Nu har det gått drygt tre veckor sedan Canonical släppte sin höstversion av sina *buntusystem. Eftersom jag inte förstår mig på Unity i Ubuntu har jag installerat Kubuntu med skrivbordsmiljön KDE och det har inte varit problemfritt.

Jag har skrivit ett par kritiska inlägg om Ubuntu här och här, bland annat att det är buggigt. Jag har fått reaktioner från folk som tycker att Ubuntu fungerar bra. Därför vill jag visa på en del av de problem som jag har mött i Kubuntu 11.10.

Linuxdistributioner behöver som regel några veckor för att ”mogna”. Öppen källkodsprojekt drivs av sina användare som råkar ut för och rapporterar buggar.

Jag har installerat Kubuntu 11.10 på två datorer: en stationär och en bärbar. Den enda hårdvara som är litet problematisk är grafikkortet i den bärbara som tyvärr är ett AMD-kort och som kräver en del trixande, men som därefter fungerar. Jag kör 64-bitars Kubuntu på båda maskinerna.

Man kan tycka att Kubuntu inte borde vara särskilt buggigt. Skrivbordsmiljön KDE befinner sig till skillnad från Gnome och Unity i ett stabilt tillstånd. Genom uppdateringar hade jag samma version av KDE i Kubuntu 11.04 som på det stora hela var en stabil och bra utgåva. Även om skrivbordsmiljön är stabil och man inte märker många förändringar är det många saker som Canonical har mixtrat med under motorhuven.

Efter installation har jag råkat ut för  flera buggar.

Rekonq

Man har som standard valt webbläsaren Rekonq. Jag vet inte varför. Den har en bråkdel av de funktioner som Opera, Firefox och Chrome har och är ganska skraltig. Eftersom det finns bättre fria alternativ som Firefox och Chromium borde man satsa på dem.

Direkt efter installation kraschade Rekonq varje gång jag försökte ladda ner en fil. Detta är den enda bugg som åtgärdats och en ny version av Rekonq släpptes några dagar efter releasen. Jag blev dock tvungen att omgående installera en annan webbläsare och därefter har jag inte rört Rekonq.

Fixen måste ha varit på G då 11.10 släpptes. Varför skeppar man en webbläsare som man vet är defekt? Och borde man inte skippa Rekonq?

Muon

Som paketahanterare har man bytt Kpackagekit till Muon.

Programcentralen i Muon är inte lika häftig som din i Ubuntu, men är snabb och lättanvänd men har tyvärr också en del fula buggar...

Kpackagekit är långsamt och omständligt och Muon kan nog bli bra om något år. I dagsläget håller det alphakvalitet, särskilt i 64-bitarssystem:

• Det går inte att installera vissa program alls. Det verkar i huvudsak röra sig om 32-bitars program.
• Sökningarna är för dåliga, man hittar inte paket man vill installera
• Jag får inga meddelanden om att det finns uppgraderingar
• .deb-filer installeras genom Qapt, men Qapt installerar bara beroenden, inte själva programmet. Jag måste installera .deb-filer med dpkg i terminalen, skulle inte (K)ubuntu vara lättanvänt?

Qapt installerar bara beroenden men inte själva programmet då man installerar .deb-filer. En klar miss...

Istället måste man köra dpkg i terminalen. Genom det försvinner charmen av en grafisk pakethanterare

• Nycklar till extra PPA installeras inte. Istället måste det göras i terminalen, vilket känns omständligt då det tidigare har fungerat automatiskt.

Precis som tidigare med Kpackagekit har jag installerat Synaptic som löser en del av problemen, men att installera .deb-filer är fortsatt ett elände och jag får inga meddelanden om uppdateringar. Man kan fråga sig om man inte borde lägga ner Kpackagekit/Muon och använda Synaptic, även om det inte är ett KDE-program. Det känns inte som att man lyckats ta fram en tillräckligt bra pakethanterare i Kubuntu.

Webcam

Webbkameran på den bärbara är oanvändbar.

Gamle Karl Marx är inte så röd som han borde vara och det blir konstiga streck och förskjutningar

Jag kan kanske leva utan webbkamera, men det känns ändå surt att en hårdvarukomponent inte fungerar, särskilt som jag aldrig har haft problem med kameran tidigare.

Ljudbugg 1

Det var inledningsvis fullt med buggar för ljudet på den bärbara:

• Inget ljud i filmer i Dragon, men ljud i VLC.

• Då jag satte i hörlurar slutade högtalarna låta och jag hade ljud i lurarna. Då jag tog ut lurarna kom inte ljudet tillbaka i högtalarna.

Jag gav faktiskt upp och skulle ominstallera 11.04 som fungerade som det skulle, men satte in fel skiva och installerade 11.10 igen. Då fungerade plötsligt ljudet som det skulle. Varför två rena installationer gjorda på samma sätt får olika resultat förstår jag inte.

Ljudbugg2

Jag föredrar musikspelaren Clementine framför standardspelaren Amarok. Då jag stänger av Clementine avslutas inte programmet utan fortsätter köra och belastar en kärna till 100% tills jag dödar processen.Jag har inte hunnit kolla om det gäller alla spelare, det finns en gräns för hur många buggar man orkar gräva i.

32-bitars program

Några program har blivit okörbara. Jag gissar att det delvis beror på multiarch som infördes i 11.10. Detta är kanske framstegets pris och kommer att ta ett tag att reda ut, men är litet irriterande.

Administration

Jag kan inte göra vissa ändringar för mitt användarkonto. Trots att jag är administratör möts jag av detta meddelande:

Systemadministratören (jag) tillåter mig inte att byta bild för mitt konto. Det blir ett allvarligt snack mellan två ögon...

Sammanfattning

Kubuntu 11.10 dras med rejäla buggar. Den allvarligaste är Muon/Qapt-eländet som gör det svårt att installera och ta bort program. Pakethanteraren hör till de centrala funktionerna i ett Linuxsystem. Programmen måste ha testats under hela utvecklingscykeln och utvecklarna måste ha insett att de inte håller måttet än, men valde att skeppa dem. Canonical har blivit ökänt för att släppa sina distributioner en viss dag och inte när de är färdiga och det är inte första gången man inkluderat ofärdiga lösningar. Denna bugg ensam skjuter nästan systemet i sank.

Det känns som att Kubuntu 11.10 har fått för litet utvecklingsresurser. Även om man får räkna med att det finns buggar i en nysläppt Linuxdistribution, måste man nuförtiden kunna räkna med att det allra mesta fungerar. Särskilt gäller det för distributioner som (K)ubuntu som håller hög svansföring och ser sig som användarvänligt och som ett realistiskt alternativ till Windows.

Om man sitter i Kubuntu 11.04 sitter man bättre än i 11.10 och det finns ingen anledning att uppgradera. Man kan istället enkelt uppdatera KDE om man vill köra det senaste och i alla fall för mig fanns det inga nya superversioner av program i 11.10 som jag måste ha.

Ja, Jag har rapporterat buggar, vilket kostat mig nästan en arbetsdag. Jag har dock föga hopp om att de kommer att fixas. Nu är det Ubuntu 12.04 som gäller i Canonicals halvårscykel. Kubuntu får också för litet uppmärksamhet då Canonical måste fixa till Unity.

Som nog många förstått har jag fått nog av Unity i Ubuntu och av att Kubuntu är ofärdigt. Kubuntu är i grund och botten en trevlig distribution, jag har hittat hem i KDE och eftersom jag och mina datorer orkar med en litet tyngre skrivbordsmiljö är det KDE och helst Kubuntu jag vill köra. På grund av buggarna blir dock det här förmodligen sista gången jag installerar ett *buntu system.

Nu fungerar Kubuntu och jag har lyckats installera de program jag behöver, trots Muon/Qapt och systemen tuffar på. Jag får se hur jag gör om någon vecka då Fedora och openSUSE släpper sina höstversioner. Skulle jag behöva min webbkamera eller ledsnar litet till på *buntu byter jag distribution i höst. I annat fall blir det då 11.10 börjar kännas gammalt.

Jag vill inte vara en gnällspik!

Jag har ledsnat på att skriva negativt om *buntu. Därför kommer jag att försöka skriva positiva inlägg veckorna som kommer om hur man kan använda KDE i Kubuntu. KDE är en avancerad arbetsmiljö som man kan få till exakt som man vill, men det är lätt att gå vilse och KDE är ibland kanske litet för avancerat och har väl många möjligheter. Jag tänkte därför tipsa om inställningar och knep som jag använder.

Nu har det hänt! Ubuntuavknoppningen LinuxMint har blivit större än pappa Ubuntu enligt Distrowatch. Detta trots att Ubuntu nyligen släppt en ny version medan LinuxMint släppte sin senaste för nästan ett halvår sedan.

Ubuntu har som mål att bli stort på skrivbordsdatorer och ersätta Windows och MAC som operativsystem. Även om Distrowatch siffror ska tas med en nypa salt väcker det faktum att LinuxMint blivit större än Ubuntu funderingar. Ubuntu är numera inte störst ens i den lilla Linuxvärlden. Man kan därmed undra om Ubuntu är en trovärdig utmanare till Windows och MAC.

Ubuntu har infört en egen skrivbordsmiljö: Unity, som väckt mycket debatt och jag är övertygad om att en stor del av tillbakagången kan skyllas på Unity. Jag har själv övergett Ubuntu på grund av den.

Kanske ska man se Ubuntus tillbakagång som resultatet av paradoxer längs den väg man valt:

1. Unity ska vara lättanvänt

Jag förstår och sympatiserar med målsättningen. Genom att vara enkelt ska man locka användare som använder sin dator för enkla saker: surfa, peka-klicka.

Paradoxen är att Unity är för enkelt, det vill säga simpelt. Det är svårt att göra annat än att surfa och peka-klicka. Det är därför jag lämnat Ubuntu. Att Ubuntu tappar vana användare får konsekvenser. Jag har genom åren introducerat Ubuntu för flera nya användare i bekantskapskretsen. Eftersom jag inte längre använder Ubuntu och inte kan rekommendera Unity blir det LinuxMint jag installerar åt Linuxkonvertiter.

2. Ubuntu för vem?

Ubuntu med Unity riktar sig till ”the average user” genomsnittsanvändaren. Det låter bra, man ska inte behöva vara nörd eller civilingenjör för att använda ett operativsystem.

Paradoxen är att ingen har sett en genomsnittsanvändare.

Historiskt har Linux använts av datorkunniga som offrat användarvänlighet (peka-klicka) i Windows och Mac för att kunna anpassa sin arbetsmiljö eller av ideologer som vill använda fri programvara. Det är som regel avancerade datoranvändare som använder datorer på ett avancerat sätt.

Canonical, företaget bakom Ubuntu, måste ställa historien på huvudet då man riktar sig till datornybörjare.

Paradoxen är att datornybörjare inte installerar Linux oavsett hur simpelt man lyckas göra det. Därmed kommer de aldrig i kontakt med Ubuntu. Kvar blir besvikna avancerade användare som inte vill ha simpelheten i Unity.

Jag har fått känslan av att ”the average user” är ett inkluderande mantra för dem som ser Ubuntu som något mer än ett operativsystem. Jag som inte använder Unity inkluderas inte och känner mig inte längre delaktig i Ubuntugemenskapen.

3. Ubuntu för vad?

Det senaste budskapet är att Ubuntu ska slå sig in som OS på mobiltelefoner, plattor och andra manicker. Jag önskar Canonical lycka till och jag tror att Unity passar för manicker.

Paradoxen är att min dator inte är en manick.

4. Unity ska vara enkelt: peka och klicka

Paradoxen är då man vill ändra en inställning eller måste fixa något krävs det trollformler i terminalen. Då bryter Unity samman värre än andra skrivbordsmiljöer som har fler grafiska verktyg.

Jag kör just nu Kubuntu med KDE, en avancerad skrivbordsmiljö. Jag behöver dock i stort sett aldrig ge trollformler i terminalen för att ändra saker som ikonstorlek och grundläggande skrivbordsinställningar. Trots det har jag underbara möjligheter att anpassa min arbetsmiljö exakt som jag vill ha den. Det har jag inte i Ubuntu med Unity.

4. Ubuntu ska vara stabilt

Eftersom Canonical vill se Ubuntu som en seriös utmanare till Windows och MAC måste man kunna ställa grundläggande krav på att hårdvara fungerar och att systemet är stabilt och att man kan administrera det på ett enkelt och säkert sätt.

Paradoxen är att Ubuntu bygger på Debian Unstable och kan därför per definition omöjligt vara stabilt. Ubuntu 11.04 var en katastrof och jag är efter tre veckor i Kubuntu 11.10 böjd att säga att den är ännu värre. Ubuntu är en berg-och-dalbana. Det som fungerar i en version fungerar inte i nästa. Canonical ödar mycket kraft på att utveckla Unity och det finns inte resurser att fixa buggar.

Ubuntu med Unity är en snygg yta över ett fult buggträsk.

4. Out-of-the-box

Ubuntu försöker sälja sig med att det fungerar direkt efter installation utan krångel. Att använda Ubuntu ska vara enklare och mer problemfritt än att köra Windows eller MAC.

Paradoxen är att Ubuntu fortfarande är Linux. Hårdvarustödet är uselt för viss hårdvara. Råkar en genomsnittsanvändare, som aldrig skulle komma på tanken att fråga om vilket grafikkort, nätverkskort eller ljudkort som sitter i en dator och kontrollera om dessa fungerar i Linux, ha sådan hårdvara är det svårt eller omöjligt att få datorn att fungera fullt ut.

Ännu en paradox är att om hårdvarutillverkare ska förbättra sina drivrutiner i Linux måste Linux bli större men så länge drivrutinerna är dåliga kommer inte Linux att växa. Jag ser detta som ett problem för Linux som helhet och inte speciellt för Ubuntu.

6. Egen identitet

Canonical vill att Ubuntu ska ha en egen identitet med egna tjänster och egna lösningar. Det ska synas att man använder Ubuntu och inte en anonym Linuxdistribution. Det är också ett sätt att tjäna pengar på saker som musik- och programförsäljning och molnutrymme i Ubuntu One.

Paradoxen är att en egen skrivbordsmiljö och egna tjänster kräver mycket stora utvecklingsresurser. Frågan är om det inte kostar mer än det smakar. Jag undrar vilka saker man kan göra i Unity som inte hade fungerat i Gnome-shell?

Ubuntus egna tjänster är så fulla med buggar att jag inte använder dem seriöst. Se till exempel problemen folk har med UbuntuOne på supportsidan AskUbuntu. Just idag 673 trådar. Det är litet för många för att påstå att en tjänst är tillräckligt stabil för att använda eller att man kan rekommendera den för viktiga filer.

Jag har börjat förknippa Ubuntu med buggar, förlorade filer och tjänster som inte fungerar.

6. Canonical

Ubuntu drivs av företaget Canonical vars ägare Mark Shuttleworth pumpar in pengar i utvecklingen av Ubuntu. Beslut om Ubuntu tas av Canonical och ytterst av Shuttleworth. Unity är hans projekt.

Paradoxen är att fri programvara är beroende av sin gemenskap. Utan en gemenskap som vill ha, engagera sig i och utveckla den fria programvaran faller projektet. Unity är ett sådant exempel. Gemenskapen efterfrågade inte en ny skrivbordsmiljö utan Unity bestämdes uppifrån.

Kanske måste Canonical göra som RedHat med Fedora och Novell med openSUSE, dela Ubuntu i en kommersiell företagsversion där Shuttleworth kan försöka tjäna pengar på sina projekt och en gemenskapsdriven version som fattar beslut och väljer väg på ett annat sätt än idag.

Ubuntu med Unity har många paradoxer som måste lösas innan drömmen om 400 miljoner genomsnittsanvändare kan besannas!

Man ska idag dock framför allt gratulera LinuxMint som största Linuxdistribution på Distrowatch. LinuxMint har anpassat Ubuntu så som gemenskapen vill ha det!