mot att Linux ska bli som andra operativsystem. Det vill säga man ska använda datorn utan att behöva lära sig hur den fungerar.

Unity går ett steg längre: man ska inte producera utan konsumera. Windows 8 verkar gå åt samma håll och det förefaller finnas en konsensus att datorer inte längre är till för en liten elit för att lära sig hur de fungerar, eller för användare som skapar på dem, utan för masskonsumtion.

Nu öppnas nya perspektiv.

 

Du sköna nya värld

Datorer är inte längre exklusiva arbetsredskap, de används av alla. Att skriva något är att klippa och klistra från Internet. Datorer är underhållningsmaskiner och nav i socialt umgänge, redskap för konsumtion. Det ska gå snabbt och enkelt att konsumera och ingen ska behöva bry sig om hur dator och operativsystem fungerar eller tänka självständigt, än mindre formulera sig.

För detta behövs inget skrivbord, inget tangentbord, inga möjligheter att producera.

Slutmålet för framtidens operativsystem är att användaren direkt kommer ut på Internet med sin manick, ser de annonser och sidor som Google eller Bing bestämt, film och musik startar automatiskt, givetvis slipper man välja själv. Ens sociala liv finns på Facebook och Twitter så att man slipper träffa riktiga människor. Det enda funktion man behöver ha är en stor Gillaknapp.

Nej tack, jag lever kvar med en föråldrad skrivbordsmiljö och fortsätter skriva böcker ingen läser!

Nov 042011
 

Flattr this!

Nu har det hänt! Ubuntuavknoppningen LinuxMint har blivit större än pappa Ubuntu enligt Distrowatch. Detta trots att Ubuntu nyligen släppt en ny version medan LinuxMint släppte sin senaste för nästan ett halvår sedan.

 

 

Ubuntu har som mål att bli stort på skrivbordsdatorer och ersätta Windows och MAC som operativsystem. Även om Distrowatch siffror ska tas med en nypa salt väcker det faktum att LinuxMint blivit större än Ubuntu funderingar. Ubuntu är numera inte störst ens i den lilla Linuxvärlden. Man kan därmed undra om Ubuntu är en trovärdig utmanare till Windows och MAC.

Ubuntu har infört en egen skrivbordsmiljö: Unity, som väckt mycket debatt och jag är övertygad om att en stor del av tillbakagången kan skyllas på Unity. Jag har själv övergett Ubuntu på grund av den.

Kanske ska man se Ubuntus tillbakagång som resultatet av paradoxer längs den väg man valt:

 

1. Unity ska vara lättanvänt

Jag förstår och sympatiserar med målsättningen. Genom att vara enkelt ska man locka användare som använder sin dator för enkla saker: surfa, peka-klicka.

Paradoxen är att Unity är för enkelt, det vill säga simpelt. Det är svårt att göra annat än att surfa och peka-klicka. Det är därför jag lämnat Ubuntu. Att Ubuntu tappar vana användare får konsekvenser. Jag har genom åren introducerat Ubuntu för flera nya användare i bekantskapskretsen. Eftersom jag inte längre använder Ubuntu och inte kan rekommendera Unity blir det LinuxMint jag installerar åt Linuxkonvertiter.

 

2. Ubuntu för vem?

Ubuntu med Unity riktar sig till ”the average user” genomsnittsanvändaren. Det låter bra, man ska inte behöva vara nörd eller civilingenjör för att använda ett operativsystem.

Paradoxen är att ingen har sett en genomsnittsanvändare.

Historiskt har Linux använts av datorkunniga som offrat användarvänlighet (peka-klicka) i Windows och Mac för att kunna anpassa sin arbetsmiljö eller av ideologer som vill använda fri programvara. Det är som regel avancerade datoranvändare som använder datorer på ett avancerat sätt.

Canonical, företaget bakom Ubuntu, måste ställa historien på huvudet då man riktar sig till datornybörjare.

Paradoxen är att datornybörjare inte installerar Linux oavsett hur simpelt man lyckas göra det. Därmed kommer de aldrig i kontakt med Ubuntu. Kvar blir besvikna avancerade användare som inte vill ha simpelheten i Unity.

Jag har fått känslan av att ”the average user” är ett inkluderande mantra för dem som ser Ubuntu som något mer än ett operativsystem. Jag som inte använder Unity inkluderas inte och känner mig inte längre delaktig i Ubuntugemenskapen.

 

3. Ubuntu för vad?

Det senaste budskapet är att Ubuntu ska slå sig in som OS på mobiltelefoner, plattor och andra manicker. Jag önskar Canonical lycka till och jag tror att Unity passar för manicker.

Paradoxen är att min dator inte är en manick.

 

4. Unity ska vara enkelt: peka och klicka

Paradoxen är då man vill ändra en inställning eller måste fixa något krävs det trollformler i terminalen. Då bryter Unity samman värre än andra skrivbordsmiljöer som har fler grafiska verktyg.

Jag kör just nu Kubuntu med KDE, en avancerad skrivbordsmiljö. Jag behöver dock i stort sett aldrig ge trollformler i terminalen för att ändra saker som ikonstorlek och grundläggande skrivbordsinställningar. Trots det har jag underbara möjligheter att anpassa min arbetsmiljö exakt som jag vill ha den. Det har jag inte i Ubuntu med Unity.

 

4. Ubuntu ska vara stabilt

Eftersom Canonical vill se Ubuntu som en seriös utmanare till Windows och MAC måste man kunna ställa grundläggande krav på att hårdvara fungerar och att systemet är stabilt och att man kan administrera det på ett enkelt och säkert sätt.

Paradoxen är att Ubuntu bygger på Debian Unstable och kan därför per definition omöjligt vara stabilt. Ubuntu 11.04 var en katastrof och jag är efter tre veckor i Kubuntu 11.10 böjd att säga att den är ännu värre. Ubuntu är en berg-och-dalbana. Det som fungerar i en version fungerar inte i nästa. Canonical ödar mycket kraft på att utveckla Unity och det finns inte resurser att fixa buggar.

Ubuntu med Unity är en snygg yta över ett fult buggträsk.

 

4. Out-of-the-box

Ubuntu försöker sälja sig med att det fungerar direkt efter installation utan krångel. Att använda Ubuntu ska vara enklare och mer problemfritt än att köra Windows eller MAC.

Paradoxen är att Ubuntu fortfarande är Linux. Hårdvarustödet är uselt för viss hårdvara. Råkar en genomsnittsanvändare, som aldrig skulle komma på tanken att fråga om vilket grafikkort, nätverkskort eller ljudkort som sitter i en dator och kontrollera om dessa fungerar i Linux, ha sådan hårdvara är det svårt eller omöjligt att få datorn att fungera fullt ut.

Ännu en paradox är att om hårdvarutillverkare ska förbättra sina drivrutiner i Linux måste Linux bli större men så länge drivrutinerna är dåliga kommer inte Linux att växa. Jag ser detta som ett problem för Linux som helhet och inte speciellt för Ubuntu.

 

6. Egen identitet

Canonical vill att Ubuntu ska ha en egen identitet med egna tjänster och egna lösningar. Det ska synas att man använder Ubuntu och inte en anonym Linuxdistribution. Det är också ett sätt att tjäna pengar på saker som musik- och programförsäljning och molnutrymme i Ubuntu One.

Paradoxen är att en egen skrivbordsmiljö och egna tjänster kräver mycket stora utvecklingsresurser. Frågan är om det inte kostar mer än det smakar. Jag undrar vilka saker man kan göra i Unity som inte hade fungerat i Gnome-shell?

Ubuntus egna tjänster är så fulla med buggar att jag inte använder dem seriöst. Se till exempel problemen folk har med UbuntuOne på supportsidan AskUbuntu. Just idag 673 trådar. Det är litet för många för att påstå att en tjänst är tillräckligt stabil för att använda eller att man kan rekommendera den för viktiga filer.

Jag har börjat förknippa Ubuntu med buggar, förlorade filer och tjänster som inte fungerar.

 

6. Canonical

Ubuntu drivs av företaget Canonical vars ägare Mark Shuttleworth pumpar in pengar i utvecklingen av Ubuntu. Beslut om Ubuntu tas av Canonical och ytterst av Shuttleworth. Unity är hans projekt.

Paradoxen är att fri programvara är beroende av sin gemenskap. Utan en gemenskap som vill ha, engagera sig i och utveckla den fria programvaran faller projektet. Unity är ett sådant exempel. Gemenskapen efterfrågade inte en ny skrivbordsmiljö utan Unity bestämdes uppifrån.

Kanske måste Canonical göra som RedHat med Fedora och Novell med openSUSE, dela Ubuntu i en kommersiell företagsversion där Shuttleworth kan försöka tjäna pengar på sina projekt och en gemenskapsdriven version som fattar beslut och väljer väg på ett annat sätt än idag.

 

Ubuntu med Unity har många paradoxer som måste lösas innan drömmen om 400 miljoner genomsnittsanvändare kan besannas!

 

Man ska idag dock framför allt gratulera LinuxMint som största Linuxdistribution på Distrowatch. LinuxMint har anpassat Ubuntu så som gemenskapen vill ha det!

 

 

 

Okt 152011
 

Flattr this!

Jag hoppas att alla har installerat och testar Ubuntu eller någon variant som jag skrev om häromdagen.

Frågan är vad man ska göra efter det man installerat sitt Linuxsystem. Det finns gott om seriösa guider på Nätet med tips om hur man får sitt system att fungera bättre. En sådan guide finns här, en annan här.

För den som inte är fullt lika seriös, men som vill prova några roliga och (nästan) ofarliga saker har jag gjort en litet mindre seriös guide.

1. Testa brandväggen

Alla Linuxnördar tjatar om hur säkert Linux är. Man behöver inget antivirusprogram och ingen brandvägg. Jag säger: upp till bevis! Den försiktige kan testa säkerheten genom att surfa in på Post och Telestyrelsens testsida.

Givetvis har sådana mekaniska test sina begränsningar. Det enda riktiga testet är:

1. Leta reda på ett riktigt nördigt och militant Linuxforum (eller ännu bättre en e-postlista eller IRC kanal, det är där riktiga nördar och hackare håller till.).

2. Kalla alla för idioter och bögar, skriv att Bill Gates r*vkn*llar Linus Thovalds och att Richard M. Stallman är en Microsoftlakej.

3. Ange ditt IP-nummer (detta är inte nödvändigt, men bra som information om att du vill testa din brandvägg. Om du inte vet vad IP-nummer är, eller hur du tar reda på det, så fråga på forumet INNAN steg 2!).

4. Om din dator startar dagen efter är din brandvägg förmodligen OK.

OBS VARNING!! Testa ej detta på en Windowsdator! Den kommer sannolikt att explodera!

2. Installera Bootchart

Det första program den riktige Linuxentusiasten installerar är Bootchart som övervakar startprocessen.

 

Bootchart tillhör det mest spännande man kan studera!

 

Linuxnördar ser startprocessen som Skapelsen där Tux skapar världen. Om man har en bootchart kan man delta i metafysiska diskussioner på fora om vad som förorsakar fördröjningen på 300 millisekunder mellan processerna alsactl och blkid.  Diskussionerna är så nära man kan komma skolastikernas teologiska diskussioner på medeltiden.

3. Terminalen

Linux svarta hål Terminalen är Linux svaga eller starka punkt.

Kritikerna tycker att det är ofattbart att man måste skriva trollformler i en terminal då man i andra operativsystem pekar och klickar. Att de har rätt och att Linux är ett vettlöst system kan man enkelt bevisa genom att ge kommandot:

sudo modprobe commonsense

Anhängarna menar att peka och klicka är för schimpanser medan terminalen är för människor.

Jag använder terminalen bara för roliga saker: se på film! Ge kommandot:

telnet towel.blinkenlights.nl

och njut av Stjärnornas krig!

4. Registrera och aktivera dig i ett Ubuntuforum

I Sverige finns två stycken Ubuntufora där användare hjälper varandra och ser till att nybörjare kommer igång. Den officiella sidan är Ubuntu-se.org och den andra är Ubuntu.se. Där får man hjälp med alla möjliga och omöjliga problem och lär känna andra som använder Ubuntu.

Om du känner att du inte har något annat att posta, postar du i valfri tråd inlägg som:

”För två år sedan installerade jag Ubuntu på en gammal laptop och det gick bra.”

eller:

”Varför finns det en blå bård uppe till vänster på LRF:s hemsida?”

eller:

64 bytes from 172.16.50.2: icmp_req=3 ttl=64 time=202 ms

64 bytes from 172.16.50.2: icmp_req=4 ttl=64 time=41.6 ms

64 bytes from 172.16.50.2: icmp_req=5 ttl=64 time=45.4 ms

64 bytes from 172.16.50.2: icmp_req=6 ttl=64 time=51.3 ms

Då blir du snabbt accepterad och en i gänget! (Detta är autentiska citat från Ubuntuforum om det är någon som undrar.)

Frihet!!

Allt detta och mer därtill kan man göra när man har installerat Ubuntu eller ett annat Linuxsystem. Man bör emellertid avstå i alla fall från en del av sakerna.

Det fina med Ubuntu och andra Linuxdistributioner och den poäng jag vill göra, är att Linux är ett fritt operativsystem. Det innebär att du har rätt att använda din dator som du själv vill. Det finns inga slutanvändaravtal, milslånga snåriga licenser eller inbyggda spärrar som begränsar vad du får och inte får göra.

Det finns heller inga dolda kostnader som gör att du måste betala tusentals kronor för program för att kunna arbeta med datorn. Fler program än du någonsin behöver går att installera gratis med några musklick (många är till och med mer användbara än bootchart).

Jan 072011
 

Flattr this!

Ubuntu är en av de populäraste Linuxdistributionerna. För de som aldrig har testat Linux är det en bra ingång till ett spännande operativsystem! Det går att läsa mer på Ubuntus hemsida. För den som vågar är det bara att ladda hem och bränna en gratis CD-skiva här. Den kan man köra Live i sin dator utan att installera, eller installera vid sidan av till exempel Windows.

Under det senaste året har Ubuntu satsat en hel del på design. Man har bland annat tagit fram ett eget typsnitt. Det är gratis och går att ladda ner på Ubuntus hemsida. Det är ett vanligt Truetypetypsnitt och fungerar alltså lika bra i Windows och Mac som i Linux.

Man har gett Google tillstånd att lägga ut det bland sina nättypsnitt. Det innebär att typsnittet kan användas fritt på bloggar och hemsidor. Förutom Ubuntutypsnittet finns det flera snygga och användbara typsnitt. Typsnitten kan även laddas ner som vanliga Truetypetypsnitt.

Ubuntutypsnittet är ett sans serif typsnitt. Det är speciellt framtaget för att synas bra på bildskärmar. Jag har använt det en del i presentationer. Det är ett snyggt och litet speciellt typsnitt som väcker intresse utan att vara påträngande.

Nov 122009
 

Flattr this!

För att få lov att köpa en ny dator på Elgiganten i somras var jag tvungen att betala Microsoftskatt, en OEM-licens för Windows Vista. Med detta följde erbjudandet att för en modest summa på 156.7200 (sic!) kronor få uppgradera till Windows 7. Eftersom jag trodde att jag har behov att ha Windows på en dator nappade jag på erbjudandet. 156.7200 kronor är trots allt billigt för att slippa straffexercisen i Vista!

Nu har jag fått Windows 7. Jag instämmer med vad mängder av datorskribenter skrivit. Windows 7 är ett Vista som fungerar. Det är Microsofts bästa operativsystem någonsin!

Jag vill också dela med mig av några tankar jag fått då jag installerat och kört Windows 7.

Många har skrivit om den fantastiska installationsupplevelsen i Windows 7. Jag förstår inte varför. Det tog lika lång tid som vanligt att få igång en dator i Windows, 1-2 dagars arbete med skivor, nedladdningar, lösenord, installationskoder och omstarter. Jag menar en färdig dator med program. Att jag slapp tycka ENTER några gånger då systemet installerades gör varken till eller ifrån. Själva systeminstallationen tar ungefär lika lång tid som vanligt. Windows 7 sparade dumt nog alla program från Vista. Eftersom de inte fungerar efter uppgraderingen är funktionen feltänkt. De måste rensas manuellt efter uppgradering och installeras på nytt. Allt sammantaget är installationsupplevelsen sämre än i äldre Windowsversioner.

Automatisk uppdatering av drivrutiner fungerade inte. förmodligen för att jag betalat för litet Microsoftskatt, bara en OEM-licens. Jag fick hämta hem allt från PackardBells hemsida efter att ha fipplat med 20-siffriga koder. Drivrutiner till skrivare, scanner med mera fick jag också trixa med själv. De är säkert för gamla. Det är nog en uppmaning från Microsoft att det är dags att köpa nytt. Antivirus, brandvägg och antispywareprogram är ett måste. Det tog flera timmar och mängder med omstarter för att få det basala på plats.

Windows har ambitionen att vara Det Enda Operativsystemet. Därför kvaddades startalternativen för Ubuntu, det Linuxsystem jag använder på datorn. Jag lyckades inte återskapa Ubuntus starthanterare. Det blev att installera om Ubuntu. Det tog ungefär en timme för att få ett system med alla program, spel och filer på plats. Efter en(!) omstart hade jag alla drivrutiner och uppdateringar. Det är vad jag kallar installationsupplevelse!

Win 7 är snabbare och bättre än Vista, men knappast rappare än XP. Ibland ställer sig Windows 7 och tuggar precis som Vista. Jag undrar hur pass stor skillnaden egentligen är mellan dem. Problemen finns kvar men är mindre. Windows 7 är fortfarande segt. Windows 7 ligger på alla sätt efter Ubuntu. När jag kör OpenOffice, Gimp, Inkscape, Firefox, Opera, Thunderbird och AbiWord fungerar de nästan lika bra som i Ubuntu, men långsammare.

Då jag köpte datorn följde det med gratisprogram som Photoshop Elements och Microsoft Works. Programmen försvann vid uppgraderingen. Varför ska jag betala för program jag inte får lov att använda om jag uppgraderar operativsystem, genom samma firma som tillverkat datorn? Jag vet inte vem jag ska skylla på, Microsoft, PackardBell eller Elgiganten. Med alla licenser och avtal man klickar igenom för att få lov att använda en Windowsdator, är det märkligt att man inte ens vet vem man ska vända sig till. Kundens rättigheter kommer alltid i andra hand. Tänk om jag hade varit dum nog att använda Microsoft Works. Det har ett helt eget filformat. Då hade jag nu inte kunnat öppna en enda fil!

En bra detalj är att man kan ta bort Internet Explorer! Varför Microsoft alls skickar med möget är en gåta. Ta bort är rätta ordet. Man kryssar i en ruta så att ikonen inte visas. Explorer går inte att avinstallera. Kryssad eller okryssad, det krävs lika stort utrymme på hårddisken. Tack för det Microsoft!

Egentliga nyheter får man leta efter. Det finns inget nytänkande för hur man gör saker snabbare och bättre. Det är sorgligt när man blåst upp en docka som en enastående nyhet. Det Microsoft gjort är att implementera andras lösningar. Man har knaprat ifatt litet av försprånget till Mac och Linux. När datorskribenter mellan raderna antyder hur litet nytänkande det finns i Windows 7, kommer den bästa kommentaren: ”Det är bra att Windows är sig likt, då känner folk igen sig!” Med sådan logik kan man fråga sig varför man alls ska uppgradera. Jag jobbar inte snabbare i Windows 7 än vad jag gjorde i Windows XP och förmodligen inte heller i Windows 95. När jag gick över från Windows till Ubuntu upplevde jag ett lyft i effektivitet. När jag växlar från Ubuntu till Windows 7 dras tempot ner.

I rättvisans namn ska sägas att under de första månaderna med Linux hade jag stora problem. Det finns en tröskel för Linux. När man har kommit över den förstår man sin dator och vad som händer under skalet. Numera har jag mycket sällan problem. Det är en befrielse jämfört med Windows. Hade jag haft så mycket strul med en Linuxdistribution, som jag har haft med installation och inkörning med Windows 7, hade jag slängt ut den. Varför skriver så få datorskribenter om det orimliga att lägga ner 1-2 arbetsdagar för att få en fungerande dator, när det finns system som gör samma sak på under timmen?

Det Windowsbehov jag har är att få igång min scanner. Den fungerar inte i Linux. Det sköter jag i Linux via en virtualbox med Windows XP. Det enda jag egentligen använder ”riktiga” Windows till, är spel. Linux är klart sämre på detta. Det blir några timmars spel i Windows per vecka. Det är då som att gå in i ett kuriosakabinett. Jag måste uppdatera antivirusprogram. Jag får diverse varningar. Uppdateringar laddas ner hipp som happ och omstarter beordras i tid och otid. Min favorit är UAC som plongar och blinkar men inte gör någon som helst nytta. En skoj gimmick!

Ännu en gång har en Microsoftprodukt höjts till skyarna. Som vanligt den bästa någonsin. Ännu en gång har jag blivit besviken. Var Microsoftskatten på 156.7200 ännu en onödig pålaga?

Kejsaren är naken!