jun 292010
 

Flattr this!

Ernst Jünger: På marmorklipporna

Nu är det sommar och semestertider. Man kan ta paus från att skriva själv och ägna sig åt att läsa vad andra har skrivit. Jag tänker tipsa om några böcker. De är kanske inte de mest lättlästa. Lättlästa böcker kan man läsa resten av året då man är trött och utarbetad. På sommaren har man tid och energi att läsa litet tyngre böcker. En sådan är Ernst Jüngers bok På marmorklipporna.

Ernst Jünger var en märklig tysk författare och kulturpersonlighet. Politiskt hörde han hemma på yttersta högerkanten. Jüngers blodiga böcker om första världskriget är de som brukar nämnas då man diskuterar hans författarskap. Att han fortsatte att skriva sjuttio år efter första världskriget glöms ofta bort. Efter kriget etablerade sig Jünger som kulturpersonlighet med starkt konservativa och aristokratiska ideal. På 1920-talet hetsade Jünger mot Weimarrepubliken. Han ansåg att nazister och andra nationella grupper inte var nog radikala. För sent insåg Jünger att nazisterna var galnare än han själv. Då nazisterna grep makten ville de göra den kände Jünger till minister. Han vägrade. Gestapo gjorde då husrannsakan hos honom. Större delen av 1930-talet tillbringade Jünger därefter i inre exil. Han publicerade sig inte och levde mer eller mindre isolerat.

På Marmorklipporna

Det är i detta perspektiv man ska se hans bok På marmorklipporna. Den gavs ut 1938. Med den bröt Jünger sin inre exil. Nazisterna blev glada att den store Jünger åter publicerade sig. Man lät trycka upp boken i stora upplagor. Ingen i ledande ställning brydde sig emellertid om att läsa den förrän det var för sent. På marmorklipporna är en svidande vidräkning med Tredje riket och det totalitära samhället. Det är en av de modigaste böcker som skrivits. 1939 bröt andra världskriget ut och Jünger blev inkallad i sitt andra världskrig. Förmodligen räddade kriget livet på honom. Hade någon ansvarig upptäckt hånet mot makthavarna i På marmorklipporna hade hans dagar varit räknade.

På marmorklipporna skulle med moderna termer kunna kallas för en fantasy eller science fiction bok. Att det är tredje riket som avhandlas är dock uppenbart. Bokens jag och broder Otho lever i ett diktareremitage vid marmorklipporna i landet Marina. Här ägnar de sig åt att samla och beskriva växter. I början av boken minns berättarjaget sin lycka i ett gott land. Landet har dock drabbats av inre stridigheter. Orsaken är en vad man snarast skall förstå som en sekt, mauritanierna, som berättarjaget och broder Otho tidigare varit associerade med. Ledaren för mauritanierna är den så kallade Överjägmästaren. Dennes anhang plundrar, bränner och sprider förstörelse. Berättarjaget allierar sig med en präst, fader Lampros, och en gammal herde, Belovar. Han går dock inte ut i kamp mot Överjägmästaren förrän efter en söndring bland mauritanierna och det skett något som bör tolkas som ett myteri iscensatt av en viss Braquemart och den unge fursten av Sunmyra. Det blir en blodig slutstrid som leder till att berättarjaget och broder Otho går i exil. Boken är emellanåt drömsk och handlingen är ibland inte enkel att reda ut.

Broder Otho kan vara Ernst Jüngers bror Georg Friedrich Jünger. Överjägmästaren är svårare att bestämma som historisk person. Givetvis tänker man på Hitler, men figuren har även starka drag av Hermann Göring, som var mycket intresserad av jakt. Man kan undra om Jünger såg Hitler som alltför banal för att parodiera, eller om det är en medveten gräns för hur långt satiren kunde drivas under diktaturen. Kanske ska man se Överjägmästaren som en personifiering av vissa av nazismens sidor och inte som en historisk person.

Berättarjaget säger att han och hans broder för länge sedan deltog i kriget i Alta Plana. De stred i ett förband som hette Purpurryttarna. Purpur är den kejserliga färgen och Jünger syftar på första världskriget och det tyska kejsardömet.

Marmorklipporna i bokens titel är också en symbol. Marmor är givetvis ett hårt och stabilt material. Marmorklipporna är även en utsiktsplats varifrån man kan skåda ut över landet:

”Från krönet av marmorklipporna var det område där han eftersträvade makten lätt att överblicka i dess fulla omfång.”

[…]

Här på krönet var luften mer vederkvickande än nere i kitteln, där vinrankorna skälvde i glansen. Ibland pressade hettan en vind uppåt, som ljöd melodiskt i rämnorna som genom orgelpipor och hade med sig en doft av rosor, mandlar och melisser. Från vårt klippsäte såg vi djupt under oss eremitagets tak. Söder ut på andra sidan Marina upptornade sig Alta Planas fria bergland med sina glaciärer.”

Det sista stycket ger exempel på Jünger som estet. Han var en kulturmänniska ut i fingertopparna. I boken kontrasteras detta gång på gång mot Överjägmästaren och hans anhang.

”Överjägmästaren älskade varken bondgårdar eller diktareremitage eller överhuvud taget någon plats, där det arbetades med lugn eftertanke. De bästa bland hans folk var ett slags hårdföra karlar”

[…]

”I dessa kretsar blev det nu modernt att förakta odlingen av vin och säd och betrakta det vilda herdelandet som den äkta traditionens fäste. Man hade kunnat skratta åt dessa en smula töckniga ideer, som hänförde sina anhängare, om det inte hade kommit till ett öppet sakrilegium, obegripligt för var och en som inte hade förlorat sitt förnuft.”

Kultur är att odla. Överjägmästarens anhang är motsatsen, det vill säga okultur. De lever i skogen, jagar och bränner bondgårdar och odlingar. Nazism är barbari. Jünger gör utvikningar om de krafter som förenades i rörelsen. Braquemart och Överjägmästaren symboliserar olika fraktioner av det onda. Braquemart är en maskinmänniska, inte olik de människor som Jünger själv hyllade i sin roman Der Arbeiter, Arbetaren, från 1932. Överjägmästaren är hemfallen åt simpel Blut und Boden mentalitet.

Romanen är full av syftningar på Jüngers eget liv.

”Visserligen hade också vi tagit del i detta [krig] och kämpat vid Purpurryttarna framför passen – dock endast för att göra vår vapenplikt; då var det vår skyldighet att kämpa, inte att grubbla över rätt och orätt.”

[…]

”Vi kunde inte helt och hållet tadla mauritanierna. Ty rätt och orätt var vid det laget sällsamt hopblandade; alla fästen vacklade, och tiden var mogen för de fruktansvärda.”

Jünger syftar på tiden efter första världskriget. Han erkänner att han varit lockad av nazismen och hjälpt fram den. Numera ångrar han bittert sitt ställningstagande. Jünger omvärderade saker han hyllat. Maskinmänniskan och militarismen hörde till dessa. Berättarjaget lever ett fredligt liv och drar inte ut i strid förrän han blir tvingad. Jünger hyllar personlig frihet i motsats till diktatur. I boken sammanfattas omvärderingen i det maximliknande: ”Och jag svor vid detta huvud [fursten av Sunmyras avhuggna huvud] att hellre falla med de fria än triumfera med slavar.” Uttalandet går stick i stäv med vad Jünger tidigare uttryckt av total hängivenhet och underordnandet av känslor och frihet under totalitära ideal.

Efter andra världskriget

Jünger vann under andra världskriget för andra gången utmärkelsen Järnkorset. Efter kriget blev han därför försörjd av den socialdemokratiska västtyska staten. Han etablerade sig som en obekväm och otidsenlig intellektuell på yttersta högerkanten som skrev opassande inlägg och böcker. Han levde på ett slott och ägnade sig åt att samla skalbaggar. Ernst Jünger avled 1998 vid en ålder av 103 år. Det visar att man kan leva verkligt osunt och ändå bli gammal. Jünger överlevde två världskrig. Förutom stora mängder högkvalitativ alkohol, nyttjade han LSD, meskalin och kokain. Även om man kan ha svårt med många av Jüngers reaktionära och aristokratiska åsikter, är hans texter knivskarpt intellektuella och fascinerande. Förmodligen kostade hans obekväma åsikter honom ett Nobelpris i litteratur. Så hög klass håller hans böcker. På marmorklipporna är Jüngers bittra uppgörelse med nazismen. Det är också en spännande och sprudlande berättelse fylld av vad som senare har kallats magisk realism. På marmorklipporna bör finnas på många bibliotek. Den har säkert inte varit utlånad på länge. Den förtjänar verkligen att läsas!

jun 232010
 

Flattr this!

I forna Östtyskland, DDR, kunde man köpa vilken bil som helst, bara det var en Trabant. Restaurangerna serverade all världens delikatesser, så länge det var kålsoppa. Valfriheten var obegränsad, bara man valde det enda alternativet. Kommunismens nackdel är att en styrd ekonomi inte innehåller något sätt att kvalitetskontrollera arbete eller produkter. Du kan sitta och sova på jobbet och lyfta samma lön som om du anstränger dig. Lönen kan i sin tur bara användas för att köpa icke-konkurrensutsatta produkter av tveksam kvalitet. Sådant sporrar inte framåtanda eller innovation.

På samma sätt fungerar en stor del av den svenska datormarknaden. Man kan välja mellan Windows 7, Windows 7 och Windows 7 som operativsystem. Genom att Microsoft har en nästan totalt dominerande ställning och är garanterat att sälja sina system oavsett hur de fungerar, har man slagit av på tempot. Resultatet har blivit att vi konsumenter är tvungna att betala för ett dåligt operativsystem som vi kanske inte ens vill ha då vi köper ny dator.

En bekant till mig köpte nyligen en bärbar HP-Compaqdator av standardmodell på Siba. Jag ställde upp för att fixa till den, installera program och se till så att allt fungerade. Som bekant finns Windows 7 förinstallerat på nya datorer. Min vän ville testa Linux Ubuntu i en dualboot. Arbetet med datorn var mer frustrerande och svårare än jag trodde. Det har fått mig att fundera över varför elektronikkedjor säljer datorer med förinstallerat Windows.

Jag kan förstå argument för att en dator säljs med ett förinstallerat system. Det minskar (förmodligen) piratkopiering. Det innebär (i teorin) att supportbehovet minskar eftersom kunden får en fungerande(?) apparat med sig hem.

Jag har ännu mer förståelse för argumenten mot att man bara kan köpa datorer med förinstallerat system enligt DDR-modellen. Alla vill inte använda Windows. Man kanske redan har en licens och vill inte lägga pengar på en licens man inte behöver. Efter flera dagars arbete med att få ordning på datorn ifrågasätter jag dessutom varför man just valt Windows som förinstallerat system. Windows 7 är dåligt och svårarbetat.

Windows och jag

Jag är ganska fingerfärdig med datorer. Jag kunde en hel del om Windows XP. Därefter köpte jag tyvärr en dator med Windows Vista. Det var rena katastrofen, DDR strax innan muren föll. Det fick mig att överge Windows. Numera använder jag Linux. Jag har en dator med en liten Windows 7 partition. Den startas kanske en gång var fjortonde dag för spel. Ska man spela spel är Windows överlägset Linux. För allt annat använder jag Linux.

Jag har tappat en del kunskaper om Windows. Det gör att jag är bättre än en ren nybörjare, men långt ifrån en Windowsspecialist. Att en dator med förinstallerat system ska vara enkel att få igång passar mig. Eftersom jag arbetar i andra system än Windows gör att jag har sett andra lösningar och kan värdera olika hur pass bra de fungerar. Så här gick datorfixandet:

Att fixa en dator…

Första starten. Allt gick bra. Uppdateringar/omstart/uppdateringar/omstart/uppdateringar osv i gammal god Windowstradition, inget nytt sedan XP. Jag passade på att bränna ut Recoveryskivor. Därefter började jag installera min väns program. Installation/omstart/installation/omstart osv i gammal god Windowstradition.

Plötsligt började saker gå fel, riktigt fel. Varje gång jag startade om Förbereddes skrivbordet. Då datorn tuggat igång hade en ny användarmapp skapats. Detta har jag aldrig varit med om. Aha! Tänkte jag. Lika bra att avsluta och testa Recoveryfunktionen. Det kan ändå vara bra att göra så att den fungerar.

Sagt och gjort. Efter två timmar var det åter dags för uppdateringar/omstart/uppdateringar/omstart/installation/omstart/installation/omstart osv i gammal god Windowstradition.

En halv dag senare var Windows fixat. Nu var det dags att fixa dualbooten med Ubuntu. Installationen vägrade att hosta igång. Jag kollade hårddisken. Stort problem. Hårddisken på 500GB hade 4 primära partitioner. System (Win 7 boot), Windows 7 (C:), Recoverypartition (den jag nyss använt), samt HP Tools (innehåller verktyg för BIOS). Med fyra primära partitioner går det inte att skapa en utökad partition med logiska enheter för Ubuntu. Det skulle gå att ta bort Recoverypartitionen. Även med utbrända skivor är det bättre att ha en extra möjlighet om saker går fel. Jag ville inte riskera min väns dator. Därför sökte jag andra lösningar. Dumt…

Jag hittade något i Windows diskverktyg att man kan förvandla disken till en sk dynamisk enhet som kan hålla fler än fyra partitioner. Dumt nog gjorde jag detta. Informationen var kort och undermålig. Allt gick bra tills dess jag skulle börja installera Ubuntu. Linux kan inte läsa dynamiska enheter korrekt.

Nu ville jag ha tillbaka disken till standardenhet. Det går inte att göra i Windows! En ny återställning? Recoveryn på disken död pga att den var en dynamisk enhet. Fick göra den med skivorna.

Två timmar senare var datorn återställd. Som tur var hade disken formaterats och disken var åter en standardenhet. Puh! Nu blev det åter uppdateringar/omstart/uppdateringar/omstart/installation/omstart/installation/omstart osv i gammal god Windowstradition. en halv dag senare var Windows fixat.

Nja, det var ett 64-bitars system. Ett av min väns 32-bitars program gick inte att installera. Det är ett program hon använder för sitt arbete. Frågade artigt på tillverkarens hemsida om hur man gör. Fick svaret att enda lösningen är att uppdatera till en ny 64-bitars licens för x tusen kronor. Så f-n heller! Surfade på diverse mer eller mindre skumma sidor för datorentusiaster för att hitta en lösning. Efter några timmar hittade jag ett hack som fungerade. Hacket är lagligt och tillverkaren måste ha känt till det, ville man bara lura på mig en ny licens och sno mina pengar?

Ubuntu

Efter att ha sovit på saken (berättelsen har hittills utspelat sig under två dagar som i huvudsak tillbringades med den nyinköpta datorn och dess förinstallerade system.) bestämde jag mig för att ge upp vanlig installation och istället köra Wubi, Ubuntu inne i Windows. Inte det bästa, men bättre än inget.

Nu bröt solen fram. Efter tjugo minuter var Ubuntu installerat. Tjugo minuter senare var alla program och uppdateringar installerade. Efter ytterligare tjugo minuter var allt (Compiz, kuben, tillägg i OpenOffice, Plugins i Firefox och Gimp etc) fixat. Sammanlagt en timme och en omstart för att få igång grafikdrivisar och uppdaterad kärna. Jämför med två dagar för att få det förinstallerade Windows 7 att fungera!

Nu kan man jämföra Windows 7 med Ubuntu på datorn. Ubuntu tar 25 sekunder att starta från listan över operativsystem till inloggningsskärm. Efter inknackning av lösenord tar det ytterligare cirka 10 sekunder innan allt är igång. Windows är installerat så att inget lösenord ges. Efter 1 minut 35 sekunder är det grafiska igång. efter ytterligare cirka 30 sekunder går det att börja jobba. Hade villkoren varit lika hade Windows tagit upp mot 2,5 minuter på sig.

Ubuntu installerar man från 1 CD-skiva. Då ingår de viktigaste programmen. Man kan börja jobba direkt medan man installerar mer program i bakgrunden. Recoveryskivorna för Windows 7 behövde 4 DVD-skivor(!). Efter installation finns få program. De som finns är demoversioner samt skräpprogram HP skickar med. Man får mer ut av en Ubuntu CD än 4 Windows DVD skivor.

Användarvänlighet

Är inte Linux för datornördar? Windows är enkelt nog för vanlige Svensson. Nja, så är det inte. Windows 7 har ett uselt gränssnitt. Om man vill göra något med systemet ska man hitta Kontrollpanelen (ett fönster). Kontrollpanelen är gömd i i den överlastade Windowsmenyn (ett fönster) och inget man hittar intuitivt. Där finns flera huvudkategorier och mängder med underkategorier (nya fönster). Etiketterna är skrivna på av datornördar på babyspråk för att få idioter att fatta att de ska ge f-n i att röra något. De är otekniska, svårbegripliga och intetsägande. Man får gissa vad som döljs under valen. Efter att ha öppnat en fem sex fönster kanske man hittar det man letade efter. Annars får man börja om. Varje fönster har max en eller ett par funktioner. Det blir många fönster…

Om man lyckas hitta Kontrollpanelen i Windowsmenyn kommer man hit. Var ändrar man skärmsläckare? Att göra det är inte nördigt utan något som de flesta "vanliga" datoranvändare någon gång vill. Finns inställningarna under Utseende anpassing, Ändra tema eller kanske under Byt skrivbordsbakgrund?

Aha! Här är det. Man måste gå in under Huvudrubriken Anpassning (Som av någon anledning byter namn från Utseende och anpassning från Kontrollpanelen). Därunder hittar man inställningarna för skärmsläckare. Det tog bara ett tiotal felklick för att komma hit.

I val av skärmsläckare frångår Microsoft sin östtyska filosofi. Man har hela 4-5 skärmsläckare att välja bland. För vana Windowsanvändare blir ett sådant överflöd av valmöjligheter lätt förvirrande och borde tas bort.

Ubuntu administreras från tre menyer. Dessa har logiska namn som ”Program” (Program) ”Platser” (Genvägar till diskar, mappar etc). System (allt som har med systemet att göra). Varje post har ett enda fönster. Fönstren har vid behov flikar. Man kan ställa in allt som rör en viss sak i ett enda fönster.

Menysystemet i Ubuntu. Alla Program, genvägar och inställningar är lätt åtkomliga från tre menyer. Inställningarna för skärmsläckaren hittar man på någon sekund

Inställningarna för skärmsläckaren är inte nördiga. Med några enkla grepp har man flera hundra skärmsläckare att välja bland. Jämför detta med de magra möjligheterna i Windows

Ytterligare en sak som talar emot Windows för hemanvändning är att det är osäkert. Man rekommenderas omgående att installera antivirusprogram. Man måste ha brandvägg. Man bör installera ett, helst flera antimalwareprogram. I Linux är risken att få in illasinnad kod nästan obefintlig. Du behöver varken antivirusprogram eller brandvägg vid normal användning.

Slutsatsen är att Windows är ett svårinstallerat (till och med när det är förinstallerat) underpresterande, och riskabelt system. Dessutom är det dyrt. En Windows 7 licens kostar upp mot 1000 kronor, i detta fall cirka 20% av datorns pris. Ubuntu och alla medföljande program är gratis. Windows är olämpligt för hemanvändare.

Att Microsofts produkter inte håller måttet framgår av hur det gått för Microsofts webbläsare Internet Explorer. Efter att med osunda metoder i stort sett dödat konkurrensen och bundlat IE med Windows, hade IE 2003 95% av marknaden för webbläsare. Då slog man i östtysk anda av på tempot. IE blev allt sämre. Den som testar en annan webbläsare inser efter 30 sekunder att alternativen är överlägsna. Numera har IE rasat till en 50%-ig marknadsandel. Även detta är en alldeles för stor andel i förhållande IE:s kvalitet. Har man som konsument möjlighet att göra riktiga val skulle användningen både av Windows och Internet Explorer sjunka som stenar.

Support

Support då? Windows är ju ett så enkelt system som det är lätt att få support på.

Jag ringde HP för att fråga om HP-Tools, partitonering, om hur jag sätter upp en dualboot med Linux, detaljer om hur Recoveryfunktionen fungerar och om jag kunde få köpa en extra uppsättning installationsskivor. Det blev ett surrealistiskt samtal. Jag kopplades mellan två HP-människor. Det enda de var överens om var att jag inte kunde köpa extra installationsskivor. Ingen av dem visste hur deras dator var partitionerad. Den ene ifrågasatte varför man partitionerar en dator på ett så dumt sätt. Jag höll med och sa att det var för att få svar på det jag ringt. Ingen av dem visste vad HP-Tools var. HP-människorna sprang och frågade andra HP-människor i HP-huset om vad HP-Tools var. De återkom med flera fantasifulla förslag som alla var fel.

Linux var ett rött skynke. När jag sa att jag ville installera Linux i dualboot, blev de arga och anklagade mig för att vara datorspecialist (Det är visst ett skällsord i HP-huset…). Deras datorer är inte avsedda för datorspecialister. Jag frågade om de inte vill ha mig som kund och om jag kunde lämna tillbaka datorn. Då lugnade sig HP-människorna något.

Efter en timme ledsnade jag. Jag frågade HP-människorna om de kunde ringa upp mig då de tagit reda på hur deras datorer fungerar. De lovade att höra av sig omgående. Efter några dagar ringde de upp och bekräftade i stort de saker jag själv redan sett. Nästa gång HP söker folk till supporten ska jag söka. Jag har mycket att tillföra (trots att jag inte är datorspecialist)!

Slutsatser

Elektronikkedjorna borde ta konsekvensen av detta. Att tvinga på kunder ett dyrt, underpresterande och krångligt operativsystem i DDR-anda är förkastligt.

Istället borde man göra något av detta:

1. Sluta sälja datorer med förinstallerade system.

2. Om dator med förinstallerat system efterfrågas av kunder, ska man erbjuda datorer med bättre system än Windows. Ubuntu, LinuxMint och OpenSuse är tre exempel på fullgoda Linuxalternativ utvecklade för skrivbordsdatorer. Enkel information om systemen ska finnas i butikerna. Med Linux kommer priset på datorn att sjunka med upp mot 1000 kronor och man får en mer lättarbetad, snabbare och säkrare maskin. Eftersom HP inte kan ge support på Windows, blir supporten på Linux i alla fall inte sämre.

3. Om man säljer en dator med Windows förinstallerat, sluta sälj den med skräpprogram! Windows får plats på en DVD-skiva. Resten är saker som kunden inte efterfrågar och i de flesta fall inte vill ha. Man kan enkelt lägga ut länkar på skrivbordet till demoversioner och gratisprogram så att användaren själv kan välja vad han/hon behöver.

Konkurrensverket och andra myndigheter som säger sig måna om konsumenternas bästa, borde granska det sunda i att man säljer datorer med förinstallerade dåliga och dyra operativsystem. Genom osunda affärsmetoder har en stor del av den svenska datormarknaden hamnat i en östtysk situation med bristande kvalitet som följd. Bara genom att konkurrensutsätta marknaden och upphäva DDR-systemet, kan vi få tillgång till bättre och billigare datorer. Även Microsoft skulle vinna på det. Man skulle åter bli tvungen att börja tänka och utveckla sina produkter, inte bara låsa in användare och sabotera för konkurrenter.

jun 212010
 

Flattr this!

OpenOffice Draw är ett utmärkt ritprogram. Det går bra att använda för tekniska ritningar. En begränsning är att det saknas färdiga symboler för specialområden.

Det finns en sida där man kan ladda hem färdiga sådana symboler för allt från möbler till datornätverk. Det finns till och med symboler för orkesterinstrument.

Sidan finns här.

Man laddar ner det paket man vill ha, öppnar det i Draw och kopierar över de symboler man vill använda till sitt eget dokument.

Det finns Clipart för möbler, bra att ha om man ska flytta och planera sitt nya hem!

Även om symbolerna är enkla kan de spara mycket tid den dag man behöver dem!

jun 192010
 

Flattr this!

Vi funderar sällan på vilket värde en text har. Vi är vana att köpa böcker för en spottstyver, antingen som pocket, på bokrea eller i antikvariat. Massor med texter finns att ladda ner från Internet. Vi har numera svårt att uppskatta vilken kunskap och vilket värde som finns i texter.

För att belysa vad jag menar vill jag berätta en episod i den färgstarke Alexander Setons liv. Seton (1768-1828) var skotte. Hans anhöriga hade där satt honom på dårhus. Seton rymde och flydde till Sverige och Stockholm. Här uppslukades han totalt av fornforskning och arkeologi. Bland annat genomförde han utgrävningar på Birka. Litet tokig var han nog. Hur kallt det än blev sprang Seton runt i bara skjortärmarna. För att ha råd med sin forskning levde han på mjölk och bröd.

Vintern 1826 fick Seton nys om att ett medeltida påvebrev, ställt till den svenske kungen, skulle finnas i Åbo i Finland. Brevet höll på att förfaras. Han ville naturligtvis rädda dokumentet. Mitt i vintern trafikerade inga båtar den tillfrusna Östersjön. Seton fick därför ordna transport på egen hand. Han gav sig av i en liten roddbåt för att på så sätt korsa Östersjön. I ett samtida brev beskrivs resan: ”Setton dels rodde, dels vadade till fots på is och vatten flere mil, för att komma till Åbo och få en där förvarad Påfvebulla, som tillhörde oss.” Till saken hör att Seton var närmare 60 år gammal.

Alla trodde att Seton gått under i vinterkylan på havet. Några veckor senare kom han i triumf roende tillbaka till Stockholm med ”påfvebullan” i tryggt förvar.

Utflykten fick rättsligt efterspel. Setons betjänt hade vägrat att följa med sin herre på den livsfarliga utflykten. Därför vägrade Seton att betala ut hans lön. Betjänten stämde Seton på pengarna och tvisten avgjordes av domstol. Att det var två hetlevrade herrar framgår av att båda dömdes till 5 Riksdaler i böter för att ha smädat varandra inför sittande rätt.

Seton var som synes en riktig frisksportare. Detta fick dessvärre vådliga konsekvenser. Han köpte ett ruckel vid Brandholmssund. För att bättra på sitt boende rodde han brädor och byggmaterial över sjön. Under en storm led han skeppsbrott och fick tillbringa natten under bar himmel, strandsatt långt från bebyggelse. Av detta ådrog han sig lunginflammation och avled kort därefter.

Seton värderade medeltida handskrifter högre än sitt eget väl och ve. Det är tack vare sådana personer som förstått det skrivna ordet värde en stor del av vårt kulturarv har bevarats. Jämfört med medeltiden och Setons 1800-tal, har det skrivna ordet idag blivit nedklassat närmast till en slit- och slängprodukt.

jun 172010
 

Flattr this!

Wikimedia Commons är de bilder som finns i onlinelexikonet Wikipedia. Bilderna illustrerar olika uppslagsord.

Tillägget EuroOffice Online Clipart gör hela Wikimedia Commons tillgängligt inifrån Writer.

Efter installation väljer man Infoga – EuroOffice Online Clipart. En enkel sökruta poppar upp och man skriver in vad man söker bilder på.

I sökfältet anger man vad det är för motiv man letar efter...

Efter någon sekund får man upp svaren.

Det finns många bilder på Swedenborg eller med anknytning till honom i Wikimedia Commons

Med ett musklick på en bild klistras den in i en ram i Writer. Ramen är delvis till för att kunna bifoga en bildtext med uppgifter om licens. Alla bilder i Wikimedia är inte fria.

Nu finns en snygg bild på Swedenborg i mitt dokument. Man kan kontrollera licens och villkor i länken under bilden.

Om man vill använda bilden bör man kontrollera de villkor som finns. Det gör man med CTRL+Musklick på länken under bilden. Man kan givetvis därefter ta bort ram och/eller text.

Genom tillägget EuroOffice Online Clipart får man ett mycket stort förråd av bilder tillgängligt direkt i OpenOffice!

jun 152010
 

Flattr this!

I den nya versionen, 3.2.1, av OpenOffice införde Oracle nya programikoner och andra grafiska förändringar. De visar att Oracle köpt SUN och därmed tagit över OOo. En annan markering är att sparade filer har en ODF logga. Med detta vill man visa att filformatet, ODF är en viktig del av OpenOffice.

Kanske agerade man litet för snabbt. De nya programikonerna har fått omfattande kritik. De nya, vita, ikonerna är svårare att särskilja än de gamla, färgglada, där varje modul hade en egen färg.

De nya programikonerna i OOo 3.2.1 i panelen i Windows 7. Har Oracle sparat in, så att designern bara har den blå färgkritan kvar?

De gamla programikonerna i Windows XP meny. Nog är de snyggare. De olika färgerna gör det lättare att snabbt hitta rätt.

Bara på någon vecka har över 140 röster lagts för att ta bort eller förändra de nya ikonerna i OpenOffices issuetracker. Antingen vill man ha tillbaka de gamla ikonerna, eller göra de nya snyggare, helst med färger som skiljer de olika modulerna åt. Jag håller med kritikerna. De nya ikonerna är ingen lyckad förändring. Jag tycker emellertid att ODF-loggan på filerna är en bra idé som gärna får vara kvar.

Särskilt besvärligt är det i Windows. Där har de grafiska förändringarna ställt till det inte bara med programikonerna, utan även med sparade filer. De nya ikonerna shanghaiar MS Office filer, om man som jag, har ställt in OpenOffice som standardprogram, även om man har MS Office installerat.

Dokumentet till vänster är i Microsofts .docx format, det i mitten i .doc. Båda är skapade i MS Office. Båda har fått en snygg ODF-logga, som onekligen bättrar på utseendet, men som inte är korrekt. Dokumentet till höger är en OpenOffice .odt-fil, äkta ODF. Filen har ingen ODF-logga alls. Mycket underligt... Bilden är tagen i Windows 7.

Filer i .doc och .ooxml format får en snygg ODF-logga, vilket onekligen är en förbättring, men inte med sanningen överensstämmande. Microsofts slutna format har inget med ODF att göra. En användare ska givetvis snabbt och enkelt kunna se vad det är för fil och format. Filer ska vara associerade med rätt program, både visuellt och reellt.

Några gamla filikoner för OOo. Nog är dessa snyggare och mer funktionella än de nya. Olika färger gör det lättare att hitta bland filer. Bilden från Win XP.

På sätt och vis är det litet kul att Microsofts program blir utsatta för denna bugg. Microsoft har ju aldrig backat att tvinga användare att använda lösningar man inte vill ha.

Buggen i Windows bör åtgärdas i nästa version av OOo. Jag hoppas också att man antingen hittar bättre ikoner eller dammar av de gamla!

jun 142010
 

Flattr this!

Ibland vill man börja om på sidan 1 eller något annat sidnummer mitt i ett dokument. Numreringen kan behöva startas om vid nya kapitel eller för olika delar av ett sammansatt dokument. Hur man gör detta i Writer är långtifrån intuitivt.

För att starta om sidnumrering måste du först ha infogat sidnummer i dokumentet. Det beskriver jag här.

Jag rekommenderar varmt att man installerar tillägget Pagination. Det underlättar sidnumrering.

Det finns två metoder:

Metod 1

1. Gå till första stycket på den sida där du vill börja om sidnumreringen. Högerklicka i stycket och välj Stycke.

2. Under fliken Textflöde bockar du under Brytningar för ”Infoga” och ”Med sidformatmall”. I rutan Sidnummer väljer du vilket sidnummer du vill starta den nya numreringen med, i mitt fall 1.

Markeringarna visar vilka inställningar man ändrar för att starta om sidnumrering i Writer. Under Formatmall kan du välja en annan Sidformatmall med alternativ sidnumrering. Under sidnummer kan man välja vilket nummer man vill att den nya numreringen ska börja på.

Klicka på OK

Färdigt! Nu börjar sidnumreringen om på 1 i mitt exempel.

Metod 2

Placera musmarkören där du vill att den nya sidan med nya numrering ska börja.

Välj: Infoga – Manuell brytning och sedan sidbrytning. För att börja om sidnumreringen måste du ange en Sidformatmall under Formatmall och därefter bocka för Ändra sidnummer och ange det nya sidnumret.

Du kan starta om sidnumrering genom att infoga en sidbrytning, välja sidformatmall och ändra sidnumret

Färdigt!

Denna metod bryter av texten. Det skapas ett mellanrum mellan textflödet i den gamla och nya numreringen. Så vill man ofta ha det till exempel vid rubriker.

Tips: Sidnumreringen börjar om med samma Sidformatmall och numreringssätt som tidigare. I exemplet 1,2,3 osv. Vill man ha en annan numrering, A,B,C… i,ii,iii… etc, måste man göra en sidformatmall med de inställningarna och välja den under Sidformatmall då man börjar om sidnumreringen.

jun 132010
 

Flattr this!

Nu har jag snart förbrukat min sextio dagars provperiod av MSO. Jag har mest testat Word och jämfört med OOo Writer. De andra komponenterna i MSO har jag inte alls testat lika mycket.

Installation och licensiering

MS Office får totalt underkänt. Det har en lång och omständlig krånglig installations- och uppdateringsprocess. Det tar många timmar och flera omstarter innan allt är på plats. Jämför det med några minuter för OOo. Licenserna är obegripliga. MSO fungerar bara problemfritt i Windows. Värst av allt tycker jag är att MSO installerar trojanen Office Genuine Advantage. Det är surrealistiskt att hantera MSO när man är van vid OOo.

Kompatibilitet

Att föra över textfiler mellan .doc, .docx och .odt fungerar utan större problem. Formatering får man göra om. Att samarbeta mellan programmen fungerar därför dåligt.

MSO har otrevliga inlåsningseffekter som också nästan låste mig ute.

ODF formatet är ett öppet format som gör att det är jag som kontrollerar vad det är jag skrivit. Jag tror på det sättet att se på arbete och på vad jag producerat. Formaten MSO använder är inte öppna.

MSO får åter underkänt.

Funktionalitet

Jag är imponerad över smidigheten i Word. Det är enkelt att lära sig och enkelt att göra avancerade saker som nybörjare. Vissa finesser och funktioner är mycket bra.

Funktionaliteten är jag inte lika imponerad över. Word tillför ingenting jämfört med Writer. Vissa saker är sämre, ibland mycket sämre. Writer har sina brister och skönhetsfel. På det stora hela är det ett bättre program än Word.

Word fokuserar ofta på fel saker. Ett exempel är att då man håller musmarkören över en formatmall ändras dokumentet direkt. Formatmallarna är färggranna och det ser jättesnyggt ut på skärmen. Ta nu ut en bok ur din bokhylla. I vilken färg är rubrikerna satta? I 99,9% av böckerna i svart. Ändrar de färg när du drar med fingret över dem? Effekterna i Word är onödiga och stjäl fokus från vad man gör som skribent. Naturligtvis kan du byta färg på rubriker även i Writer. Som sig bör finns funktionen i en dialogruta, inte som det första man stöter på då programmet öppnas.

Avgörande för mig är att Word handskas dåligt med långa och komplicerade akademiska texter. Om jag bara skrev enkla korta texter, som denna, tävlar Word med AbiWord istället. Givetvis har Word många funktioner som Abiword saknar. Dessa använder man sällan i enkla texter. Jag uppfattar Word som ett motsägelsefullt program. Det har massor med avancerade funktioner men kan inte handskas med avancerade dokument.

Word får knappt godkänt. För enkla uppgifter är Word bättre än Writer. För avancerade uppgifter fallerar det. Man kan fråga sig varför man behöver ett så avancerat program för att producera enkla texter.

Sammanfattning

Som nog många redan gissat kommer jag inte att byta kontorspaket. På det hela taget är jag besviken på Word. Jag trodde det skulle vara bättre än vad det var. Produkten är våldsamt upphaussad i reklam och skriverier, men presterar sämre än vad man har rätt att begära. Särskilt för en så dyr produkt. I sin reklam säger Microsoft ”Det är dags att ta steget till proffs”. Det har fått mig att fundera på vad man menar med proffs.

1. Man kan mena att professionalitet är lika med ekonomisk framgång. Det innebär att de få skribenter som blir rika på sitt skrivande är proffs. De skulle kunna lämna in manus till sina förlag skrivna med blyertspenna och få dem antagna. Sådana skribenter får all upptänklig redaktionell hjälp för att få ett manus färdigt. De behöver knappast MSO.

2. Man kan mena att professionalitet är lika med att man uppnått en hög grad av skicklighet inom sitt gebit. Det finns inga genvägar till att bli en sådan skribent. Det enda är att skriva, läsa, öva. Det är ett hantverk. Vilken programvara man använder är oväsentligt. Inte heller då behöver man MSO.

3. Periodvis lever jag på mitt skrivande. Det innebär kanske att jag är halvprofessionell. Jag behärskar någorlunda en viss typ av skrivande. Under åren har jag märkt att jag väljer allt enklare redskap. Både Word och Writer stör skrivprocessen. Jag arbetar hellre i till exempel AbiWord, Zotero, Tomboy eller Kabikaboo under kreativa stadier. Anledningen att jag använder avancerade ordbehandlingsprogram är att Writer har stöd till exempel för referenshantering, rättstavning, formatering och att strukturera långa och avancerade texter. Dessa saker behövs för att få en text färdig.

Man ska inte tro att det var ordbehandlingsprogram för datorer som möjliggjort skrivande. Hade det inte funnits avancerade ordbehandlingsprogram, eller ens datorer, hade jag skrivit samma texter som idag. Jag är inte alls säker på att det hade gått sämre eller långsammare. Den tid det tar och mata in text i datorn är en liten del av arbetsprocessen.

4. Menar man med professionalitet att man ska betala för att arbeta, ligger MSO i topp. För en stor penning kan man nästan göra samma saker man kan göra gratis i OOo. Proffsigt?

Min slutsats är att MS Word inte är ett proffsprogram. Det är ett program med vars hjälp icke-proffs med hjälp av Words effekter och ögongodis kan få en text att se ut som om den vore skriven av ett proffs. Detta behöver inte vara ett minus. Problemet är att man luras. Man tar bort fokus från skrivprocessen och hur en text växer fram genom att fokusera på fel saker. Man lär ut att en skribent ska ägna sig åt meningslösheter. Om man skrapar på ytan på en text märker man snabbt vilken nivå författaren håller. När man väl når proffsnivå saknar Word relevanta redskap.

På det hela taget har det inte alltid varit roligt att testa MSO. Jag har stött på många problem och märkligheter. Det har emellertid varit både lärorikt och intressant. Det har fått mig att inse hur bra Writer är.

Jag vill sluta med att tacka Microsoft för erbjudandet att testa MSO!

jun 122010
 

Flattr this!

 

Det har utbrutit ett gräl mellan Free Software Foundation och utvecklarna av OpenOffice. FSF kräver att man plockar bort proprietära tillägg från OpenOffices hemsida för tillägg. Detta har inte skett. Då har FSF lanserat en egen hemsida med bara fria tillägg för OpenOffice.

Om detta smått pajasartade utspel kan man ha olika åsikter. Jag anser att man börjar i fel ände. Jag började inte använda OpenOffice för att det var fri programvara utan för att det är ett mycket bra program. Först så småningom förstod jag vilka fördelar som finns med fri programvara och att det är tack vare att OpenOffice är fritt som det är så bra. Jag använder OpenOffice i Windows och Linux. Jag struntar i om ett visst tillägg är fritt eller proprietärt, bara det fungerar och gör det jag vill.

Den som är mer renlärig än jag kan redan idag lusläsa licenser för tillägg eller söka bland tillägg på OOo:s hemsida med till exempel termen ”opensource”. Då slipper man de få proprietära tillägg som finns.

Jag anser att det är upp till var och en vilka tillägg man använder i OpenOffice eller om man installerar det proprietära Java för att OpenOffice ska fungera bättre. Man ska kunna använda OpenOffice hur man vill och till vilka arbetsuppgifter som helst. Man ska inte behöva bekänna sig till någon i det närmaste religiös renlärighetslära.

Det vore bättre att FSF ägnade sig åt att utveckla fria tillägg och marknadsföra OpenOffice istället för att brännmärka de få proprietära tillägg som finns och starta krig med det ledande fria kontorsprogrammet. Dessutom silar man mygg och sväljer elefanter. 96% av alla nedladdningar av OpenOffice sker till proprietära operativsystem som Windows och Mac. I rimlighetens namn borde FSF kräva att dessa versioner slutar utvecklas och att nedladdningar av dessa versioner tills dess sker i en skamvrå. Det är orimligt att tjafsa om några små tillägg med proprietär källkod när OpenOffice kan användas i helt igenom proprietära operativsystem. Att det också hade varit döden för OpenOffice är väl av underordnad betydelse för renlärighetsivrarna.

Ibland går talibaniseringen av fri programvara för långt. Sådana här pajasutspel får alla som använder OpenOffice att se ut som tomtar och fundamentalister!

jun 102010
 

Flattr this!

Det finns inget enkelt sätt att rita parallella linje i OpenOffice Draw. Visst kan man dra två likadana linjer som man sedan placerar på rätt avstånd och grupperar. Det är ganska pilligt och det är lätt att det blir fel. Det finns ett enklare knep.

Antag att du ska rita två parallella linjer 2,5 mm breda.

Gör så här:

Rita en linje 1 cm tjock.

Genom att högerklicka på linjen och välja Linje kommer du åt de inställningar som behöver ändras.

Här ändrar man egenskaperna för linjen

Med linjen markerad kopierar du den (CTRL+C) och klistrar genast in den (CTRL+V). Den syns inte, eller hur? Den inkopierade linjen ligger ovanpå den gamla likadana.

Högerklicka igen på linjen och välj Linje. Minska Linjebredden till 0,5 cm. Byt Färg till bakgrundsfärgen, i de flesta fall vitt.

Ändra inställningar vid markeringarna

Färdigt!

Av de båda överlagrade linjerna blir det två parallella tunnare linjer. I ändarna finns det en tunn kant. Denna kan man dölja på olika sätt

Du bör Gruppera linjerna: Dra en fyrkant runt dem och välj CTRL+SHIFT+G. Då kan du flytta de parallella linjerna som du vill.

Tips: Knepet fungerar med alla typer av linjer, men inte med geometriska figurer eller punktlinjer.