jun 292010
 

Flattr this!

Ernst Jünger: På marmorklipporna

Nu är det sommar och semestertider. Man kan ta paus från att skriva själv och ägna sig åt att läsa vad andra har skrivit. Jag tänker tipsa om några böcker. De är kanske inte de mest lättlästa. Lättlästa böcker kan man läsa resten av året då man är trött och utarbetad. På sommaren har man tid och energi att läsa litet tyngre böcker. En sådan är Ernst Jüngers bok På marmorklipporna.

Ernst Jünger var en märklig tysk författare och kulturpersonlighet. Politiskt hörde han hemma på yttersta högerkanten. Jüngers blodiga böcker om första världskriget är de som brukar nämnas då man diskuterar hans författarskap. Att han fortsatte att skriva sjuttio år efter första världskriget glöms ofta bort. Efter kriget etablerade sig Jünger som kulturpersonlighet med starkt konservativa och aristokratiska ideal. På 1920-talet hetsade Jünger mot Weimarrepubliken. Han ansåg att nazister och andra nationella grupper inte var nog radikala. För sent insåg Jünger att nazisterna var galnare än han själv. Då nazisterna grep makten ville de göra den kände Jünger till minister. Han vägrade. Gestapo gjorde då husrannsakan hos honom. Större delen av 1930-talet tillbringade Jünger därefter i inre exil. Han publicerade sig inte och levde mer eller mindre isolerat.

På Marmorklipporna

Det är i detta perspektiv man ska se hans bok På marmorklipporna. Den gavs ut 1938. Med den bröt Jünger sin inre exil. Nazisterna blev glada att den store Jünger åter publicerade sig. Man lät trycka upp boken i stora upplagor. Ingen i ledande ställning brydde sig emellertid om att läsa den förrän det var för sent. På marmorklipporna är en svidande vidräkning med Tredje riket och det totalitära samhället. Det är en av de modigaste böcker som skrivits. 1939 bröt andra världskriget ut och Jünger blev inkallad i sitt andra världskrig. Förmodligen räddade kriget livet på honom. Hade någon ansvarig upptäckt hånet mot makthavarna i På marmorklipporna hade hans dagar varit räknade.

På marmorklipporna skulle med moderna termer kunna kallas för en fantasy eller science fiction bok. Att det är tredje riket som avhandlas är dock uppenbart. Bokens jag och broder Otho lever i ett diktareremitage vid marmorklipporna i landet Marina. Här ägnar de sig åt att samla och beskriva växter. I början av boken minns berättarjaget sin lycka i ett gott land. Landet har dock drabbats av inre stridigheter. Orsaken är en vad man snarast skall förstå som en sekt, mauritanierna, som berättarjaget och broder Otho tidigare varit associerade med. Ledaren för mauritanierna är den så kallade Överjägmästaren. Dennes anhang plundrar, bränner och sprider förstörelse. Berättarjaget allierar sig med en präst, fader Lampros, och en gammal herde, Belovar. Han går dock inte ut i kamp mot Överjägmästaren förrän efter en söndring bland mauritanierna och det skett något som bör tolkas som ett myteri iscensatt av en viss Braquemart och den unge fursten av Sunmyra. Det blir en blodig slutstrid som leder till att berättarjaget och broder Otho går i exil. Boken är emellanåt drömsk och handlingen är ibland inte enkel att reda ut.

Broder Otho kan vara Ernst Jüngers bror Georg Friedrich Jünger. Överjägmästaren är svårare att bestämma som historisk person. Givetvis tänker man på Hitler, men figuren har även starka drag av Hermann Göring, som var mycket intresserad av jakt. Man kan undra om Jünger såg Hitler som alltför banal för att parodiera, eller om det är en medveten gräns för hur långt satiren kunde drivas under diktaturen. Kanske ska man se Överjägmästaren som en personifiering av vissa av nazismens sidor och inte som en historisk person.

Berättarjaget säger att han och hans broder för länge sedan deltog i kriget i Alta Plana. De stred i ett förband som hette Purpurryttarna. Purpur är den kejserliga färgen och Jünger syftar på första världskriget och det tyska kejsardömet.

Marmorklipporna i bokens titel är också en symbol. Marmor är givetvis ett hårt och stabilt material. Marmorklipporna är även en utsiktsplats varifrån man kan skåda ut över landet:

”Från krönet av marmorklipporna var det område där han eftersträvade makten lätt att överblicka i dess fulla omfång.”

[…]

Här på krönet var luften mer vederkvickande än nere i kitteln, där vinrankorna skälvde i glansen. Ibland pressade hettan en vind uppåt, som ljöd melodiskt i rämnorna som genom orgelpipor och hade med sig en doft av rosor, mandlar och melisser. Från vårt klippsäte såg vi djupt under oss eremitagets tak. Söder ut på andra sidan Marina upptornade sig Alta Planas fria bergland med sina glaciärer.”

Det sista stycket ger exempel på Jünger som estet. Han var en kulturmänniska ut i fingertopparna. I boken kontrasteras detta gång på gång mot Överjägmästaren och hans anhang.

”Överjägmästaren älskade varken bondgårdar eller diktareremitage eller överhuvud taget någon plats, där det arbetades med lugn eftertanke. De bästa bland hans folk var ett slags hårdföra karlar”

[…]

”I dessa kretsar blev det nu modernt att förakta odlingen av vin och säd och betrakta det vilda herdelandet som den äkta traditionens fäste. Man hade kunnat skratta åt dessa en smula töckniga ideer, som hänförde sina anhängare, om det inte hade kommit till ett öppet sakrilegium, obegripligt för var och en som inte hade förlorat sitt förnuft.”

Kultur är att odla. Överjägmästarens anhang är motsatsen, det vill säga okultur. De lever i skogen, jagar och bränner bondgårdar och odlingar. Nazism är barbari. Jünger gör utvikningar om de krafter som förenades i rörelsen. Braquemart och Överjägmästaren symboliserar olika fraktioner av det onda. Braquemart är en maskinmänniska, inte olik de människor som Jünger själv hyllade i sin roman Der Arbeiter, Arbetaren, från 1932. Överjägmästaren är hemfallen åt simpel Blut und Boden mentalitet.

Romanen är full av syftningar på Jüngers eget liv.

”Visserligen hade också vi tagit del i detta [krig] och kämpat vid Purpurryttarna framför passen – dock endast för att göra vår vapenplikt; då var det vår skyldighet att kämpa, inte att grubbla över rätt och orätt.”

[…]

”Vi kunde inte helt och hållet tadla mauritanierna. Ty rätt och orätt var vid det laget sällsamt hopblandade; alla fästen vacklade, och tiden var mogen för de fruktansvärda.”

Jünger syftar på tiden efter första världskriget. Han erkänner att han varit lockad av nazismen och hjälpt fram den. Numera ångrar han bittert sitt ställningstagande. Jünger omvärderade saker han hyllat. Maskinmänniskan och militarismen hörde till dessa. Berättarjaget lever ett fredligt liv och drar inte ut i strid förrän han blir tvingad. Jünger hyllar personlig frihet i motsats till diktatur. I boken sammanfattas omvärderingen i det maximliknande: ”Och jag svor vid detta huvud [fursten av Sunmyras avhuggna huvud] att hellre falla med de fria än triumfera med slavar.” Uttalandet går stick i stäv med vad Jünger tidigare uttryckt av total hängivenhet och underordnandet av känslor och frihet under totalitära ideal.

Efter andra världskriget

Jünger vann under andra världskriget för andra gången utmärkelsen Järnkorset. Efter kriget blev han därför försörjd av den socialdemokratiska västtyska staten. Han etablerade sig som en obekväm och otidsenlig intellektuell på yttersta högerkanten som skrev opassande inlägg och böcker. Han levde på ett slott och ägnade sig åt att samla skalbaggar. Ernst Jünger avled 1998 vid en ålder av 103 år. Det visar att man kan leva verkligt osunt och ändå bli gammal. Jünger överlevde två världskrig. Förutom stora mängder högkvalitativ alkohol, nyttjade han LSD, meskalin och kokain. Även om man kan ha svårt med många av Jüngers reaktionära och aristokratiska åsikter, är hans texter knivskarpt intellektuella och fascinerande. Förmodligen kostade hans obekväma åsikter honom ett Nobelpris i litteratur. Så hög klass håller hans böcker. På marmorklipporna är Jüngers bittra uppgörelse med nazismen. Det är också en spännande och sprudlande berättelse fylld av vad som senare har kallats magisk realism. På marmorklipporna bör finnas på många bibliotek. Den har säkert inte varit utlånad på länge. Den förtjänar verkligen att läsas!

jun 192010
 

Flattr this!

Vi funderar sällan på vilket värde en text har. Vi är vana att köpa böcker för en spottstyver, antingen som pocket, på bokrea eller i antikvariat. Massor med texter finns att ladda ner från Internet. Vi har numera svårt att uppskatta vilken kunskap och vilket värde som finns i texter.

För att belysa vad jag menar vill jag berätta en episod i den färgstarke Alexander Setons liv. Seton (1768-1828) var skotte. Hans anhöriga hade där satt honom på dårhus. Seton rymde och flydde till Sverige och Stockholm. Här uppslukades han totalt av fornforskning och arkeologi. Bland annat genomförde han utgrävningar på Birka. Litet tokig var han nog. Hur kallt det än blev sprang Seton runt i bara skjortärmarna. För att ha råd med sin forskning levde han på mjölk och bröd.

Vintern 1826 fick Seton nys om att ett medeltida påvebrev, ställt till den svenske kungen, skulle finnas i Åbo i Finland. Brevet höll på att förfaras. Han ville naturligtvis rädda dokumentet. Mitt i vintern trafikerade inga båtar den tillfrusna Östersjön. Seton fick därför ordna transport på egen hand. Han gav sig av i en liten roddbåt för att på så sätt korsa Östersjön. I ett samtida brev beskrivs resan: ”Setton dels rodde, dels vadade till fots på is och vatten flere mil, för att komma till Åbo och få en där förvarad Påfvebulla, som tillhörde oss.” Till saken hör att Seton var närmare 60 år gammal.

Alla trodde att Seton gått under i vinterkylan på havet. Några veckor senare kom han i triumf roende tillbaka till Stockholm med ”påfvebullan” i tryggt förvar.

Utflykten fick rättsligt efterspel. Setons betjänt hade vägrat att följa med sin herre på den livsfarliga utflykten. Därför vägrade Seton att betala ut hans lön. Betjänten stämde Seton på pengarna och tvisten avgjordes av domstol. Att det var två hetlevrade herrar framgår av att båda dömdes till 5 Riksdaler i böter för att ha smädat varandra inför sittande rätt.

Seton var som synes en riktig frisksportare. Detta fick dessvärre vådliga konsekvenser. Han köpte ett ruckel vid Brandholmssund. För att bättra på sitt boende rodde han brädor och byggmaterial över sjön. Under en storm led han skeppsbrott och fick tillbringa natten under bar himmel, strandsatt långt från bebyggelse. Av detta ådrog han sig lunginflammation och avled kort därefter.

Seton värderade medeltida handskrifter högre än sitt eget väl och ve. Det är tack vare sådana personer som förstått det skrivna ordet värde en stor del av vårt kulturarv har bevarats. Jämfört med medeltiden och Setons 1800-tal, har det skrivna ordet idag blivit nedklassat närmast till en slit- och slängprodukt.

maj 272010
 

Flattr this!

En stor del av mina inlägg på bloggen handlar om att skriva. Kanske ska man ibland också fundera på hur man läser.

Vi ser läsning som något man gör tyst. Ofta gör man det i ensamhet. Att läsa är en asocial sysselsättning man drar sig undan från världen och sällskap för att utöva. I en järnvägsvagn kan alla passagerare sitta försjunkna i varsin bok helt isolerade från varandra.

Detta är ett ganska nytt sätt att läsa. I början av 1800-talet var läsning något man ofta gjorde tillsammans. Man läste högt. Böcker var anledningar till sociala sammankomster. Läsning kunde ha flera nivåer. Den som numera läser Carl Jonas Love Almqvists roman Drottningens Juvelsmycke (enligt mitt tycke en av de bästa romaner som skrivits på svenska språket), kan bli förvånad av att det finns sånger med noter i texten. Meningen är att man ska ta en paus i högläsningen. Någon ska spela piano medan någon annan sjunger Almqvists poem. Efter förströelsen fortsätter man att läsa högt.

Man läste även vetenskapliga texter högt. Vid Götiska förbundets stämmor kunde man först läsa upp ett par tre uppsatser om de senaste rönen inom fornforskning och arkeologi. Därefter lästes dikter av Tegnér, Geijer, Ling eller Nicander upp. Av allt läsandet blev man törstig. Därför avslutades mötena med skålande i horn och sång. Favoritsången var förbundets egen: ”Göterna fordomdags drucko ur horn!” Man skulle under sång och skålande vandra runt rummet under Skriftvårdaren Jacob Adlerbeths ledning.

Dessa seder kan synas barocka och löjliga. Folk skrev emellertid väldigt uppskattande om stämmorna: ”Man är ju aldrig lyckligare än då man kan försätta sig tillbaka i den lyckliga barndomen; och jag tyckte fullkomligt att jag var barn på nytt, då jag vandrade med alla bröderna och under afsjungandet af det vackra hornquädet.” Skrev den skicklige fornforskaren Magnus Bruzelius efter att ha varit på ett möte.

Att träffas, läsa vetenskapliga uppsatser och poesi var delar av en social verksamhet. Det är från Götiska förbundet som vi förresten fått vår vanliga hälsning ”Hej!”. Bröderna skulle med detta ord högt och ljudligt hälsa varandra. En del av Jacob Adlerbeths vänner gömde sig när de fick syn på honom. De tyckte nämligen det var så oerhört pinsamt att han ropade ”Hej!” till dem. Tiderna har förändrats.

När man läser högt är poesi bättre än romaner. Under tidigt 1800-tal såg man ner på romaner. De största författarna Tegnér, Geijer och Stagnelius skrev poesi och inte romaner. Man tyckte att den realistiska tonen i romaner var påklistrad och dolde en inre verklighet. Genom poesi kunde man bearbeta djupare frågeställningar än i romaner som måste ägna kraft åt långa beskrivningar av tid och rum. Det är först med författare som Almqvist och Walter Scott som romaner blev mer accepterade.

En annan aspekt på att man läste högt var att böcker var dyra. Genom att läsa högt kunde flera ta del av boknyheter utan att behöva köpa egna exemplar. Det var dyrt att ge ut böcker. Det fanns knappt några bokförlag. Att ge ut en bok var ofta ett privatekonomiskt vågspel. I sammanslutningar som Götiska förbundet läste man upp och spred innehållet i handskrivna vetenskapliga manuskript utan att behöva gå i konkurs. Numera är böcker och det skrivna ordet slit- och slängprylar och billiga konsumtionsvaror.

Det är roligare att vara social och vänskaplig än asocial och ensam. Tänk på det nästa gång du läser! Kanske har vi saker att lära av hur man gjorde förr.

apr 182010
 

Flattr this!

Arkeologer skildras ofta som stollar. I modern populärkultur tänker man kanske på Indiana Jones. Arkeologen är visserligen hjälten. Han lever samtidigt i en egen värld. Han är en särling som är hemma i tusentals år gamla mysterier medan hans samtid är ett mysterium för honom. Han är mästare på onödigt vetande och en social katastrof.

Känd är också August Strindbergs dom över arkeologer. Han kallar dem knappologer.

Att arkeologer har setts som kufar går långt tillbaka. Det är en litterär kliché som utnyttjats av många författare. Att driva med arkeologer, eller som det hette förr, antikvarier, är ett sätt att få en berättelse rolig. Ska man ha clownfigur passar en arkeolog bra.

Georg Eliot (Mary Ann Evans 1819-1880), låter en av bokens personer i romanen Middlemarch karakterisera en stackars antikvarie på detta sätt: ”[…] en förläst fladdermus […] denne förtorkade pedant, denne utfunderare av struntförklaringar, som var ungefär lika värdefulla som det reservlager av förfalskade antikviteter som antikvitetshandlaren har undanstuvat i något inre rum.”

Walter Scott (1771-1832), som var väl insatt i antikvarisk forskning, skrev en roman med titeln The Antiquarian. Antikvarien är romanens centralfigur. Det är han som räddar situationen och ställer allt till rätta. Han är samtidigt en riktig kuf. Det är andra personer i romanen som är de riktiga hjältarna. Scotts böcker var mäkta populära även i Sverige. Walter Scott var på förslag att bli invald som ledamot i Vitterhetsakademien, den svenska myndighet som ansvarade för landets fornlämningar. Hans historiska romaner inspirerade många fornforskare och populariserade arkeologi.

En diktare som skrivit den kanske bästa smädedikten om arkeologer är Erik Sjöberg (1794-1828), mer känd under pseudonymen Vitalis. I dikten Runan Freij driver han med sin vän skalden Karl August Nicander (1799-1839). Nicander hade 1824 publicerat en knippe högstämda dikter i bästa götiska anda i nionde numret av Götiska förbundets tidning Iduna. De gick under namnet Runorne. Det är med dess dikter och med resten av innehållet i Iduna Vitalis driver genom att fylla på med sin egna Runa, Freij. Runan Freij står i runalfabetet för bokstaven F. F som i Fornforskare (eller Forndåre). I Götiska förbundet umgicks Sveriges ledande fornforskare. I dikten tar han upp innehållet i Iduna. Han driver med tidens ledande antikvarier, Götiska förbundets starke man Jacob Adlerbeth, Johan Henrik Schröder och allra mest med Johan Haquin Wallman.

RUNAN FREJ.

Fornforskaren
En man utaf den Göthiska Schola,
Att med gammalfrun Antiquitas bola,
Gick genom Svea och Götha land,
Och hade en Runostaf i hand.
Ett hundhufvud han till käppknapp hade:
Man många under om Runstafven sade.
Väl Sejd och Galdrar tro vi ej på,
Men menigheten mumlade så,
Att honom han månde som slagruta bruka,
Att finna jordgods, till exempel en kruka
Med brända ben och aska uti.
Vi tro att det skedde af sympathi.
Kring grafställen månde han idligen spöka,
Och liksom svinet i jorden böka.
Om han en liten mullvadshög fann,
Strax grep med förtjusning han verket an.
Han tänkte kunna i kullen råka
Någon kruka, hvarom han sen kunde språka,
Någon liten stridsyxa, med runor små,
Som han kunde visa sin konst uppå,
Och uti Iduna vidlöftigt beskrifva,
Och förnuftet ett hugg med stridsyxan gifva.
En dag, då han gick utöfver en höjd,
Några stenar han såg, sig till stor fröjd,
Ej någon en sådan glädje erfarit,
Som sjelf ej Antiquarius varit.
De stenar stodo uti en rad:
Deraf blef mannen hjertinnerligt glad.
Han tänkte uppå hvad det kunde vara,
Och huru de stenar han skulle förklara,
Om det, måhända, ett kummel var
Ifrån högålderns gyllene dar.
O nej, vid Geten Hejdruns spenar,
Utbrast han, det är ju Domarestenar.
Med makt sin plånbok ur fickan han tog,
Och der en trogen teckning uppdrog.
Ja, temligen trogen, det kan jag berätta,
Dock månde han något mossa tillsätta,
Ty mossa på stenar man anse kan
På samma sätt, som skägg på en man.
Bevis om högre ålder det gifver,
Hvaraf man vördig och ansedd blifver.

Men bäst i sin ritning fördjupad han står,
Så kom der en man med silfverhår.
Sitt hufvud ned på bröstet han sänkte;
Fornforskaren då i sitt sinne tänkte:
Helt visst en Domares ande jag har
Framför mig, som uti fordna dar,
Har skipat lag uppå dessa stenar,
Om icke jag allt för vilse menar.
Han vände sig då till den gamle man,
Och sporde honom dristligen an.
Han sade: Du man ifrån Sagas tider,
Som kring den märkvärdiga platsen skrider,
Säg mig hvad de stenar betyda må,
Som här i en fyrkant på kullen stå?
Då talade Häradsdomarn — och värre
Det lät än en dödsdom — »Min gunstige Herre!
På denna plats, i min ungdoms dar,
En liten badstuga uppbygd var.»

Än idag ser arkeologer saker som ingen annan ser och tar miste mellan fornlämningar och badstugor. Arkeologer bökar hellre som svin i jorden än umgås som vanligt folk. Det kanske är därför som arkeologer är kufar?

Vitalis var en bitter man. Genom sin homosexualitet var han utestängd från delar av det lutherskt-konservativa svenska samhällslivet. Han var sjuk i tuberkulos. Hans dikter är romantiska men ofta fulla av bitterhet och mörker. Runan F är ett muntert undantag.

Dikter är ofta kommentarer till dagshändelser. Genom att läsa dikter från äldre tid får man en djupare förståelse av hur folk tänkte förr i tiden. Vissa saker är sig lika. Arkeologer är kufar!

mar 282010
 

Flattr this!

SATOR AREPO TENET OPERA ROTAS betyder ingenting för den oinvigde.

Om man skriver orden i en fyrkant händer saker.

Du kan läsa fyrkanten från vilket håll du vill. Orden blir desamma!

Man kan läsa de fem orden från vilket håll som helst, från höger till vänster, från vänster till höger, uppifrån och ner eller nerifrån och upp. Det tar en stund, men sedan ser man möjligheterna.

Vad betyder orden? Orden är någon form av latin. Svenska Wikipedia översätter dem med: ”Såningsmannen Arepo håller med omsorg hjulen”. Vad det i sin tur betyder vet ingen.

Formeln har använts för magiska syften sedan urminnes tider. Ingen vet hur gammal den är. Den finns i Pompejis ruiner och i medeltida skrifter. Den har kallats Fans Fyrkant eller Hin håles latin.

Kanske är inskriften kristen. Om man blandar bokstäverna och lägger dem som alfapet går det att skriva:

A O PATER NOSTER A O PATER NOSTER

Snyggt utlagt bildar orden korsform med A och O i linje med T. Bokstaven T liknar ett kors. Det grekiska T:et, Tau, har tolkats som en kristen symbol.

Man kan få bokstäverna att bilda ett kors med två Pater Noster (Fader Vår) omgivet av två Alfa och Omega (A och O)

A O är de grekiska bokstäverna Alfa och Omega, Gud. PATER NOSTER är det latinska Fader Vår.

Behöver texter betyda något? Vad är en texts innebörd? Finns den i formen, innehållet eller utanför texten? Hur många nivåer finns det? Man kan spekulera hur mycket som helst över SATOR AREPO TENET OPERA ROTAS utan att någonsin få ett svar. Det visar språkets oändliga möjligheter.

Kanske betyder det å andra sidan ingenting. Kanske har bokstäver och ord ingen mening utöver sig själva. Det enda vi gör är att ordna alfapet brickor i nya mönster.

Det hade varit spännande att veta vem den okände språkvirtuosen var som skapade formeln. Han måste i sanning ha varit briljant!

mar 092010
 

Flattr this!

Jag råkade läsa en dikt av Esaias Tegnér (1782-1846) från 1810-talet. Den är mindre känd än storverk som Frithiofs Saga och Mjältsjukan. När man väl har fått den i huvudet är det dock nästan omöjligt att få bort den.

Fosforister

Pling, Plingeli, Plang!

Kling, Klingeli, Klang!

Stämmor af silfver, hufvu’n af bly,

svaga hjärnor, bleknad hy.

Esaias Tegnér en mästare på att använda svenska språket, men inte alltid så snäll...

Dikten behöver nog kommenteras. Fosforister var de svenska romantikerna. De fanns mest i Uppsala. De gav ut en tidning som hette Phosphoros. Därför kallades de Fosforister. Namnet syftar på morgonrodnaden. Man såg sig som stora kulturrevoltörer som skulle få en ny dag att gry över den förstockade svenska kulturen. Fosforisternas store ledare var Per Daniel Amadeus Atterbom (1790-1855). Han var känd hypokondriker. Det är säkert han som åsyftas med bleknad hy (och förvisso med svaga hjärnor). Som romantiker skulle man må litet dåligt. Man skulle gärna ha TBC och dö ung. Det hörde till.

Tegnér var Lundensare och gav inte mycket för romantiker från Uppsala. Han och Atterbom smädade varandra friskt.

Vad kan vi lära av den store Tegnér?

Experimentera med språket. Tänk och skriv på nya sätt. Språket tål att utforskas. Läs högt. Tegnérs dikt blir riktigt bra först när man läser den högt. Då känner man rytmen. Numera läser vi nästan alltid tyst. Vi har förlorat en dimension i språket. Det vackra kommer ofta fram först då man läser högt.

Utnyttjar man språket kan en smädedikt slå an ännu efter tvåhundra år!

jan 172010
 

Flattr this!

”Låt oss tala om diktkonsten som helhet, om dess olika arter och deras olika verkningssätt och om hur fabler ska konstrueras om diktverket ska bli lyckat”

Man kan gå skrivkurser och utbildningar för att lära sig skriva. Det finns massor av böcker och knep för hur man blir en bra författare. Den bästa bok man kan läsa om hur en berättelse blir bra är 2300 år gammal.

Jag talar om Aristoteles bok Om diktkonsten eller Poetiken. Det är en strålande analys över hur en berättelse bör vara för att den ska bli bra och spännande. Aristoteles bok är inte det minsta mossig. Tvärtom. Den är insiktsfull, skarp i analysen och rolig. På knappt 70 små sidor lyckas Aristoteles fånga många tankar om konsten att skriva bra (och dåliga) berättelser. Skriften visar att människor alltid har berättat. På Aristoteles tid var det tragedier, komedier och Homeros epik. Numera är det romaner, dokusåpor och rollspel i datorn.

När man läser Aristoteles inser man att principerna är desamma. Berättelser är uppbyggda på samma sätt. Det som byts ut är formen eller mediet. Vi läser hellre skönlitteratur än går och ser tragedier. En del föredrar att spela ett datorspel framför att läsa böcker. Ofta är det spel med stark grundberättelse som blir klassiker. Det är tecken på att de har en intrig konstruerad i enlighet med vad Aristoteles menar är en god berättelse.

Aristoteles utgår ofta från väldigt enkla antaganden som att en berättelse ska ha en början, mitt och slut. ”Helt är det som har början, mitt och slut.” Det intressanta kommer då han bygger vidare på sina enkla antaganden och analyserar hur berättelser fungerar. En berättelse bör ha en logisk uppbyggnad där händelser följer på varandra i en viss ordning. Början, mitt och slut. Annars uppfattas den som ologisk och osannolik. Delarna måste vara sammansatta på ett harmoniskt sätt. Ett slut kan ju inte börja på andra sidan i en bok och sträcka sig över 400 sidor.

En diktare, eller som vi skulle säga, skönlitterär författare, är mer högtstående än en historiker: ”skillnaden ligger i att den ene säger det som har hänt, den andre sådant som skulle kunna hända. därför är diktningen också mer filosofisk och seriös än historieskrivningen; diktningen säger det allmängiltiga, historieskrivningen det enskilda.” Kanske är detta förklaringen till att Jan Guillous böcker om Arn har blivit så populära medan det är få som bryr sig om vad historiker och arkeologer skriver om medeltiden.

Många brukar med äckelblandad förtjusning följa dokusåpor på TV. Alla är överens om att de är skräp. Aristoteles förklarar varför. En berättelse kan kretsa runt huvudpersoner med olika karaktärsdrag som råkar ut för lycka eller olycka. Karaktärer kan vara usla, goda eller som folk är mest. Aristoteles säger: ”usla människor som växlar från olycka till lycka (det är det mest otragiska av allt, saknar alla drag som krävs och väcker varken sympati, fruktan eller medlidande)”. Det är en god beskrivning av dokusåpor och varför de är dåliga. Man kan fråga sig varför man följer dem. En annan fråga är vad Aristoteles tyckt när det dåliga berättandet ersatt det goda.

För den som vill lära sig skriva bättre och fundera över bra och dåliga berättelser kan jag varmt rekommendera Aristoteles Poetik.