Feb 252011
 

Flattr this!

Idag klagar språkvårdare ofta över att det importeras stora mängder lånord från andra språk. Främst är det engelskan som vi importerar från. En del kan förfasa sig över hur vårt vackra svenska språk urvattnas. Särskilt utsatt är tekniska områden som datoranvändning, där det finns horribla anglicismer som att boota upp en dator, officepaket och facebooka.

Detta är inget nytt. Redan 1739 tog Vetenskapsakademien ett principbeslut om att stävja import av främmande ord.

At ränsa våra Fäders Språk, ifrån alla främmande tilsatzer, och återkalla det til sin första renhet, är en anständig omsorg, för et frit Folck, som under de mångfaldiga swåra öden det undergådt, likwäl aldrig förlorat sig sielft, och tyckes fördenskuld böra i tal och skrifter wara äfven så Svenskt, som det warit, är och bör wara, i Dygd, Wett och Mandom.

Vid den här tiden var det främst från tyskan man lånade. Språksituationen var komplicerad. Sverige gjorde anspråk på att vara en stormakt och de styrande ville därför att svenska skulle användas så ofta som möjligt för att underbygga denna status. En del av Sveriges stormaktsställning berodde på att man hade områden i norra Tyskland. Där talade och skrev man givetvis på tyska. Det var vanligt att överklassen i Sverige talade tyska. Franska användes av diplomater. Sverige bestod till en fjärdedel av Finland och hade därför en mycket stor finsk minoritet. Hur pass mycket svenska den finska allmogen använde kan man fråga sig. I Skåne, Halland och Blekinge talade man östdanska. Latin var fortfarande de lärdas språk, även om det var på tillbakagång. Allt fler lärda arbeten och skönlitteratur skrevs på svenska.

Vid ett möte i Vetenskapsakademien diskuterades om man borde stävja importen av främmande ord. Mötesordföranden frågade:

[…] huru sådane ord kunde el:r borde utmönstras utur vårt tungomål, som äro komne af Tyskan?

Diskussionen blev livlig:

Hr Höpken mente, at sådant vore aldeles onödigt, och at de väl kunde tålas, så vida de alment blifvit vedertagne. Men Hr Pilgren hölt deremot för sin del så före, at fremmande ord skäma bort vårt modersmål, när de således få innäsla sig, at de gamla goda inländska orden råka igenom försummelse aldeles med tiden i glömsko.

Mötesordföranden, blomsterkungen Carl von Linné fick sära de trätande åt.

Man kan ha olika åsikter om hur mycket lånord man bör använda. Språk förändras ständigt och jag tror att uråldriga verbformer som glömsko är svåra att återuppliva.

Det jag är mest fascinerad av är att det trots allt är så lätt att förstå nästan 300 år gamla texter. Man inser att saker som vi diskuterar idag inte är nya utan har diskuterats i sekler.