maj 272010
 

Flattr this!

En stor del av mina inlägg på bloggen handlar om att skriva. Kanske ska man ibland också fundera på hur man läser.

Vi ser läsning som något man gör tyst. Ofta gör man det i ensamhet. Att läsa är en asocial sysselsättning man drar sig undan från världen och sällskap för att utöva. I en järnvägsvagn kan alla passagerare sitta försjunkna i varsin bok helt isolerade från varandra.

Detta är ett ganska nytt sätt att läsa. I början av 1800-talet var läsning något man ofta gjorde tillsammans. Man läste högt. Böcker var anledningar till sociala sammankomster. Läsning kunde ha flera nivåer. Den som numera läser Carl Jonas Love Almqvists roman Drottningens Juvelsmycke (enligt mitt tycke en av de bästa romaner som skrivits på svenska språket), kan bli förvånad av att det finns sånger med noter i texten. Meningen är att man ska ta en paus i högläsningen. Någon ska spela piano medan någon annan sjunger Almqvists poem. Efter förströelsen fortsätter man att läsa högt.

Man läste även vetenskapliga texter högt. Vid Götiska förbundets stämmor kunde man först läsa upp ett par tre uppsatser om de senaste rönen inom fornforskning och arkeologi. Därefter lästes dikter av Tegnér, Geijer, Ling eller Nicander upp. Av allt läsandet blev man törstig. Därför avslutades mötena med skålande i horn och sång. Favoritsången var förbundets egen: ”Göterna fordomdags drucko ur horn!” Man skulle under sång och skålande vandra runt rummet under Skriftvårdaren Jacob Adlerbeths ledning.

Dessa seder kan synas barocka och löjliga. Folk skrev emellertid väldigt uppskattande om stämmorna: ”Man är ju aldrig lyckligare än då man kan försätta sig tillbaka i den lyckliga barndomen; och jag tyckte fullkomligt att jag var barn på nytt, då jag vandrade med alla bröderna och under afsjungandet af det vackra hornquädet.” Skrev den skicklige fornforskaren Magnus Bruzelius efter att ha varit på ett möte.

Att träffas, läsa vetenskapliga uppsatser och poesi var delar av en social verksamhet. Det är från Götiska förbundet som vi förresten fått vår vanliga hälsning ”Hej!”. Bröderna skulle med detta ord högt och ljudligt hälsa varandra. En del av Jacob Adlerbeths vänner gömde sig när de fick syn på honom. De tyckte nämligen det var så oerhört pinsamt att han ropade ”Hej!” till dem. Tiderna har förändrats.

När man läser högt är poesi bättre än romaner. Under tidigt 1800-tal såg man ner på romaner. De största författarna Tegnér, Geijer och Stagnelius skrev poesi och inte romaner. Man tyckte att den realistiska tonen i romaner var påklistrad och dolde en inre verklighet. Genom poesi kunde man bearbeta djupare frågeställningar än i romaner som måste ägna kraft åt långa beskrivningar av tid och rum. Det är först med författare som Almqvist och Walter Scott som romaner blev mer accepterade.

En annan aspekt på att man läste högt var att böcker var dyra. Genom att läsa högt kunde flera ta del av boknyheter utan att behöva köpa egna exemplar. Det var dyrt att ge ut böcker. Det fanns knappt några bokförlag. Att ge ut en bok var ofta ett privatekonomiskt vågspel. I sammanslutningar som Götiska förbundet läste man upp och spred innehållet i handskrivna vetenskapliga manuskript utan att behöva gå i konkurs. Numera är böcker och det skrivna ordet slit- och slängprylar och billiga konsumtionsvaror.

Det är roligare att vara social och vänskaplig än asocial och ensam. Tänk på det nästa gång du läser! Kanske har vi saker att lära av hur man gjorde förr.