nov 122011
 

Flattr this!

Jag noterade i LibreOffice att man kan spara i två olika filfmormat knutna till Microsofts OOXML format (.docx).

Dels kan man spara som Microsoft Office 2007/2010 och dels i Open Office XML.

 

 

Det första filformatet är Microsofts ”Transitional” som man använder i MS Office. Det andra är ISO-formatet OOXML som Microsoft kuppade igenom, men som man inte använder.

Det innebär att LibreOffice är bättre på att hantera Microsofts filformat än Microsoft Office. Vad jag vet kan man inte spara i det fulla ISO-formatet i MS Office och därmed framtidssäkra sina filer. Transitionalformatet innehåler proprietära delar som gör att det bara kan användas fullt ut av MS Office och bara på Microsofts egen plattform, Windows.

Möjligheten att kunna spara i OOXML i LibreOffice är resultatet av Novells uppgörelse med Microsoft för några år sedan då Novell fick tillgång till en del teknologi från Microsoft. Novell är ett av de största företagen bakom LibreOffice.

Sanningen är väl den att Microsoft aldrig kommer att införa sitt genomkuppade filformat utan hålla sig till ”Transitional”. Full OOXML skulle innebära att andra program skulle kunna utveckla fullt stöd för filer sparade i MS Office. Då skulle det inte längre finnas någon anledning att betala stora pengar för ett program då det finns billigare eller gratis alternativ som kan hantera filerna lika bra. Därför är OOXML ett dött filformat och ingen standard.

Min åsikt är att även om möjligheten finns i LibreOffice att spara i OOXML bör man undvika det:

  1.  Stödet för OOXML är svagt i OOo/LibO. Det finns saker som inte fungerar och som gör att dokument ser konstiga ut.
  2. Man bör inte stödja Microsofts agerande. Deras ISO-kupp höll på att spränga ISO som organisation vilket hade fått mycket allvarliga konsekvenser.

Om man måste spara i Microsofts filformat bör man iställe tanvända MS Office 2003, .doc. Exportfiltren är bättre och Microsoft kommer att stödja filformatet under överskådlig framtid.

En annan fråga är om MS Office klarar av att öppna filer sparade i ISO-formatet.

nov 082011
 

Flattr this!

Jag fick för ett tag sedan en artikel tillbaka som jag skulle kommentera innan publicering. Jag använde Okular i Linux som har goda möjligheter att kommentera. Efter någon timmes jobb skickade jag tillbaka PDF-filen.

Det enda felet var att mina kommentarer inte följde med. Efter en del efterforskningar och RTFM insåg jag att kommentarer i Okular sparas i en egen fil och inte följer med PDF:en. Det gör de fina funktionerna i stort sett värdelösa, i alla fall för mig.

Man kan läsa kommentarer andra gjort eller som gjorts i andra program som OpenOffice, men inte göra egna kommentarer som fastnar.

 

I Okular har man goda möjlighether att lägga in bokmärken, kommentera och rita i PDF-filer. Det enda problemet är att ändringarna inte följer med filen

 

Det är faktiskt omöjligt att kommentera PDF-filer i Linux. De bibliotek som behövs är ofullständiga.

Man kan använda program som Xournal och liknande och med dessa går det att kommentera PDF-filer och kommentarerna finns kvar då man skickar filen. Problemet är att PDF-en förvandlas till en bild och detta vill man oftast inte, eftersom det har nackdelar som att texten inte längre är sökbar. Filen får en helt annan struktur och är på sätt och vis förstörd då man kommenterat den.

Den enda lösning som finns är att installera en PDF-läsare för Windows via Wine och använda den för att kommentera PDF-filer. Då fungerar det som det är tänkt och kommentarerna blir kvar då man skickar filen. Jag har fastnat för PDFXchange. Det är inte fri programvara, men grundversionen, som duger gott, är gratis. programmet går utmärkt att installera i Wine.

 

Med PDFXchange i Wine kan man kommentera PDF-filer och ändringarna blir kvar

 

Givetvis är detta ett litet nederlag för Linux och fri programvara. Det arbetas på bättre PDF-stöd och jag tycker inte det är ett nederlag att man som Linuxanvändare kan installera många Windowsprogram. Det visar istället styrkan med Linux. Om jag måste kommentera en PDF-fil slipper jag på detta sätt att göra det i Windows.

nov 042011
 

Flattr this!

Nu har det hänt! Ubuntuavknoppningen LinuxMint har blivit större än pappa Ubuntu enligt Distrowatch. Detta trots att Ubuntu nyligen släppt en ny version medan LinuxMint släppte sin senaste för nästan ett halvår sedan.

 

 

Ubuntu har som mål att bli stort på skrivbordsdatorer och ersätta Windows och MAC som operativsystem. Även om Distrowatch siffror ska tas med en nypa salt väcker det faktum att LinuxMint blivit större än Ubuntu funderingar. Ubuntu är numera inte störst ens i den lilla Linuxvärlden. Man kan därmed undra om Ubuntu är en trovärdig utmanare till Windows och MAC.

Ubuntu har infört en egen skrivbordsmiljö: Unity, som väckt mycket debatt och jag är övertygad om att en stor del av tillbakagången kan skyllas på Unity. Jag har själv övergett Ubuntu på grund av den.

Kanske ska man se Ubuntus tillbakagång som resultatet av paradoxer längs den väg man valt:

 

1. Unity ska vara lättanvänt

Jag förstår och sympatiserar med målsättningen. Genom att vara enkelt ska man locka användare som använder sin dator för enkla saker: surfa, peka-klicka.

Paradoxen är att Unity är för enkelt, det vill säga simpelt. Det är svårt att göra annat än att surfa och peka-klicka. Det är därför jag lämnat Ubuntu. Att Ubuntu tappar vana användare får konsekvenser. Jag har genom åren introducerat Ubuntu för flera nya användare i bekantskapskretsen. Eftersom jag inte längre använder Ubuntu och inte kan rekommendera Unity blir det LinuxMint jag installerar åt Linuxkonvertiter.

 

2. Ubuntu för vem?

Ubuntu med Unity riktar sig till ”the average user” genomsnittsanvändaren. Det låter bra, man ska inte behöva vara nörd eller civilingenjör för att använda ett operativsystem.

Paradoxen är att ingen har sett en genomsnittsanvändare.

Historiskt har Linux använts av datorkunniga som offrat användarvänlighet (peka-klicka) i Windows och Mac för att kunna anpassa sin arbetsmiljö eller av ideologer som vill använda fri programvara. Det är som regel avancerade datoranvändare som använder datorer på ett avancerat sätt.

Canonical, företaget bakom Ubuntu, måste ställa historien på huvudet då man riktar sig till datornybörjare.

Paradoxen är att datornybörjare inte installerar Linux oavsett hur simpelt man lyckas göra det. Därmed kommer de aldrig i kontakt med Ubuntu. Kvar blir besvikna avancerade användare som inte vill ha simpelheten i Unity.

Jag har fått känslan av att ”the average user” är ett inkluderande mantra för dem som ser Ubuntu som något mer än ett operativsystem. Jag som inte använder Unity inkluderas inte och känner mig inte längre delaktig i Ubuntugemenskapen.

 

3. Ubuntu för vad?

Det senaste budskapet är att Ubuntu ska slå sig in som OS på mobiltelefoner, plattor och andra manicker. Jag önskar Canonical lycka till och jag tror att Unity passar för manicker.

Paradoxen är att min dator inte är en manick.

 

4. Unity ska vara enkelt: peka och klicka

Paradoxen är då man vill ändra en inställning eller måste fixa något krävs det trollformler i terminalen. Då bryter Unity samman värre än andra skrivbordsmiljöer som har fler grafiska verktyg.

Jag kör just nu Kubuntu med KDE, en avancerad skrivbordsmiljö. Jag behöver dock i stort sett aldrig ge trollformler i terminalen för att ändra saker som ikonstorlek och grundläggande skrivbordsinställningar. Trots det har jag underbara möjligheter att anpassa min arbetsmiljö exakt som jag vill ha den. Det har jag inte i Ubuntu med Unity.

 

4. Ubuntu ska vara stabilt

Eftersom Canonical vill se Ubuntu som en seriös utmanare till Windows och MAC måste man kunna ställa grundläggande krav på att hårdvara fungerar och att systemet är stabilt och att man kan administrera det på ett enkelt och säkert sätt.

Paradoxen är att Ubuntu bygger på Debian Unstable och kan därför per definition omöjligt vara stabilt. Ubuntu 11.04 var en katastrof och jag är efter tre veckor i Kubuntu 11.10 böjd att säga att den är ännu värre. Ubuntu är en berg-och-dalbana. Det som fungerar i en version fungerar inte i nästa. Canonical ödar mycket kraft på att utveckla Unity och det finns inte resurser att fixa buggar.

Ubuntu med Unity är en snygg yta över ett fult buggträsk.

 

4. Out-of-the-box

Ubuntu försöker sälja sig med att det fungerar direkt efter installation utan krångel. Att använda Ubuntu ska vara enklare och mer problemfritt än att köra Windows eller MAC.

Paradoxen är att Ubuntu fortfarande är Linux. Hårdvarustödet är uselt för viss hårdvara. Råkar en genomsnittsanvändare, som aldrig skulle komma på tanken att fråga om vilket grafikkort, nätverkskort eller ljudkort som sitter i en dator och kontrollera om dessa fungerar i Linux, ha sådan hårdvara är det svårt eller omöjligt att få datorn att fungera fullt ut.

Ännu en paradox är att om hårdvarutillverkare ska förbättra sina drivrutiner i Linux måste Linux bli större men så länge drivrutinerna är dåliga kommer inte Linux att växa. Jag ser detta som ett problem för Linux som helhet och inte speciellt för Ubuntu.

 

6. Egen identitet

Canonical vill att Ubuntu ska ha en egen identitet med egna tjänster och egna lösningar. Det ska synas att man använder Ubuntu och inte en anonym Linuxdistribution. Det är också ett sätt att tjäna pengar på saker som musik- och programförsäljning och molnutrymme i Ubuntu One.

Paradoxen är att en egen skrivbordsmiljö och egna tjänster kräver mycket stora utvecklingsresurser. Frågan är om det inte kostar mer än det smakar. Jag undrar vilka saker man kan göra i Unity som inte hade fungerat i Gnome-shell?

Ubuntus egna tjänster är så fulla med buggar att jag inte använder dem seriöst. Se till exempel problemen folk har med UbuntuOne på supportsidan AskUbuntu. Just idag 673 trådar. Det är litet för många för att påstå att en tjänst är tillräckligt stabil för att använda eller att man kan rekommendera den för viktiga filer.

Jag har börjat förknippa Ubuntu med buggar, förlorade filer och tjänster som inte fungerar.

 

6. Canonical

Ubuntu drivs av företaget Canonical vars ägare Mark Shuttleworth pumpar in pengar i utvecklingen av Ubuntu. Beslut om Ubuntu tas av Canonical och ytterst av Shuttleworth. Unity är hans projekt.

Paradoxen är att fri programvara är beroende av sin gemenskap. Utan en gemenskap som vill ha, engagera sig i och utveckla den fria programvaran faller projektet. Unity är ett sådant exempel. Gemenskapen efterfrågade inte en ny skrivbordsmiljö utan Unity bestämdes uppifrån.

Kanske måste Canonical göra som RedHat med Fedora och Novell med openSUSE, dela Ubuntu i en kommersiell företagsversion där Shuttleworth kan försöka tjäna pengar på sina projekt och en gemenskapsdriven version som fattar beslut och väljer väg på ett annat sätt än idag.

 

Ubuntu med Unity har många paradoxer som måste lösas innan drömmen om 400 miljoner genomsnittsanvändare kan besannas!

 

Man ska idag dock framför allt gratulera LinuxMint som största Linuxdistribution på Distrowatch. LinuxMint har anpassat Ubuntu så som gemenskapen vill ha det!

 

 

 

nov 012011
 

Flattr this!

Ibland kan man vilja bre ut sig rejält i en fotnot då man skriver. I Writer uppstår ett litet problem om man gör ett nytt stycke i en fotnot. Det nya stycket får inget indrag och hamnar ur fas med resten av fotnoterna.

 

Det nya stycket i fotnoten sticker ut. Det bär inte alls snyggt. Jag har valt att visa osynliga tecken på bilderna för att visa vad man kan göra åt detta.

 

Det finns åtminstone tre sätt att åtgärda detta på.

1. Istället för att trycka ENTER då man gör ett nytt stycke trycker man SHIFT+ENTER.

 

Med SHIFT+ENTER gör man en radbrytning och inte ett nytt stycke. Den lilla pilen i högermarginalen indikerar detta.

 

Resultatet ser bra ut, men SHIFT+ENTER ger egentligen inget nytt stycke utan bryter bara raden. Det kan bli problem om man skulle vilja formatera texten olika i styckena.

2. Gör en tabb i början på det nya stycket. Då hamnar det på samma ställe som det gamla.

 

Med ett tabulatorstopp i början av det nya stycket blir allt bra

 

3. Det mest seriösa sättet för den som ofta skriver långa fotnoter är att göra en ny formatmall där indraget för första raden sätts till 0.

 

Genom att justera indraget i början av den nya formatmallen justerar man automatiskt nya stycken i fotnoter

 

Ändra även formatmallen för Fotnot så att nästa formatmall blir den nya formatmallen.

 

Genom att justera vilken formatmall som kommer efter Fotnot får man Writer att sköta nya stycken och indrag i fotnoter automatiskt

 

Då hanteras formateringen av fotnoter automatiskt och man behöver inte tänka på SHIFT+ENTER eller att tabulera.

Stilistiskt är det sällan bra att ha långa fotnoter. De bör som regel bara innehålla förtydliganden som inte riktigt hör hemma i texten. Längre resonemang och utvikningar hör antingen hemma i huvudtexten eller kanske hellre i slutnoter än fotnoter. Hur man än gör klarar Writer av det!

 

 

 

okt 302011
 

Flattr this!

Åtskilliga akademiska böcker har en dedikation till någon som betytt mycket för författaren. Numera är det kanske vanligaste att man dedicerar sin avhandling till sin livskamrat, sina föräldrar eller sina barn.

Att dedicera en avhandling i början av 1800-talet

Förr i tiden var det vanligt att man dedicerade avhandlingar till kungen. Kungen var centralpunkten i den metafysiska storheten Sverige. Man kunde även tacka någon som hade stöttat ens forskning med pengar eller på annat sätt.

Dedikationer kan var mycket känsliga saker. Götiska förbundets starke man Jacob Adlerbeth noterade 1815 med avsky i sin dagbok att professorn i historia Nils Henrik Sjöborg ämnade dedicera sin nya avhandling: Försök till en Nomenklatur för Nordiska Fornlemningar till General von Suchtelen. Några dagar senare skrev han att jag: ”Besökte Sjöborg, som jag kraftigt förehöll sitt orimliga beslut att tillägna sitt nya arbete år Gen. Suchtelen”.

Jan Pieter von Suchtelen (1751–1836) var en holländsk militär som gått i rysk tjänst. Under kriget med Sverige 1808–1809 var det von Suchtelen som skötte förhandlingarna med den svenske kommendanten Carl Olof Cronstedt på nyckelfästningen Sveaborg som resulterade i svensk kapitulation. Därmed låg Finland låg öppet för rysk ockupation. Sveaborgs kapitulation var avgörande för krigets utgång och Cronstedt dömdes till döden som landsförrädare, men skonades tack vare rysk intervention. Sveaborgs kapitulation är ett av de största militära bakslag och gåtor som drabbat Sverige.

Von Suchtelen blev efter kriget utnämnd till rysk minister i Stockholm där han etablerade sig som stor mecenat och kulturpersonlighet och han kallades för kulturexcellens. Han hade ett stort bibliotek med 70.000 volymer som många forskare, bland annat Adlerbeth, flitigt anlitade. Von Suchtelen hade hjälpt Sjöborg med hans avhandling ekonomiskt och med litteraturreferenser.

Att dedicera forntiden

Att dedicera en bok om forntiden till någon som på ett så avgörande sätt bidragit till det katastrofala svenska nederlaget och förnedringen var emellertid i Adlerbeths och säkert nästan alla andras ögon otänkbart. Forntiden med vikingar, gravhögar och asagudar innehöll en stor del av den svenska nationalkänslan och skulle inte, liksom Sveaborg och Finland, förloras till främlingar.

Adlerbeths förebråelser fick viss effekt eftersom den officiella upplagan av Sjöborgs avhandling pryds av en pampig dedikation till kronprinsen, den blivande Oscar I: ”Til Hans Kongl. Höghet Joseph Franz Oscar Sveriges och Norriges Arf-Prins Hertig af Södermanland”. Sjöborg lät emellertid trycka ett speciellt exemplar med en ännu pampigare dedikation till von Suchtelen.

Då någon, kanske Adlerbeth, frågade honom varför han fjäskade för det ryska sändebudet, missförstod Sjöborg frågan: ”Suchtelen betalar alltid i banko hvad jag begär i riksgäldssedlar”. Riksdaler riksgäld och riksdaler banko var två sedelsorter. 1803 bestämdes att 1 riksdaler riksgäld var lika med 1,5 riksdaler banko. Sjöborg gjorde alltså en nätt vinst på 50 procent på von Suchtelsens anslag.

Professor Nils Henrik Sjöborg (1767–1838) ökänd för sin snålhet och sociala inkompetens.

 
Sjöborg var ökänd för sin snålhet och det var klavertramp som dedikationen till von Suchtelen som gjorde att i stort sett alla antikvarier vände honom ryggen. Von Suchtelens pengar luktade illa i hela Sverige utom för Nils Henrik Sjöborg.

Det är många saker att tänka på då man tar emot hjälp som forskare, vem betalar ens forskning och därmed får visst inflytande över ens slutsatser? Vem bör man dedicera sin avhandling till?

okt 252011
 

Flattr this!

Det kan vara snyggt och funktionellt att låta varannan rad ha en annan färg i Calc. Hur gör man det?

1. Starta fönstret för Formatmallar och formatering (F11).

 

2. Högerklicka i fönstret och välj Nytt…

3. Under fliken Administrera ger man formatmallen ett passande namn.

 

Jag kallar formatmallen Gula rader...

4. Under fliken Bakgrund väljer man passande färg

 

...och ger den en gul bakgrund

 

5. Nu kan man stänga fönstret för Formatmallar och formatering

6. Välj det område som ska ha varannan rad vit och varannan gul. CTRL+A väljer hela kalkylarket.

7. Välj: Format -> Villkorlig formatering

8. I dialogrutan som dyker upp ändrar man:
Cellvärdet är, till: Formeln är
Cellformatmall till: Gula rader (formatmallen vi gjorde tidigare)
I det tomma fältet överst skriver man in: ISEVEN(ROW())
Klicka på OK

Skriv in detta i menyer och fält!

 

Färdigt!

Nu har varannan rad gul bakgrund

Bakgrunden bakom siffrorna är gul

Tips

man kan byta ut formeln man skriver in i steg 8

ISODD(ROW())    Udda rader blir gula. I exemplet är jämna rader gula.

NOT(MOD(ROW();2))    Anger antal rader mellan färgade rader. 2:an på slutet ger varannan rad, 3 ger var tredje osv.

MOD(ROW();2)    Anger hur många rader i följd man vill ha färgade. 2:an på slutet ger varannan, 3 ger var tredje rad ofärgad osv.

okt 232011
 

Flattr this!

Ibland vill man att det finns punkter framför rubriker i en Innehållsförteckning.

 

Kapitlen ska ha en punkt framför sig i Innehållsförteckningen

 

Själva rubrikerna i texten har dock inga punkter.

I texten saknar rubrikerna punkter

Hur gör man det?

Som vanligt med OOo/LibO Writer finns svaret i hur man använder formatmallar.

Gör så här:

1. Skriv texten och gör en Innehållsförteckning, Infoga -> Förteckningar -> Förteckningar -> Innehållsförteckning.

2. Öppna fönstret för Formatmallar och formatering, F11. Ställ markören i en rubrik med den rubriknivå som du vill ha en punkt framför.

 

Rubriken i exemplet är formaterad med formatmallen Innehållsföreteckning 1.

3. Högerklicka på formatmallen i fönstret för Formatmallar och formatering. Välj Ändra.

4. I dialogrutan som öppnas väljer man fliken Disposition och numrering. På rullmenyn Numreringsformatmall  väljer man Punktuppställning 1. Om man väljer en annan Punktuppställning får man en annan punkt.

 

Klicka på OK.

Färdigt!

Nu har kapitlen en punkt i Innehållsförteckningen

Man kan kombinera rubriknivån med punkter med andra rubriknivåer utan punkter för att ens Innehållsförteckning ska bli mer spännande.

Genom att variera rubriknivåerna i Innehållsförteckningen kan den bli mer levande

okt 172011
 

Flattr this!

Nu har det kommit en ny version av det lilla ordbehandlingsprogrammet FocusWriter.

Den största nyheten för oss är att programmet har översatts. Menyer och knappar är nu på svenska.

 

Då man behöver en knapp har de svensk text...

 

...Även menyerna är på svenska

 

Översättningen har gjorts av Daniel Nylander som översatt en mängd fria program till svenska och därmed gjort dem mer lättanvända. Han brukar skriva om sitt arbete på sin blogg.

En annan bra nyhet är att det nu finns grundläggande stöd för .odt, det filformat som OpenOffice/LibreOffice använder. Stödet verkar ännu så länge bestå i att man kan öppna och spara om .odt dokument, men inte skapa filer i .odt-format i FocusWriter.

FocusWriter har blivit ännu bättre som verktyg för att snabbt skriva enkla texter!

För fler tips om FocusWriter så klicka på kategorin Minimala texteditorer.

 

 

okt 152011
 

Flattr this!

Jag hoppas att alla har installerat och testar Ubuntu eller någon variant som jag skrev om häromdagen.

Frågan är vad man ska göra efter det man installerat sitt Linuxsystem. Det finns gott om seriösa guider på Nätet med tips om hur man får sitt system att fungera bättre. En sådan guide finns här, en annan här.

För den som inte är fullt lika seriös, men som vill prova några roliga och (nästan) ofarliga saker har jag gjort en litet mindre seriös guide.

1. Testa brandväggen

Alla Linuxnördar tjatar om hur säkert Linux är. Man behöver inget antivirusprogram och ingen brandvägg. Jag säger: upp till bevis! Den försiktige kan testa säkerheten genom att surfa in på Post och Telestyrelsens testsida.

Givetvis har sådana mekaniska test sina begränsningar. Det enda riktiga testet är:

1. Leta reda på ett riktigt nördigt och militant Linuxforum (eller ännu bättre en e-postlista eller IRC kanal, det är där riktiga nördar och hackare håller till.).

2. Kalla alla för idioter och bögar, skriv att Bill Gates r*vkn*llar Linus Thovalds och att Richard M. Stallman är en Microsoftlakej.

3. Ange ditt IP-nummer (detta är inte nödvändigt, men bra som information om att du vill testa din brandvägg. Om du inte vet vad IP-nummer är, eller hur du tar reda på det, så fråga på forumet INNAN steg 2!).

4. Om din dator startar dagen efter är din brandvägg förmodligen OK.

OBS VARNING!! Testa ej detta på en Windowsdator! Den kommer sannolikt att explodera!

2. Installera Bootchart

Det första program den riktige Linuxentusiasten installerar är Bootchart som övervakar startprocessen.

 

Bootchart tillhör det mest spännande man kan studera!

 

Linuxnördar ser startprocessen som Skapelsen där Tux skapar världen. Om man har en bootchart kan man delta i metafysiska diskussioner på fora om vad som förorsakar fördröjningen på 300 millisekunder mellan processerna alsactl och blkid.  Diskussionerna är så nära man kan komma skolastikernas teologiska diskussioner på medeltiden.

3. Terminalen

Linux svarta hål Terminalen är Linux svaga eller starka punkt.

Kritikerna tycker att det är ofattbart att man måste skriva trollformler i en terminal då man i andra operativsystem pekar och klickar. Att de har rätt och att Linux är ett vettlöst system kan man enkelt bevisa genom att ge kommandot:

sudo modprobe commonsense

Anhängarna menar att peka och klicka är för schimpanser medan terminalen är för människor.

Jag använder terminalen bara för roliga saker: se på film! Ge kommandot:

telnet towel.blinkenlights.nl

och njut av Stjärnornas krig!

4. Registrera och aktivera dig i ett Ubuntuforum

I Sverige finns två stycken Ubuntufora där användare hjälper varandra och ser till att nybörjare kommer igång. Den officiella sidan är Ubuntu-se.org och den andra är Ubuntu.se. Där får man hjälp med alla möjliga och omöjliga problem och lär känna andra som använder Ubuntu.

Om du känner att du inte har något annat att posta, postar du i valfri tråd inlägg som:

”För två år sedan installerade jag Ubuntu på en gammal laptop och det gick bra.”

eller:

”Varför finns det en blå bård uppe till vänster på LRF:s hemsida?”

eller:

64 bytes from 172.16.50.2: icmp_req=3 ttl=64 time=202 ms

64 bytes from 172.16.50.2: icmp_req=4 ttl=64 time=41.6 ms

64 bytes from 172.16.50.2: icmp_req=5 ttl=64 time=45.4 ms

64 bytes from 172.16.50.2: icmp_req=6 ttl=64 time=51.3 ms

Då blir du snabbt accepterad och en i gänget! (Detta är autentiska citat från Ubuntuforum om det är någon som undrar.)

Frihet!!

Allt detta och mer därtill kan man göra när man har installerat Ubuntu eller ett annat Linuxsystem. Man bör emellertid avstå i alla fall från en del av sakerna.

Det fina med Ubuntu och andra Linuxdistributioner och den poäng jag vill göra, är att Linux är ett fritt operativsystem. Det innebär att du har rätt att använda din dator som du själv vill. Det finns inga slutanvändaravtal, milslånga snåriga licenser eller inbyggda spärrar som begränsar vad du får och inte får göra.

Det finns heller inga dolda kostnader som gör att du måste betala tusentals kronor för program för att kunna arbeta med datorn. Fler program än du någonsin behöver går att installera gratis med några musklick (många är till och med mer användbara än bootchart).

okt 072011
 

Flattr this!

Det finns gott om ordböcker och synonynlistor där man kan få olika sorters information om ord, både på Internet och i bokform.

Ett av de roligaste lexikon jag sett är Internettjänsten Visuwords. Det ger en karta över hur ord är besläktade, hur de hänger ihop och vad de betyder. Det är svårt att förklara med ord, men man får upp ett slags nät med närliggande ord och färgen på linjerna mellan orden indikerar på vilket sätt orden hänger samman.

 

För Stone Age får man upp ett nät av synonymer eller närbesläktade begrepp

 

Tjänsten finns bara på engelska så man får använda den som en annorlunda engelsk synonymordbok.

 

För Archaeology får man upp ett snyggt nät med besläktade ord. Genom att klicka på orden får man mer information

 

De skärmdumpar man kan ta över sina sökningar är vackra och torde imponera på vilken språklärare som helst!

Tjänsten är gratis och Visuwords hemsida finns här.