sep 112010
 

Flattr this!

I alla tider har man försökt hålla nere kostnaderna i offentlig sektor. Under 1800-talet var ett sätt att spara in på personalkostnaden. En ögonblicksbild av Sverige nu och då var Ecklesiastikexpeditionen åren runt 1820. Expeditionen handlade ärenden som rörde kyrkan, skolorna och universiteten.

I toppen satt chefen, von Prinzencreutz. Han var en total odugling, knappt läs- och skrivkunnig. Det välbetalda jobbet hade han fått genom sin adliga börd och goda förbindelser. Det gick rykten om att han tog mutor och sålde ämbeten till högstbjudande.

Chefen på mellannivå, Expeditionssekretaren Jacob Adlerbeth, den drivande kraften i Götiska förbundet, var den som höll samman allt. Han var den typ av chef alla önskar sig. En chef som kommer en timme tidigare än alla andra för att sätta igång kaffebryggaren och vässa blyertspennorna. Hans dagbok är en oslagbar skildring av Karl Johanstidens Sverige. Dagboken och andra handlingar visar hur omtänksam och vänskapsfull Adlerbeth var. Han höll von Prinzencreutz under armarna och bjöd då och då hem hela kontoret på gåsamiddag.

Längst ner i pyramidens botten slet de stackars kopisterna. Då Kunglig Majestät hade fattat ett beslut måste det givetvis skickas till alla berörda instanser. Eftersom det var många som behövde ta del av en handling måste den kopieras och kopieras och kopieras och kopieras manuellt. Därför behövdes mänskliga kopieringsmaskiner, kopister, i enorma mängder. De satt hela dagarna och skrev av kungliga brev med vårdad handstil. Det var här man valde att spara. Kopisterna var helt oavlönade.

Stockholm var fullt av förhoppningsfulla unga män som inget annat hellre ville än att bli extra ordinarie kanslist eller kopist på något ämbetsverk. Man kan fråga sig varför, när arbetet var oavlönat. Jo, efter några års tjänstgöring kunde det öppnas avancemangsmöjligheter och man kunde bli ordinarie kanslist med en liten, men säker inkomst. Därefter kunde man efter lång och trogen tjänst avancera ytterligare i staten. På den här tiden var en statlig anställning på livstid. Några års oavlönat slitgöra kunde därför kompenseras genom en tryggad ekonomi livet ut. Systemet hade också fördelen att ingen någonsin på några villkor sade emot chefen. Sådana dumheter kunde leda till ytterligare några års oavlönat kopierande.

På Ecklesiastikexpeditionen slet två av Sveriges största litterära genier genom tiderna som oavlönade kopister: Erik Johan Stagnelius och Carl Jonas Love Almqvist. Att de vantrivdes framgår genom att de var och en på sitt eget sätt fulade ut sig.


Stagnelius skrev glödande gnosticistiska dikter om en verklighet bortom den grå vardagens elände medan han nattetid lugnt och metodiskt söp och knarkade sig sönder och samman. En del av hans dikter är skrivna med minimal handstil. Han har nog smugit med dem på arbetstid då han kopierat ett särskilt meningslöst kungligt beslut. När brandvakten en natt hittade Stagnelius redlöst berusad i rännstenen, höll det inte längre. Så kan en poet bära sig åt, men inte en man i staten, oavlönad eller inte. Adlerbeth gjorde en utredning och kom fram till att Stagnelius inte kopierat ett enda brev på tre månader. Därför beslöt man att sparka honom. Uppsägningen behövde inte verkställas. Problemet löstes genom naturlig avgång. Stagnelius söp ihjäl sig innan beslutet hann verkställas. På så sätt slapp någon av hans stackars kollegor kopiera beslutet.


Almqvist är känd för att han långt senare blev anklagad för att ha försökt giftmörda en ockrare med arsenik. Nog fanns det något lömskt och illistigt över honom redan runt 1820. Även om man som kopist i och för sig inte hade någon lön, kunde man påräkna en löneförmån i form av en talgdank. På så sätt kunde kopisten lysa upp sin eländiga boning på kvällar och nätter och därmed ta med sig jobbet hem. Det behövdes ljus för att kunna kopiera brev. Några extra kopierade handlingar på övertid kunde påskynda befordran. Almqvist kom på att han kunde ta anställning som kopist på flera myndigheter. Jobben var visserligen alla oavlönade, men inbringade vart och ett en prima talgdank. Det behövdes ju bara en talgdank för att lysa upp kvällspasset hemma i kyffet. De andra kunde säljas för reda pengar. På så sätt skaffade sig Almqvist en liten, men välbehövlig inkomst som höll den värsta svälten borta. Oturligt nog fick arbetsgivaren reda på att Almqvist upprätthöll åtminstone tre heltidsanställningar, visserligen oavlönade, men hos konkurrerande myndigheter. Att på detta sätt sälja sig till andra sågs som den uslaste form av illojalitet. Almqvist kallades in till von Prinzencreutz, blev utskälld och utsparkad med sämsta möjliga vitsord.

Även om detta system har många fördelar, finns det idag andra sätt för offentlig sektor att spara än att ta bort personalens löner. Ett är att gå över till fri programvara. Det skulle årligen spara tiotals miljoner av skattebetalarnas pengar utan att inverka på effektiviteten. Med öppna filformat skulle behovet av kopister dessutom sjunka till noll, eftersom alla medborgare gratis skulle kunna ta del av överhetens beslut. Så, om någon modern von Prinzencreutz läser detta, se då över dina IT-rutiner och kostnader!

De sparade pengarna måste investeras i kultursektorn. Det mest skriande behovet är talgdankar åt poeter. På så sätt skulle de kunna lysa upp sina eländiga kyffen om nätterna för att skapa stor konst. Vi andra skulle då slippa snubbla över dem när de ligger redlöst berusade i rännstenen. Är det egentligen så mycket som ändrats sedan 1800-talet?

  One Response to “Att spara i offentlig sektor”

  1. Haha! Tack så oerhört för en fantastisk text. 😀 Det behövdes.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: